Väljarna underkände SD:s nationalism och belönade riksdagens liberala partier. Liberal Debatts kulturredaktör Henrik Dalgard gläds åt valresultatet och uppmanar till att begrava den breda mitten för att återupprätta den breda liberalismen.
Det har länge funnits två teorier om samarbetet med SD inom den liberala borgerligheten.
Den första, som pushats av Dagens Nyheter och Centerpartiet, är att samarbetet kommer att resultera i självutplåning av högern, att strävan efter makt och sakpolitiskt genomslag skulle medföra att SD blev det stora partiet till höger i svensk politik.
Motargumentet, den andra teorin, har grundat sig på att ett samarbete med SD är det bästa sättet att få igenom liberal politik. Bakom den senare idén har det även funnits en tanke om att ett sådant samarbete kan vara ett sätt att motarbeta SD. Om man löser de samhällsproblem som ger upphov till det missnöje som göder populismen, motverkar man, enligt teorin, populismen.
Efter det här valet kan vi konstatera att alla hade fel och att alla fick rätt. Samarbetet med SD blev till slut inte vägen till makten för de borgerliga partierna utan orsaken till att man förlorade den. Men samtidigt går samtliga liberala och borgerliga partier framåt. Det är första gången i svensk politisk historia som alla partier i en koalitionsregering gör ett positivt resultat på valdagen. Det enda partiet som minskar är SD.
Det finns två lärdomar att dra av det resultatet. Först och främst gillar inte folk nationalisternas utvisningspolitik. När man röstade på Tidö var det för att man var orolig över gängbrottsligheten och energipriserna, inte för att laglydiga arbetsföra människor skulle kastas ut ur landet. ”Resultatet av SD muslim-tourettes blev att Tidö förlorade den majoritet man annars hade fått”, som Svenska Dagbladets biträdande politiska chefredaktör Peter Wennblad uttryckte det på X.
Det enda som stod i vägen var ett gäng tunnhudade centerpartister och lite väl oförstående moderater.
Likväl var samarbetet med SD något som löste en rad akuta problem och medförde en hel del liberal politik. Skattetrycket är det lägsta på 50 år. Kulturpolitiken har öppnat upp för mindre statligt beroende och mer privat finansiering. Gängen har tryckts tillbaka och skjutningarna har minskat drastiskt, bara för att ta några exempel.
Folk gillar liberal politik, men inte om det följer med orimliga utvisningar och islamofobi, med andra ord.
Kanske behöver M, L och KD inse att Tidö-samarbetet bara var ett projekt för en mandatperiod. Sverige hade 2022 kört in i en återvändsgränd och Tidö valdes för att backa ut bilen, men sen fanns det ingen gemensam riktning, för att parafrasera en ofta använd metafor. Den där föreställningen om att SD var som en lerklump på en drejskiva var falsk.
Så vad nu?
Det finns mycket att inspireras av i de tre liberala partiernas valrörelser.
Ulf Kristersson och den ständigt närvarande Gunnar Strömmer har talat om att det äntligen ljusnar i Sverige, att regeringen har gjort det man måste för att nu kunna göra det man vill. Liberalerna har allt mer anammat en klassiskt liberal profil, med fokus på skattesänkningar och avregleringar. Detta samtidigt som de har behållit det folkpartistiska engagemanget i bildningsfrågor. Och Centerpartiet har stått fast vid sin humana profil, ifrågasatt regeringens övertramp i invandringspolitiken och kritiserat vänstersidans skadliga ekonomiska politik.
Framtidsoptimism, ekonomisk och social liberalism, ett engagemang för bildningsfrågor och en mer frihetlig syn på migration – en ganska bra kombination för ett framtida borgerligt projekt kan tyckas. Så varför inte försöka redan nu? Den breda mitten är död, Tidö är dött. Länge leve den breda liberalismen.
Som Andreas Johansson Heinö påpekade i Timbro förlags nyhetsbrev är det här valresultatet kusligt likt det från 2018. Under den långa regeringsbildningen som följde den hösten var Ulf Kristersson, med sin 3-2-1-lösning, snubblande nära att bli statsminister. Det enda som stod i vägen var ett gäng tunnhudade centerpartister och lite väl oförstående moderater.
Låt oss inte göra samma misstag en gång till.
Henrik Dalgard