Den taiwanesiska författaren Lee Chia-Yings debutroman kommer nu på svenska. Karin E. M. Pettersson träffar henne i Stockholm för ett samtal om sanning och äkthet – och om hur kvinnor skildras i litteraturen.
Det har gått sexton år sedan den taiwanesiska författaren Lee Chia-Ying senast publicerades, då med sin tredje novellsamling. Nu är hon världsaktuell med sin första roman En bra dag att stoppa huvudet i ugnen, som nyligen givits ut på svenska i Anna Gustafsson Chens översättning.
Det är en krispig septemberdag utanför fönstren när vi träffas en onsdagsmorgon i centrala Stockholm. Lee är redan på plats när jag kliver in i rummet vi lånar från förlaget, inrett i klassisk svensk god smak (utan Ikea-möbler men med Ikeas vattenkaraffer). Jag hittar henne vänligt leende, nedsjunken i en sådan slags soffa som det varken går att sitta bekvämt eller värdigt i.
Romanen vi möts för att prata om gavs ut i Taiwan 2024, men är så ny för västvärlden – den engelska översättningen kommer först i januari – att efterforskningarna inför intervjun begränsas till några få recensioner och intervjuer (på språk jag behärskar). I de jag hittar upprepas samma ord om och om igen: den här berättelsen är meta. Så otroligt meta!
Tack och lov läser jag detta efter att jag läst själva romanen, eftersom få frågor är så pojkrumsfinniga som den om vad som är meta eller ej.
Missförstå mig rätt. Ja, ”ugnen”, som Lee Chia-Ying själv kallar boken, är meta. ”Det är en historia om att skriva en historia så per definition är den meta”, säger författaren själv, ”och för mig fanns det inget annat sätt att skriva den. Det var tvunget så.”
Lees svar är invant, men inte avmätt. En bra dag att stoppa huvudet i ugnen är en roman förklädd till memoar, som växlar mellan det yngre jaget i den fiktiva memoaren och det äldre jaget i skrivprocessen. Berättaren, Adan, nedtecknar sin barndom och sina tidiga tonår, från fjärde klass via föräldrarnas skilsmässa till åren som internatelev på en flickskola, men reviderar konstant sina ordval, frågar till och med gamla klasskamrater om de vill läsa för att se om hon minns dem rätt. Det hade kunnat bli helsnurrigt, men tack vare det minutiösa, nästintill spartanska språket rinner de tvåhundra sidorna fram.
Det är uppenbart en bok skriven av en läsande person, inte bara för att det strösslas med litterära referenser från titelns Sylvia Plath-blinkning till bröderna Grimms sagor, utan även för att protagonisten vänder och vrider på sina egna ord som den bäste folkpartist. Som exempelvis ett långt filosoferande över den närmare innebörden av ordet ”mäla”.
Huruvida de tidigare novellsamlingarna översätts härnäst beror sannolikt på hur ugnen mottas – men romanen är skriven efter en paus på 16 år.
”När jag var i tjugoårsåldern”, säger Lee, ”kunde jag inte föreställa mig ett liv där jag inte skrev. Sedan läste jag vidare, bytte hemland, fick barn. Plötsligt hade sexton år gått. Det var inte som att tiden stod stilla för att jag inte skrev, jag levde ett liv.”
Utan att märka hur hennes svar försatt mitt tjugo-någonting-åriga jag i en existentiell kris berättar Lee roat om de taiwanesiska läsare som, efter att ha hittat till hennes författarskap genom ugnen, plockar upp hennes novellsamlingar och förväntar sig mer av samma, men istället möts av en helt annan typ av text.
Efter att ha läst färdigt boken slår det mig dock att jag inte kan se vare sig huvudpersonen eller någon annan romanfigur framför mig. De porträtt som lämnats är avskalade, med bara några få medvetna detaljer – en särskild ögonskugga här, ett visst armbandsur där. Helheten nämns aldrig.
När jag frågar Lee om det tänds ett ljus i hennes ögon: ”Du är den första som påpekar det! Jag har intervjuats flera gånger i både Taiwan och USA men ingen har nämnt det innan.”
Att säga mer genom det som inte sägs är återkommande genom berättelsen.
Det finns en underton i hennes blick som jag har svårt att förklara bättre än att den skulle flyga alla killar över huvudet.
Vad som framförallt känns allmängiltigt är den kvinnliga uppväxtskildringen, det engelskan kallar Girlhood och det svenskan inte brytt sig nog att komma på ett ord för. Manliga romanfigurer är ungefär lika närvarande i boken som kvinnor är i en film av Christopher Nolan, och de beskrivs sällan i ljus dager. Där finns den ofräscht vuxne pojkvännen Adan har som ung tonåring – en åldersskillnad hon själv främst noterar i sin egen intellektuella underlägsenhet. Det är inte vackert, men det är (tyvärr) rätt ärligt. Trevligare är beskrivningarna av flickornas interaktioner, eller förhållandet till modern, som visar att femininitet och kvinnlighet på många sätt är en påklädnad.
Givet åren som gått sedan hon själv var i tonåren – Lee är född 1977 – frågar jag om det känns olustigt att unga flickor i Taiwan i dag känner sig så sedda av hennes 80-talsbeskrivningar.
”Olustigt men inte förvånande”, svarar hon. ”Jag har många unga läsare som känner igen sig i den här berättelsen av feminint uppvaknande. Det som förvånade mig var hur väl det landade i västvärlden. Jag hade en bild av att en beskrivning av Taiwan som inte kommit särskilt långt i sitt feministiska uppvaknande, och inte är så progressivt, skulle kännas unket här. Men det är många tjejer som känner igen sig.”
En komplimang för en författare, givetvis, men det får mig att undra hur de mörkare avsnitten landade. Även om skildringar av sexuella övergrepp eller vuxna som dejtar barn inte skrivs som politiska inlägg så blir de lätt politiserade, var det en strävan att samhällskommentera?
Så fort frågan ställts vill jag dra tillbaka den, vända och vrida på orden för att se om de landar rätt. Dess korrekta innebörd verkar dock ha framgått, för det är som att Lee stålsätter sig innan hon svarar: ”Deliberate.”
Det finns en underton i hennes blick som jag har svårt att förklara bättre än att den skulle flyga alla killar över huvudet. Det är inte en tårdrypande bekännelse, hon har inte släppt mig inpå livet och jag har inte trampat in. Men hon ser på mig med en förväntan att jag ska förstå, och jag vet att hon ser att jag gör det, den mörka undersidan av vad som hette #justgirlythings på internet för tio år sedan.
”När jag skrev mina novellsamlingar skrev jag bara för mig själv, precis vad jag ville. Med ugnen hade jag ett läsarideal framför mig. Jag ville skriva en bok jag önskar hade funnits när jag själv var tonåring, en bok för unga kvinnor att känna igen sig i, känna sig mindre ensamma av, en stöttepelare i deras uppvaknande.”
En europeisk översättare har under processen nämnt hur exotiskt det känns med tabubelagda skilsmässor. När Lee berättar det grips jag av en akut sekundärskam för hur gärna vi i vissa länder låtsas som att vår progressivism har varat för evigt.
Nej, ugnens skilsmässor och homosexualitet kommer inte vara banbrytande här. Men det betyder inte att vi varit bortskämda med kvinnoporträtt som är så här frikopplade från en maskulin blick eller romantiska strävanden, utan att för den delen koketteras eller sötas.
Karin Pettersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!