Varför är det bara invandrare som vågar påtala bristande beteenden i tunnelbanevagnen, frågar sig Silva Mertsola och landar i tre hypoteser. Liberalism kan inte bara handla om extrem tolerans.
Hacerse el sueco.
Det är ett spanskt uttryck för att ignorera en situation för att slippa ansvar.
Vet ni vad den ordagranna översättningen är?
Jo, att göra sig svensk.
När jag står i en proppfull buss och ingen reser sig för den gravida kvinnan inser jag att spanjorerna slår huvudet på spiken – svenskar har en tendens att låtsas som om det regnar. Deras ängslighet är närvarande överallt i det offentliga rummet: När tre fyllon dundrar fram på en elsparkcykel längs vänster sida av trottoaren, när hundägaren låter sin våta schäfer sitta på sätet i tågets allergikervagn, när snubben i kostym tar ett Zoom-möte från väntrummet på sjukhuset, och så vidare.
Att göra sig svensk är att stirra i marken i stället för att ge dessa medmänniskor en välförtjänt känga i rätt riktning.
För mig (en konfliktbejakande finländare) och för spanjorer (som är kända för sitt temperament) är det uppenbart att det är vår moraliska plikt att säga till tonåringen att han ska ge sin plats åt den höggravida kvinnan. Jag lyfter upp detta med en gravid svensk väninna. Hon berättar att hon överväger att rösta på moderaten Ina Djurestål, eftersom Djurestål vill att kollektivtrafiken ska ha högtalarupprop som uppmanar resenärer att ge upp sina platser åt de mer behövande. Jag kan inte tro mina öron.
Hur kan den liberale svenskens ryggmärgsreaktion vara att staten, snarare än civilkurage, ska upprätthålla rimligt beteende i det offentliga rummet?
Jag har tre hypoteser.
Den första handlar om en feltolkning av liberalismen. Svensken anser sig vara liberal eftersom hon är tolerant och normkritisk. Precis som att vi inte ska säga åt våra medmänniskor hur de ska leva sina liv, ska vi inte ge återkoppling till dem när de tittar på YouTube utan hörlurar i tåget, tänker hon.
Här missar dock svensken att liberalismen är en politisk ideologi som säger att staten ska vara neutral inför det goda livet. Från statens neutralitet följer inte att vi som privatpersoner ska tolerera dåligt beteende. Vidare innebär normkritik inte att samtliga normer är dåliga. En del normer är onekligen dåliga, som normen att inte ge återkoppling till personer som beter sig illa. Samtidigt är många normer bra, som normen att använda hörlurar i offentliga utrymmen, bland annat för att den möjliggör att vi kan leva i harmoni utan att behöva kalla in statens paternalistiska högtalarupprop.
Ju räddare vi blir, desto mer hårdhänt behöver staten bli.
Min andra hypotes är att svensken blandar ihop våld och straff. Staten ska absolut ha monopol på våld. Detta innebär dock inte att staten ska ha monopol på straff. Sociala sanktioner är en effektiv straffmekanism som behövs för att upprätthålla de sociala normer som gör att vi kan ha det trevligt tillsammans.
En tredje möjlig förklaring är att svensken inte alltid har varit mesig, utan att hon tystnat till följd av invandringen. Ju mer pluralistiskt Sverige blir, desto svårare blir det att hävda att det finns svenska värderingar som alla bör dela. Vidare biter sociala sanktioner inte på personer som inte delar de normer man försöker värna, så det blir lönlöst att säga till dem.
Invandringen har inte endast medfört värdepluralism utan även brottslighet. Jag förstår att min gravida väninna hellre står tyst i tunnelbanan än ber en tonåring med gangsterattityd att resa sig. Vi minns alla den modige fadern Mikael som sköts ihjäl framför sin son för att han gav återkoppling åt stökiga tonåringar. Nyheter som dessa gör det lätt att förstå varför svensken väljer att hålla tyst. Ingen ska behöva uppfostra sina medmänniskor med livet som insats.
När sociala normer bryts ned behöver staten kliva in för att garantera ordningen i det offentliga rummet. Om man tar in många personer som inte delar vår syn på tunnelbaneetikett och respekt för statens våldsmonopol blir konsekvensen att staten måste ta ansvar för sanktioner som tidigare sköttes utan statlig inblandning. Ju räddare vi blir, desto mer hårdhänt behöver staten bli.
Samtidigt är det inte endast gängkriminella som har svårt att bete sig. Det har även Gertrud med sin allergena hund och studenten som har sin ryggsäck på sätet så att andra inte kan sätta sig. Här är konfrontationen ofarlig, men den behöver tas. Som tur har den fria mobiliteten fört med sig finländare, spanjorer och andra oängsliga invandrare som vågar säga till Gertrud. Nästa gång jag eller spanjoren ger henne återkoppling önskar jag att du, ängsliga svensk, inte himlar med ögonen och fnyser åt oss, utan tackar oss för vårt civilkurage.
Silva Mertsola är doktorand i politisk teori och På djupet-redaktör i Liberal Debatt.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!