I Maxim Grigorievs nya roman ”Adrian” är litteraturen och bildningen på dödligt allvar. Vanja Södergren fascineras av en idéroman där drömmarna om konsten aldrig tillåts bli drömmar på riktigt.
Efter genombrottet med Europa (2021) och den efterföljande Regnet (2022) lägger Maxim Grigoriev ytterligare en enordstitel till raden, den här gången i form av ett egennamn: Adrian. Vid första anblick skulle Adrian kunna beskrivas som en Samlade verk för Stockholm: några vänner möts på humanistiska fakulteten, tillbringar oändliga eftermiddagar på inrökta kaféer (Gyllene Prag har bytts mot Kafé Valand) och spånar på storslagna drömmar om ett intellektuellt och skapande liv som löftesrikt hägrar. Men åren går, drömmarna kantstöts mot den så kallade verkligheten och tappar sin glans. Och det där storslagna litterära verket blir aldrig färdigt.
Hos Grigoriev är tilltalet dock mindre jovialiskt än hos Sandgren, och mer allvarligt, melankoliskt, bitvis mörkt. Om man hos Sandgren går runt med Sartre i fickan som ett muntert, performativt skådespel, så är litteraturen i Adrian, i synnerhet för titelpersonen själv, själva livsluften, och bildningen på dödligt allvar.
Det allvaret hör också till bokens många förtjänster. Adrian känner en genuin sorg över hur ”det gamla litteraturbegreppet” upplösts, ett skeende som kronologiskt och symboliskt identifieras med guldmyntfotens avskaffande och privatiseringen av allmännyttan i Stockholms innerstad. Adrian är nämligen en stockholmskritik lika mycket som en stockholmsskildring, en kritik mot en stad som inte förstår ”urbana värden”, där bohemer och konstnärer får frågande blickar, där ens position på bostadsmarknaden är det enda som betyder något.
Mellan de tre vännerna, Adrian, Johannes och Kristian finns till en början en rebellisk samsyn om hur livet bör levas. Här råder en sjuttiotalsfärgad världsbild och en välbekant motsättning mellan det ”borgerliga” och det ”bohemiska” livet. Att välja ”det borgerliga livet”, med bostadslånet som högsta symbol, är att sälja ut sig och ge upp. Boken leker med en omvänd, eller omtolkad, Faustmyt: att pakta med djävulen är inte, som hos Goethe, att offra livet för konsten, utan att offra konsten för det bekväma medelklasslivet.
Men det kan också läsas som en kritik mot ett samhälle som har gjort alternativa livsstilar allt svårare att upprätthålla, såväl ekonomiskt som socialt.
Efter ett par år visar sig Adrians vänner vara alltmer benägna att göra just detta. Men Adrian vägrar. Han är en trägen och obotlig postmodernist, mer postmodern än den postmoderna akademin ska det visa sig. Han går längre än alla andra i sin dekonstruktion: jaget finns inte, dikten finns inte, skogen finns inte – bara de enskilda träden. Genom sin starka övertygelse, och en viss social kantighet, gör han sig omöjlig i akademin och till en besvärlig samtalspartner. I denna postmoderna hållning ligger också Adrians stora självmotsägelse. Han är full av nostalgi över en förlorad, högkulturell värld, men insisterar samtidigt på att sådana föreställningar bara är romantiska, eventuellt lätt fascistiska, fantasier. Han drömmer om att ingå i en intellektuell tradition, men är inte säker på om den traditionen verkligen kan sägas existera. Han kritiserar Stockholm, men säger i nästa andetag, halvt på skämt och halvt på allvar, att Stockholm nog egentligen inte finns.
I detta intellektuella limbo befinner sig Adrian, och hans kringflackande, vilsna liv kan på sätt och vis läsas som en gestaltning av postmodernismens otillräcklighet som livshållning, som då framstår som ett effektivt intellektuellt verktyg men en skakig grund för ett liv. Men det kan också läsas som en kritik mot ett samhälle som har gjort alternativa livsstilar allt svårare att upprätthålla, såväl ekonomiskt som socialt.
Nostalgin har, i takt med att politiska krafter har dragit alltmer nytta av den, blivit något av en stigmatiserad känsla, som sällan kan uttryckas utan en rad förbehåll. Ingen är så drabbad av den känslan samtidigt som han har så många förbehåll mot den som Adrian. Därför blir Adrian en dröm om en förlorad värld som ändå aldrig riktigt tillåter sig att vara en dröm. Drömmar finns ju inte, det har 1900-talets stora tänkare slagit fast. Men tror han verkligen på det? Oavsett hur man ser på saken är Adrian en rik och läsvärd bok för alla som tar litteraturen på allvar.
Vanja Södergren
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!