I dag har liberaler ett märkbart defensivt förhållningssätt till frågor om brott och straff. Men så har det inte alltid varit. LD:s Henrik Dalgard drömmer sig tillbaka till en tid då en av Sveriges ledande liberala tänkare, Johan Gabriel Richert, lade grunden för vårt lands första moderna lagstiftning.
Det ögonblick torde snart vara inne, då det gäller att handla med kraft för kommande sekler, och då det heter: nu eller kanske alldrig. Blir icke barbariets straffmethod denna gång tillintetgjord, så står den lika fast efter flera hundrade års förlopp.
Ur Försök: Om strafflagarna av Johan Gabriel Richert (1814)
Det juristen Johan Gabriel Richert syftade på var 1734 års strafflag – den som han ansåg förde medeltidens barbari vidare in i ett nytt, upplyst sekel. Richert var dock inte bara jurist, 1800-talets viktigaste jurist, om man får tro juridikprofessorn Nils Jareborg. Han var också en av sin tids ledande liberaler, av sina meningsfränder ofta beskriven som den som lade den teoretiska grunden för de liberala idéer som fick allt större genomslag under århundradet.
I dag har kopplingen mellan liberalismen och juridiken, och kanske framförallt rättspolitiken, blivit en bortglömd del av liberalismens idéhistoria. Dagens liberaler har istället ett defensivt förhållningssätt till frågor om brott och straff. Centerpartiet beskriver exempelvis Tidö-regeringens omläggning av rättspolitiken som repressiv och ett hot mot den liberala rättsstaten, men för inte fram några egna alternativ. Moderaterna når å sin sida inte längre än liberalkonservativa talepunkter om att ”trygghetsfrågan är vår tids största frihetsfråga”, där straffskärpningar och utökade polisiära befogenheter utmålas som nödvändigheter påtvingade av yttre omständigheter, snarare än en del av ett sammanhållet projekt för att göra rättspolitiken bättre och rättvisare. Liberalerna pratar som vanligt mest om skolan.
Rättspolitiken har distanserats från det liberala idébygget och brott och straff har blivit konservatismens eller populismens hemmaplan. Det gäller inte bara i dag, utan också när liberaler skriver sin historia. Förgrundsfigurer som John Locke, Adam Smith och John Stuart Mill kopplas numera främst ihop med förespråkandet av näringsfrihet, frihandel och representationsreformer. Men många av den liberala ideologins stora namn var minst lika engagerade i rättspolitiska frågor, ett engagemang som var tydligt sammanlänkat med den liberala teorin.
I Storbritannien var den liberala utilitaristen Jeremy Bentham en av sin tids mest inflytelserika förespråkare av ett nytt fängelseväsen och en ny syn på bestraffning. I Sverige skrev den liberale tidningsmannen, förläggaren och politikern Lars Johan Hierta återkommande om ojämlikheten i rättssystemet, om hur de lägre samhällsskikten ofta utsattes för de grövsta straffen, medan adeln och den övre borgerligheten i regel kom undan med mildare påföljder. Carl Jonas Love Almqvist skrev i sin tur långa socialreportage i Aftonbladet om spöstraffets omoraliska natur.
Men främst bland liberalerna stod Johan Gabriel Richert.
Richert föddes 1784 i Tidavad utanför Mariestad. Efter sin studentexamen flyttade han till Lund och tog efter enbart två terminer examen i juridik. Senare blev han även hovrättsråd i Göta hovrätt, och under den tiden kom han i kontakt med den gamle revolutionäre liberalen George Adlersparre, som efter 1809 års revolution blivit landshövding i Västmanland. Efter samma liberala revolution kom också Richert att träda in på den nationella arenan.
Liberalerna ville se en annan samhällsordning, grundad på förnuftet och den enskilda människans rättigheter.
Vid 1810 års riksdag utsågs en lagkommitté med uppdrag att reformera 1734 års rikslag. Många hoppades att resultatet skulle bli en stor omdaning av straffrätten. För tidens liberala läger var 1734 års lag, med dess religiösa grund och dess kroppstraff, en av de tydligaste symbolerna för att medeltidens oupplysta idéer levde vidare. Framför allt betraktade man lagen som ett uttryck för tidens korporativa ordning och den konservativa historicismen, där institutioner som ståndssamhället, skråväsendet och kungamakten ansågs vila på ett organiskt, storslaget förflutet. Liberalerna ville se en annan samhällsordning, grundad på förnuftet och den enskilda människans rättigheter.
Men till en början skulle de bli besvikna på kommitténs arbete. Dess förslag till en ny kriminallag arbetades fram av den konservative Uppsalaprofessorn L. G. Rabenius, som hävdade att lagen behövde stå i nära förhållande till det förflutna. Rabenius förslag blev därmed bara en smärre uppdatering av 1734 års lag. Det väckte stark kritik inom kommittén – framförallt från Olof Zenius, assessor vid Kommerskollegium, som snabbt fick justitieminister Fredrik Gyllenborgs öra. Rabenius utmanövrerade och fick snart lämna sitt uppdrag. Kommittén behövde därmed en ny medlem.
Det var här Richert klev in i den svenska straffrättens historia. Efter kontakt med Zedenius sände han över sin avhandling Försök: Om strafflagarna, som skulle komma att fungera som en slags inträdesbiljett till lagkommittén. Det blev också en av de huvudsakliga teoretiska utgångspunkterna för kommitténs arbete framåt.
Richert tog i avhandlingens inledning avstamp i naturrätten, med tydliga influenser från John Locke och Thomas Hobbes. När en människa bröt mot lagen ryckte hon enligt Richert sig loss från staten, bröt samhällskontraktet och uppträdde som en ”fiendtlig främling.” Hon försatte sig därmed också i ett krigstillstånd där staten kunde använda en obegränsad tvångsmakt för att försvara sig.
