Alla tycks fortfarande vara besatta av 1968. Margareta Barabash läser Lukas Moodyssons nya roman Rebellerna och finner en önskan om att se människan bakom plakaten.
På senare tid har det utkommit flera romaner som blickar tillbaka mot märkesåret 1968. Yvonne Hirdmans Kungshamra -67 och Karin Skoogs Barrikadernas barn, för att nämna ett par stycken från fjolåret. Nu kan ytterligare en titel läggas till i listan: Rebellerna av Lukas Moodysson. Filmpoeten, som kanoniserat 68:ornas känsloliv genom kultfilmen Tillsammans (2000) och den sevärda uppföljaren Tillsammans 99 (2023), har ägnat en stor del av sitt skapande åt att försöka förstå sina föräldrars generation. Rebellerna är ett nytt led i detta sökande.
Huvudkaraktären Monica är en arbetarklasstjej som driver runt i Stockholm under denna förändringarnas vår. Hon försörjer sig som krokimodell, festar och förlorar vänner till droger och prostitution. Efter att ha förälskat sig i konststudenten Torbjörn flyttar hon in till honom och den revolutionära maoistgruppen Rebellerna. Som den enda proletären i denna ansamling av studenter och villaungar stiger hon snabbt i rang, vilket förstärks av hennes förmåga att insupa och korrekt tolka Mao Tse-tungs läror. Och njuter av makten, det gör hon, utan att märka hur den stiger henne över huvudet.
Precis som Jan Myrdal eller Jan Guillou gör hon inte heller avbön för sitt våldsdyrkande och sina moraliskt grumliga slutsatser om världens beskaffenhet.
Rebellerna var en verklig maoistsekt, som grundades av utbrytare från bland annat Clarté och KFML. Dess kortlivade existens varade från vintern till sommaren 1968 och det var här man fann 68-rörelsens mest extrema avarter. Medlemmarna gjorde sig av med all inredning och sov på kala golv, kvinnorna snaggade håret, familjebanden klipptes och barnen uppfostrades i så kallade barnceller. Det förekommer till och med berättelser om hur en medlem inte tilläts att besöka sin mor på hennes dödsbädd. Allt för att hedra revolutionen och inte låta sinnet förgrumligas av borgarpropaganda.
Gruppen upplöstes på grund av interna konflikter. Och Kinaentusiasmen blev kortvarig, om än högljudd, inom svensk vänster. Bonde- och tredjevärldenromantiken under det tidiga 1970-talet förbyttes snabbt mot känslan av svek. Mao träffade ”ondskans lakej” Nixon 1972, ett historiskt möte som inledde en gradvis normalisering av ländernas diplomatiska relationer. Kinas stöd till Nordvietnam minskade också under perioden. Det blev allt mindre för de svenska revolutionärerna att haka fast vid och man vände blicken mot Sovjetunionen i stället. Dock utan att be om ursäkt för att ha ignorerat kulturrevolutionens offer.
Rebellerna är uppbyggd som en åldrad Monicas tillbakablick på vansinnestiden. Precis som Jan Myrdal eller Jan Guillou gör hon inte heller avbön för sitt våldsdyrkande och sina moraliskt grumliga slutsatser om världens beskaffenhet. I stället fastslår hon att ”ingen är oskyldig, alla går som slaktmaskiner genom livet” och frågar oss: hur många har mördats under kapitalismen?
I likhet med Tillsammans-filmerna moraliserar inte Moodysson och uppmanar oss i stället att se människan bakom plakaten. Ibland gör hans karaktärer gott, ibland ont. Ibland ångrar de sig, ibland står de fast vid att det fanns en poäng i det de gjorde. Monica ser orättvisorna som människorna i hennes omgivning drabbas av, väninnor som tvingas prostituera sig, sina föräldrars tomma och ointelligenta tillvaro. Där och då skänker maoismen henne hopp om något större. Nej, det blir inte så bra. Men visst kan man ändå förstå henne lite grann?
Margareta Barabash
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!