Nej, Christopher Nolan föraktar inte sin publik genom att låta The Odyssey visas i olika bildformat. Sebastian Pettersson, som jobbar på filmarkiv, menar att kritiken bygger på en missuppfattning om hur film fotograferas och visas.
I Georgios Sideras krönika framställs Christopher Nolan som en publikföraktande kreatör som straffar biobesökarna. Argumenten som tas upp är otillgängligheten på IMAX-biografer och att de flesta visningarna av The Odyssey har en beskuren bild. Resonemanget som förs är att IMAX-versionen innehåller bildinformation som den vanliga bioversionen inte innehåller. Därför skulle filmen inte längre vara densamma.
Det låter förstås allvarligt när man läser krönikan. Problemet är att resonemanget i princip uteslutande bygger på en missuppfattning om hur film fotograferas och visas.
Jag arbetar med digitalisering, restaurering och bevarande av analog film. I mitt yrke hanteras varje films presentation så korrekt som möjligt. Detta omfattar att filmens ljus, färg, hastighet, ljud och inte minst bildformat speglar hur filmen ursprungligen visades upp. När man arbetar med film på den nivån blir det snabbt tydligt att varje film är unik och att filmskapare arbetar mot ett, eller flera, bildformat från början.
Vilket bildformat en film ska visas upp i fastställs tidigt i produktionen. Ända sedan ljudfilmen kom har det varit mer regel än undantag att ett negativ innehåller mer bildinformation än vad som till sist når duken.
När vidfilmen, det vill säga biofilm i bredbildsformat, slog igenom på 1950-talet var det vanligt att filma i normalbild med hänsyn till den bredare duken. Detta förekom i flera decennier. Den som såg 12 edsvurna män på bio fick uppleva juryn argumentera i bredbild, medan den som såg samma film på video eller teve istället fick se filmen i 4:3 med lite extra bild i över- och underkant. Båda versionerna var avsedda för respektive visningsformat.
En traditionell spelfilm i bredbild ser snabbt ansträngd och forcerad ut på en IMAX-duk.
Med The Odyssey har Nolan tillsammans med filmfotografen Hoyte van Hoytema arbetat på ett liknande sätt. Kompositionen är gjord för att fungera i både Cinemascope och IMAX. Därför kan den visas upp på en vanlig biograf. Samtidigt är den inspelad i ett format som gör det möjligt att visa filmen på en IMAX-duk med bibehållen estetik och komposition.
Med IMAX är det centrala inte negativets storlek eller mängden pixlar (i fallen med digital film), utan dukens utformning och storlek i förhållande till sittplatserna i biografen. Bilden ska fylla en stor del av synfältet. En traditionell spelfilm i bredbild ser snabbt ansträngd och forcerad ut på en IMAX-duk.
Att kompensera IMAX-filmer med pillarboxing, vilket Sideras tar upp, gör begränsad nytta. Visserligen bevaras mer bildinformation, men IMAX-formatet blir närmast kontraproduktivt med en så liten projicerad bild.
Det Nolan och hans team har lyckats med i The Odyssey är, precis som med The Dark Knight, Interstellar och Oppenheimer, att skapa en film som kan visas upp i flera format än bara ett. En gemensam nämnare är att filmerna är gjorda för biovisning. Det är inte att förakta publiken, utan att värna både publiken och hela biografkulturen.
Sebastian Pettersson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!