Statsvetaren Lisa Lundgren flyttade till Bryssel som övertygad EU-vän. Ett år senare är hon fortfarande det – men med betydligt färre illusioner om hur unionen fungerar inifrån. Bakom de liberala idealen finns hierarkier, slutna karriärvägar och en arbetskultur som riskerar att stöta bort just de unga européer som EU behöver.
Varje år gör tusentals ungdomar praktik i EU:s institutioner och alla de kommittéer, civilsamhällesorganisationer, tankesmedjor och konsultfirmor som rör sig i EU-bubblan. Jag själv flyttade till Bryssel för ett år sedan, som övertygat EU-fan, svensk och liberal. Sedan dess har jag gjort praktik både i Europaparlamentet och på en tankesmedja. Jag har mött en enorm mängd kompetenta, engagerade och hårt arbetande människor som varje dag försöker få Europas mest komplicerade politiska projekt att fungera.
Men jag har också sett sådant som skaver.
Europeiska unionen är vår tids mest framgångsrika liberala fredsprojekt. Trots det tas många av möjligheterna och bekvämligheterna som samarbetet har gett upphov till för givet, speciellt av den unga generation som jag själv tillhör. När vi dessutom får möjlighet att uppleva EU:s institutioner från insidan kan vår bild av unionen försämras, inte minst om vi upptäcker att EU inte lever upp till de ideal och värderingar som unionen själv säger sig försvara.
Från min första dag som praktikant i Europaparlamentet har hierarkierna varit svåra att missa. En kollega beskrev det för mig så här: ”Europaparlamentet består av 720 parlamentariker, och vi resterande 8 000 arbetar åt dem.”
Det är naturligt att det finns en hierarki mellan folkvalda och anställda, men hierarkin märks långt utanför de formella rollerna. Man förväntas lämna företräde i hissar till politikerna, det finns särskilda köer i matsalen åt dem och när man reser i jobbet ska det finnas en separat kö där politikerna kan gå före och checka in, både på flygplatsen och vid hotellet.
En annan skillnad är praktikanternas betydelse. I Sverige är min upplevelse att praktikanter ofta ses som en tillgång på arbetsplatsen och där kan praktiken vara en väg in till en anställning. I EU-institutionerna är praktiken mer institutionaliserad: nya praktikanter kommer in var sjätte månad, vilket skapar en känsla av att det inte spelar någon roll vem den nuvarande praktikanten är och vad hens expertis eller intressen är. Många praktikanter känner sig inte utmanade under sin EU-praktik utan får främst skriva mötesanteckningar – ett upplägg som varken bidrar värdefullt till arbetsplatsen eller stärker praktikantens kunskaper om EU på ett meningsfullt sätt.
Jag har också slagits av hur svårt det är att förändra arbetssätt. Föreslår man idéer som skulle kunna effektivisera arbetet på olika sätt möts man ofta av en ovilja att förändras. En av mina vänner yttrade under sin EU-praktik en idé på ett möte och fick efteråt höra av sin handledare: ”You don’t have speaking rights at meetings”.
Innan man blir tagen på allvar för en jobbansökan i Bryssel förväntas man i regel ha gjort två till tre praktiker. Den som inte har ekonomiska möjligheter att leva på praktikantlön under lång tid riskerar helt enkelt att sållas bort. På så sätt går EU miste om kompetens – inte minst från de nordiska länderna där unga nyutexaminerade personer förväntar sig att få en riktig anställning med rimlig lön direkt efter universitetet och därför kanske väljer att stanna i sina hemländer istället för att söka sig till Bryssel.
Trots detta har jag inte blivit EU-skeptiker av mitt år i Bryssel.
Ett av proven man kan skriva för att landa ett jobb i EU:s institutioner är Contract Agent Selection Tool, eller ”CAST:en”. Problemet med det här systemet är att du själv inte kan anmäla dig till provet, utan behöver bli inbjuden av någon på en EU-institution. Det innebär att du behöver ha tillräckligt goda kontakter i Bryssel för att någon med rätt befogenheter ska bjuda in dig. Kontakter och nätverk blir alltså lika viktigt som kompetens för att få ett EU-jobb.
Och även om man lyckas få ett jobb i institutionerna återstår en del problem. En vanlig anställningsform är ”intérimaire”, där kontraktet förnyas på veckobasis: i praktiken kan du alltså på fredagen få veta att du inte får komma tillbaka på måndagen. Maktförhållandena gör det tyvärr också svårt för kvinnliga medarbetare som upplever olämpliga beteenden från manliga chefer att säga ifrån. Som resultat är det en bra bit kvar till jämställda arbetsplatser.
Efter att halvt motvilligt ha fått syn på hur EU-korven blir till, för att använda Otto von Bismarcks liknelse, har det varit viktigt för mig att komma ihåg att EU består av 27 medlemsstater, och därav är formen och kvaliteten på den interna byråkratin ett medelvärde av hur det fungerar i de respektive medlemsstaterna. Det är också särskilt viktigt att förstå vilken särställning Sverige och de andra nordiska länderna har när det gäller transparens, jämställdhet, tillit och platta hierarkier.
Men jag menar att värden såsom meritokrati, jämställdhet och transparens inte borde betraktas som nordiska särintressen. Det är i grunden liberala värderingar och borde färga den kultur som råder i EU:s kärna.
Vi behöver fler svenskar i EU-institutionerna. Därav riskerar man att stöta bort just de människor man behöver, om de ambitiösa och engagerade ungdomarna som flyttar ner till Bryssel för att göra praktik möter ett system som inte lever upp till deras förväntningar på en modern arbetsplats.
Trots detta har jag inte blivit EU-skeptiker av mitt år i Bryssel. För om man verkligen tror på EU som idé måste man våga vara kritisk mot hur unionen fungerar. EU skapades för att bryta ner murar mellan länder och ge människor större frihet. Därför måste EU bli mer meritokratiskt. Rekrytering och karriärvägar måste vara transparenta. Kompetens måste väga tyngre än kontakter. Ledarskapet måste moderniseras. Och de europeiska institutionerna måste bli bättre arbetsplatser för den unga generationen.
EU måste helt enkelt bli mer liberalt. Varje generation måste själv förstå varför det europeiska projektet är värt att försvara, och få anledning att fortsätta göra det. Min generation behöver förstå att den frihet och de möjligheter vi tar för givna inte har uppstått av sig själva, utan är resultatet av ett unikt politiskt projekt. Och unionen måste fortsätta utvecklas i linje med de liberala värderingar som gjorde projektet värt att skapa från början.
Lisa Lundgren
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!