Christopher Nolans nya storfilm The Odyssey är gjord för ett format som nästan inga biografer kan visa – och resten av publiken får nöja sig med en beskuren version. Georgios Sideras, doktorand på Ratio, frågar sig om Nolans konstnärliga kompromisslöshet i själva verket mest straffar filmälskarna.
Christopher Nolans Odyssey lanseras som ett kompromisslöst konstverk som vägrar låta sig begränsas av medelmåttiga biografers teknik. Filmen är inspelad i det kreddiga formatet IMAX 70 mm – Nolans favoritformat sedan Dunkirk och Oppenheimer.
Problemet är bara att endast 41 biografer i världen kan visa filmen i det fulla IMAX 70 mm-format som den är gjord för – inte ens alla IMAX-biografer klarar det.
Det går såklart att se filmen på andra biografer. Men då får i stället publiken ta konsekvenserna av Nolans kompromisslöshet. I en vanlig IMAX-biograf försvinner omkring 25 procent av den ursprungliga bildhöjden och i en vanlig biovisning omkring 40 procent.
Nolans försvar för metoden är att han komponerar bilderna med de olika visningsformaten i åtanke. Och det låter ju rimligt. Så varför gnäller jag?
Låt mig förklara.
Komposition är ett begrepp som används brett inom konsten. För fotografer, målare och filmregissörer handlar det om vad som får finnas med i bilden och var det placeras inom ramen.
Föreställ dig Beatles på omslaget till Abbey Road, fast avskurna vid midjan. Eller för all del samma tilltag på Marilyn Monroes uppblåsta klänning i Flickan ovanpå. Samma ögonblick hade fångats, men effekten hade knappast blivit densamma.
Konstnärer har alltid utmanat format, förändrat perspektiv och vägrat låta sig begränsas av etablerade standarder.
Nolan vet förstås detta. Han filmar i IMAX eftersom formatet fyller tittarens perifera syn och skapar en känsla av att befinna sig inne i scenen. Han vill inte låta sin vision begränsas av dagens tekniska standarder.
Här är jag och Nolan överens. Konstnärer har alltid utmanat format, förändrat perspektiv och vägrat låta sig begränsas av etablerade standarder.
Det är en anledning till att dagens platta tv-apparater inte är fyrkantiga. När filmregissörer började använda bredare kompositioner fick tv-tillverkarna anpassa sig.
De flesta har säkert lagt märke till de svarta fälten ovanför och under bilden när man ser på film, eller på sidorna när man tittar på en 90-tals-sitcom. De horisontella fälten kallas letterboxing och de vertikala pillarboxing. Båda används för att bevara hela bilden när den visas på en skärm med ett annat format.
När Vänner visas på en modern tv kan man acceptera ramarna i stället för att låta bildkanten halshugga New York-gänget. Bilden blir visserligen mindre, men man får hela kompositionen.
Men Nolan gör ett annat val. Han prioriterar den stora, omslutande bilden och använder inte svarta ramar. Därmed låser han helheten bakom en IMAX-betalvägg, medan filmälskare som inte kan ta sig till någon av de 41 IMAX 70mm-kompatibla biograferna får nöja sig med en avklippt komposition. (Här kan man själv jämföra formaten och se hur kompositionen förändras.)
Lite trist för den som vill uppleva visionen i sin helhet, oavsett den lokala biografens begränsningar, eller hur?
Men Nolan är besatt av att pressa filmmediet till sin tekniska spets. Han har också gång på gång tagit strid mot biografer som enligt honom inte kan leverera den upplevelse han eftersträvar. I en intervju med Indiewire 2017 sade han:
”För ett par filmer sedan bestämde vi oss för att vi inte längre skulle ljudmixa våra filmer för biografer som inte håller måttet. Vi mixar för välkalibrerade biografer av hög kvalitet.”
Visst börjar det låta lite föraktfullt?
Kravet på hög teknisk kvalitet sammanfaller nämligen bekvämt med kommersiella intressen.
Den konstnärliga kompromisslösheten framstår också som lite av en trojansk häst. Kravet på hög teknisk kvalitet sammanfaller nämligen bekvämt med kommersiella intressen.
IMAX hjälper till att marknadsföra filmer gjorda för formatet, medan Nolans lukrativa kontrakt brukar innehålla vinstandelar. De dyrare IMAX-biljetterna höjer dessutom de box office-siffror som är särskilt viktiga under premiärhelgen, när Hollywood vill dra in så mycket pengar som möjligt.
Det betyder inte att Nolan bara gör det för pengarna. Men hans konstnärliga kompromisslöshet och IMAX:s affärsmodell drar onekligen åt samma håll. Mot dyrare visningar, en mer bombastisk premiär och större intäkter.
Här finns den fundamentala bristen i hans hållning. Hade han brytt sig lika mycket om att hela verket når publiken, hade han kunnat använda pillarboxing. Då hade alla kunnat se kompositionen i sin helhet, samtidigt som de lokala biografernas brister hade blivit tydliga. Striden mot de medelmåttiga biograferna hade varit öppen.
I stället straffar Nolan filmälskarna och låter pöbeln nöja sig med en avklippt version.
Jag är ingen filmvetare, så känn inget behov av att följa min avrådan från att belöna den typen av beteende. Men i en tid då regissörerna vädjar till publiken att lämna tv-soffan och streamingtjänsterna för biosalongen kan du fundera över om någon annan regissör skulle uppskatta din biljett lite mer än Christopher Nolan.
Georgios Sideras
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!