Även om Liberalerna klarade riksdagsspärren, gick det dåligt i region- och kommunvalen. LD:s Jakob Norrhall skildrar hur en liberal lokalstrid i Uppsala blottlägger spillrorna av ett sprucket parti.
Det finns två gestalter vars namn blivit synonyma med svek: Judas och Brutus. Sedan Liberalerna åkt ur regionfullmäktige i Uppsala tycks nya namn läggas till i partiets egen lista med sådana namn: Liberalt initiativs Malin Sjöberg Högrell, Mohamad Hassan och Jennie Claesson.
Uppsala är i och för sig inte den enda regionen där det skett. I 13 av 21 regioner ser det ut som att partiet åker ut ur regionfullmäktigesalarna.
Men det som gör just Uppsala så smärtsamt för Liberalerna är bråket som föranledde förlusten. Liberalt initiativ, som inte heller kommer in i regionfullmäktige, fick 1,3 procent i Uppsala kommun. Även om många av dem som röstat på Liberalt initiativ troligtvis inte hade röstat på Liberalerna, är det rimligt att tänka sig att partiets närvaro orsakat problem för Sjöberg Högrells, Hassans och Claessons forna parti.
Liberalt initiativ startades av utbrytartrion Malin Sjöberg Högrell, tidigare regionråd och ordförande för Liberala kvinnor, Jennie Claesson, tidigare kommunalråd, och Mohamad Hassan, också han tidigare kommunalråd, efter Mohamssonkramen. Stämningen var minst sagt ansträngd när lokalveteranerna Eva Edwardsson och Thea Andersson tog över som toppnamn i kommunen respektive regionen. Tonen ändrades drastiskt i Liberalernas kommunikation. Rimligt: maktövertaganden har den tendensen, inte minst när Edwardsson och Andersson höll starkt med om den nya partilinjen.
Vill man skildra de senaste årens politiska utveckling inom Liberalerna räcker det att läsa igenom det konfliktfyllda kommentarsfältet.
I andra delar av landet där partitoppar klivit av efter omsvängningen tenderade de att lugnt, om än bittert, lämna över till dem som höll med om svängen. I Uppsala var det buller och bång. Liberalt initiativ hade ingen valstuga, men stod några hundra meter bort och delade ut valsedlar på torget intill. Närvaron och kampanjandet, som till stor del gick ut på att kritisera Liberalerna lokalt och nationellt, gav antagligen en och annan liberal väljare vånda i valbåset.
Det hela blossade upp som mest när LUF:s tidigare förbundsstyrelseledamot Carl Sträng bestämde sig för att kandidera på Liberalt initiativs listor. Han ombads då att lämna sin post och säga upp sitt medlemskap i ungdomsförbundet, eftersom stadgarna inte tillåter att man ställer upp för något annat parti än Liberalerna.
På Facebook skrev Sträng av sig. Sedan kom kommentarerna. Vill man skildra de senaste årens politiska utveckling inom Liberalerna räcker det att läsa igenom det konfliktfyllda kommentarsfältet. De som står bakom partilinjen tyckte att Sträng var bortskämd som förväntade sig att kunna kandidera för ett konkurrerande parti, finansierad av det förbund han suttit i styrelsen för. De som var emot linjen hyllade honom och anklagade partiet för censur.
Egentligen är det ganska enkelt. Klart att man inte kan sitta i ungdomsförbundets styrelse om man ställer upp för ett annat parti.
Och egentligen är varken Sträng, Claesson eller Sjöberg Högrell några Judas- eller Brutusgestalter. Till skillnad från Judaskyssen och Brutuskniven var det ingen hemlighet att de skulle hoppa av om partiet gjorde svängen. Däremot kan man likna Liberalt initiativ vid kamikazepiloter. Klart att partiet inte skulle klara spärren. Men kunde inte de få makten skulle inte heller maktövertagargänget i Liberalerna få den. Alla ska med.
Nu står de alla utanför regionfullmäktigesalen.
Jakob Norrhall
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!