Men ett sådant krigstillstånd var enligt Richert statsvidrigt, en återgång till naturtillståndets anarkiska situation. Och det var här som Richert fann lagens första och främsta syfte – att begränsa och rama in statens annars obegränsade makt:
”Härtill fordras en lag, som sätter krigstillståndets obestämda tvångsrätt inom skranker, eller för hvarje brott mot samhällsordningen utstakar, hwar detta förut obegränsade tvång bör stanna.”
Det var utifrån denna premiss som Richert motiverade det som i dag beskrivs som legalitetsprincipen: att all offentlig maktutövning måste ha stöd i lagen.
Det kan låta självklart i dag, men det radikala med Richerts skrift var just dess naturrättsliga utgångspunkt. Han motiverade inte lagen med hänvisningar till gudomliga ordningar eller historisk visdom, utan med hänvisning till den enskilda människans relation till staten – en stat som i sin tur bygger sin legitimitet på individers godkännande genom samhällskontraktet.
Straffet skulle med andra ord inte enbart ha en avskräckande, utan också en förbättrande effekt.
Utifrån denna utgångspunkt – att lagen var en begränsning av naturtillståndets obegränsade tvångsmakt – borde straffet enligt Richert ha en dubbel funktion. Den första var inte kontroversiell för tiden: det avskräckande syftet. Men det andra skulle revolutionera den svenska synen på bestraffning. Då en brottsling genom sitt handlande slitit sig loss från staten skulle straffet även, enligt Richert, ha som sin uppgift att återförena brottslingen i samhällsgemenskapen. Straffet skulle med andra ord inte enbart ha en avskräckande, utan också en förbättrande effekt.
Det var därför Richert var en så stark kritiker av de medeltida kroppsstraffen. De försämrade den bestraffade både fysiskt och psykiskt. Han förespråkade i stället frihetsstraff, främst i form av förbättringsfängelser, som skulle omforma brottslingen till någon som återigen kunde bli en del av samhällskontraktet. Längden på fängelsestraffet skulle vid den första lagöverträdelsen vara så lågt som möjligt, men vid upprepade brott behövdes längre straff: mer tid för att omforma brottslingens karaktär. Det var dock inga semesterorter Richert hade i åtanke:
”Inom fängelserna måste den aldra strängaste ordning herrska. Ingen fånge bör få inlåta sig i samtal med en annan, utan så vidt något gemensamt arbete kan fordra det. Den djupa tystnaden injagar alltid vördnad; och denna känsla bör bemäktiga sig alla sinnen på ett ställe, der lagen så omedelbart sysselsätter sig med fallna medborgares renande, till återförening med staten.— I religionen böra fångarna flitigt undervisas af skickliga och erfarna lärare, som till den ändan dagligen besöka fängelserna.— Den föda, fångarna njuta, bör vara högst tarflig, men tillräcklig till lifsbergningen.— Alla starka drycker vare från fängelserna ovillkorligt förvista.”
Ett år senare skulle lagkommittén skriva en principskrift där de tog ställning för inrättandet av fängelser som den huvudsakliga bestraffningsformen i Sverige, och i ett av dess inledande delar syns Richerts naturrättsliga utgångspunkter tydligt: ”All öfverträdelse af Lag är en kränkning af en annans frihet, och med detsamma ett missbruk af den brottsliges egen. Den naturliga följden af ett sådant missbruk är, att den brottsliges frihet för längre eller kortare tid inskränkes, med ett ord: Fängelsestraff.”
De kommande decennierna skulle markera det moderna fängelsets födelse. En rad anstalter byggdes runt om i landet, och antalet brottslingar som dömdes till fängelsestraff ökade kraftigt. Det skulle dock dröja längre innan Richerts idéer fick genomslag i lagen. Precis innan sin död 1864 fick han se 1864 års lag antas, vilken brukar betraktas som landets första moderna lagstiftning.
Richert och hans meningsfränder klädde återkommande sina förslag om bestraffning och lagens natur i upplysningsklingande slagord – tiden hade kommit för en human syn på brott och straff, som präglades av rationalitet i stället för dogm. I efterhand har 1800-talet beskrivits som tiden då straff blev något vetenskapligt och ett socialpolitiskt verktyg. Idéhistorikern Frans Lundgren har exempelvis i sin avhandling Uppkomsten av det sociala (2003) beskrivit 1800-talets första hälft som tiden då fängelset gick från att vara en förvaringsanstalt till att bli ett verktyg för social ingenjörskonst, något som kunde användas för att forma ett nytt demokratiskt subjekt för den moderna tiden.
I dag har synen på straffrätten antagit en märklig dikotom karaktär. Antingen anser man att straffen ska vara avskräckande och rättvisa, med utgångspunkt i brottsoffrets intressen – eller så ska de vara rehabiliterande, med utgångspunkt i gärningsmannens intressen. Moraliska eller vetenskapliga straff, med andra ord.
Men den liberala straffrätten som formulerades av Richert och hans gelikar, och som lade grunden för vårt lands första moderna lagstiftning, var tvådelad. Straffen skulle vara både avskräckande och förbättrande, utifrån en naturrättslig grund. Rättspolitiken skulle därmed bygga på en ständig avvägning mellan dessa två, ofta motstående, intressen.
Framförallt var det ett genomarbetat alternativ till den rådande ordningen, både sakpolitiskt och ideologiskt. Inte något som motiverades av av nöd och yttre omständigheter, utan ett projekt för att göra samhället bättre och mer rättvist. Något att inspireras av för liberaler i alla partier.
Henrik Dalgard
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!