Sjukhusbesök, hundpromenader och cytostatikabehandlingar å ena sidan, och litteratur, filosofi, religion å den andra. Christer Nylander läser Per Svenssons När jag dog, och förundras över en man som aldrig slutade ställa frågor. Även in i det sista.
”Välsignad med en aldrig sinande nyfikenhet på nästan allt”, skriver Per Svensson när han summerar vad livet har gett honom. Det är en formulering som skulle kunna stå som motto över hela hans gärning.
Per Svensson hade starka övertygelser. Han var liberal, trodde på det öppna samhället och hade bestämda uppfattningar om kultur, politik och modernitet. Men han tycktes inte låta värderingarna stå i vägen för nyfikenheten. Snarare tvärtom. Övertygelserna var utgångspunkter för undersökningen, inte dess slutpunkt.
Kanske är det därför När jag dog blivit en så märkvärdig och rik bok. Vad händer med en människa med den läggningen när det som återstår att undersöka är det egna livet och dess slut?
I början av 2024 fick Per Svensson veta att han hade cancer i bukspottkörteln. Tumören satt illa till och läkarens besked var att det sannolikt handlade om månader snarare än år.
Han började skriva. Resultatet är en rik bok som rör sig mellan sjukhusbesök, hundpromenader och cytostatikabehandlingar å ena sidan, och litteratur, filosofi, religion och samhällsanalys å den andra. Illamående och diarréer finns där. Men det gör också Sokrates, Lucretius, Pär Lagerkvist, Astrid Lindgren och Karl Ove Knausgård. Liksom klimatet, Trump, kärleken, familjen och jobbet som journalist.
Erfarenheten sätter igång en tanke, tanken leder till en bok, boken till en annan tanke. Sedan är hunden där igen och behöver gå ut.
Den bildade människan är kanske inte den som samlat på sig flest svar, utan den som har fler sätt att ställa frågor.
Svensson läser till exempel en intervju med filosofen Patrick Linden, som i Mot döden argumenterar mot den långa filosofiska tradition som försökt lära människan att acceptera sin dödlighet. Linden vill i stället bekämpa döden med medicin och teknik. Svensson är skeptisk. Men hans reaktion på någon som argumenterar mot hans egen uppfattning är talande: ”Inser att jag måste skaffa hans bok, Mot döden.” Man kan inte argumentera mot en bok man inte läst.
Det är ett intellektuellt ideal som blivit mindre självklart i en tid när övertygelser allt oftare blir identiteter. Vi söker oss gärna till människor som delar våra uppfattningar, medier som bekräftar vår världsbild och algoritmer som lär sig vad vi vill höra. Svensson var påfallande ointresserad av den sortens trygghet.
Bildning missförstås ibland som en välfylld ryggsäck: den bildade har läst vissa böcker, känner till historien och vet vem Lucretius var. Svensson var bildad också i den meningen. Men det intressanta är vad han gör med allt detta.
När döden blir konkret börjar han använda det han samlat på sig. Filosofin blir inte ett förråd av auktoriteter utan en samtalspartner. Böckerna ger inte färdiga svar utan nya frågor. Den bildade människan är kanske inte den som samlat på sig flest svar, utan den som har fler sätt att ställa frågor.
Här finns också en förbindelse till Svenssons liberalism. Liberalismen reduceras ibland, av både kritiker och anhängare, till individens rätt att välja: att konsumera vad hon vill, leva som hon vill och bli lämnad i fred.
Det är för Svensson en tunn föreställning om både människan och friheten. Hos honom finner man en rikare individualism. Människan ska få forma sitt eget liv, bilda sig, utveckla sin personlighet och tänka själv. Men självständighet innebär inte att vända världen ryggen. Tvärtom. Den fria människan måste också kunna rikta blicken utåt.
Svensson skiljer mellan den privata sfär där människan fritt kan odla sin personlighet och den offentliga där hon träder fram som medborgare, hävdar sina värderingar och samtidigt har blicken riktad mot samhällets bästa. Det är en liberalism som tar individen på stort allvar, utan att låta henne göra sig själv till världens centrum.
Per Svensson höll fast vid sina värderingar, men tycktes aldrig anse att världen var skyldig att rätta sig efter dem. Det är en liberal hållning värd att försöka efterlikna.
Kanske är det också därför nyfikenheten blir så viktig. Den kräver både självständighet och öppenhet: modet att tänka själv och insikten att någon annan kan veta något man själv ännu inte vet. Friheten behöver pluralismen, inte därför att alla uppfattningar är lika riktiga, utan därför att ingen av oss har säker tillgång till hela sanningen.
Cancerbeskedet utmanar vår föreställning om frihet. Kroppen sätter gränser. Behandlingarna styr kalendern. Framtiden krymper. Vad återstår?
Ganska mycket, visar det sig. Det går fortfarande att bestämma hur världen ska betraktas. Det går att läsa, tänka och skämta – När jag dog är stundtals en mycket rolig bok. Det går att älska människor och fortsätta intressera sig för det som händer utanför den egna kroppen. Och det går att låta verkligheten rubba också ganska grundläggande föreställningar.
Någon vecka före sin död säger Svensson till sin hustru Ann-Sofi: ”Jag har kommit fram till att jag är troende, och att jag alltid har varit det.” Hon frågar hur han då gör med det metafysiska. ”Det bryr jag mig inte om. Det är det som sker här på jorden mellan oss människor som är det viktiga.”
Jag fastnar för orden ”kommit fram till”. Det låter inte som en bekännelse utan som resultatet av ännu en undersökning. Inte ens när slutet närmar sig verkar han ha något behov av att sluta ställa frågor.
Ju längre sjukdomen fortskrider, desto tydligare blir det hur sammanvävt hans liv är med andra. Ann-Sofi, barn och barnbarn. Vänner. Människor han mött. Romaner, filmer och musik.
Han konstaterar, i polemik med den narcissistiska egocentriciteten, att världen kommer att fortsätta utan honom: ”Får inte solen snötäcket att gnistra också när jag själv inte finns där?” Det säger något om hans liberalism. Man kan sträva efter att utvecklas till en självständig individ utan att göra sig själv till alltings mått. Man kan stå stadigt i sina värderingar och samtidigt hålla dörren öppen mot världen. Man kan vårda sin nyfikenhet.
Per Svensson höll fast vid sina värderingar, men tycktes aldrig anse att världen var skyldig att rätta sig efter dem. Det är en liberal hållning värd att försöka efterlikna.
När jag dog är trots sitt ämne en livsbejakande bok. Jag tror att det beror på Svenssons nyfikenhet. Han fortsätter att vara öppen och vilja veta. Därför blir boken också, trots bredden och de fria associationerna, sammanhållen. Den hålls samman av författarens nyfikna sökande.
Till sist återstår inte mycket att undersöka. Per Svensson sätter punkt med att konstatera:
”Jag dör som en lycklig man.”
Christer Nylander