Tongångarna har gått höga om kvittningsdebaclet i riksdagen. Men de borde gå högre. LD:s chefredaktör Eric Luth menar att det är dags för en riktig konstitutionell debatt i Sverige.
Det är dags för en andra svensk monarki.
Mitt under riksdagens kvittningsdebacle kom jag att tänka på Jean-Luc Mélenchon, den franske extremvänsterns starke man, och hans löfte från parlamentsvalet 2024 om en sjätte fransk republik.
Idén är förvisso inte ny. Redan 2005 sade François Bayrou, Frankrikes bonnige premiärminister emeritus, i Le Monde att ”det är dags att vända blad. Vi måste gå vidare från den femte republiken.” Liknande tongångar har hörts till både höger och vänster i årtionden. Nu pratas det i poddar och youtubevideor om att den femte republiken är på väg att ”kollapsa”.
Men visst är det inspirerande? Tänk ett land där man talar om sig själv i termer av antal konstitutioner! Landet kan braka samman och återuppstå som en fågel Fenix, samma land i ny skrud. När det politiska styret av olika skäl inte längre fungerar, då skapar man en ny republik.
Förvisso har vi i Sverige också reviderat regeringsformen, senast 2010. Men inte kallar vi landet för den andra svenska monarkin för det. Vi styrs fortfarande av det kanoniserade fluffet till regeringsform från 1974. Kanske är det dags att ändra på det?
Häromdagen hävdade en vän efter några öl att vi svenskar är bättre på att tillämpa än på att tänka. Så kommer det sig att medan Danmark kan stoltsera med Kierkegaard, och Norge med att Wittgenstein åtminstone bodde där ett tag, har Sverige framför allt tagit död på Descartes, kuggat Foucault och sedan utbildat en massa kompetenta ingenjörer.
Kanske gäller detsamma med politik? Vi är bra på att tillämpa den, men diskuterar sällan hur den ska bedrivas.
Det handlar inte bara om att man som riksdagsledamot inte längre kan kan få ledigt från jobbet, utan också om vem man som folkvald egentligen representerar.
Kvittningsdebaclet har blottat en ovanlig spricka i den svenska statskonsten. En perifer ordningsfråga blommar ut till en stor konstitutionell debatt. Det handlar inte bara om att man som riksdagsledamot inte längre kan kan få ledigt från jobbet, utan också om vem man som folkvald egentligen representerar: i vilken utsträckning mandatet verkligen är personligt (som grundlagen förutsätter) eller om det borde tillfalla partiet.
SD:s syn, att svenska folkets vilja återspeglas i partiernas valresultat snarare än i vilka politiker som faktiskt väljs – och att det är det förhållandet som måste upprätthållas i kammaren oavsett vad de valda politikerna väljer att göra – står i strid med grundlagen. Men jag skulle önska att de aktivt började förespråka en sådan förändring. Det kunde vara starten på en riktig konstitutionell debatt.
Det står så klart SD fritt att hålla på med sina rikslistor och låta Jimmie Åkesson representera Jönköpings län i riksdagen, medan Staffan Eklöf – som faktiskt bor i Jönköping – i stället representerade Halland förra mandatperioden. Men någon rimlig ordning är det inte. Valkretsindelningen kan lika gärna avskaffas, som i EP-valet, om representanterna ändå kan komma lite varifrån som helst.
Debatten skulle också kunna handla om antalet ledamöter. Om man sällan behöver vara i riksdagen, likt Jimmie Åkesson, då kanske man inte behöver så många riksdagsledamöter? En tredjedel torde räcka om ledamöten som sådan ändå inte fyller någon roll i egen person.
Min drömmonarki skulle innehålla majoritetsval i enmansvalkretsar. Jimmie Åkesson ska inte kunna representera min hemstad Jönköping med mindre än att han bor i Jönköping, med mindre än att han engagerar sig för Jönköpings skull i riksdagen. När satte han senast sin fot i Bibelbältet?
Man skulle, som i Frankrike, kunna ha majoritetsval i enmansvalkretsar i två omgångar. Då får svenskarna både rösta på vad de tycker bäst om (i första omgången), och sen förhindra den kandidat de tycker sämst om (i andra omgången). Ett bra sätt att främja ett flerpartisystem samtidigt som man tvingar parlamentarikerna att faktiskt vara lokalt förankrade. Bryr du dig inte om Jönköping? Då kommer du inte att väljas av Jönköpingsborna.
Det är en märklig idé, denna svenska besatthet av att gynna ett högt valdeltagande på bekostnad av ungefär allt annat.
När man ändå håller på kan man lika gärna separera valdagarna. Det är en märklig idé, denna svenska besatthet av att gynna ett högt valdeltagande på bekostnad av ungefär allt annat. Ingen vet vad man röstar på i regionvalet, men det gör inget, tänker man för det blir nog bra om man röstar på samma som på alla andra nivåer. Så länge man har röstat har man gjort sin medborgerliga plikt.
Separerade valdagar skulle aktivera demokratin och tvinga människor att ta ställning oftare. Framför allt skulle det tvinga folk att ta ställning, fundera över vad man röstar för på varje nivå. Kanske om man drar det till sin spets: främja demokrati.
Det skulle också minska behovet av dessa eviga opinionsmätningar, detta aber för den politiska offentligheten som gör att varje politiskt utspel ses som taktiserande snarare än utslag för just … ja, en politisk åsikt.
Und so weiter, und so weiter.
Men debatten om kvittningssystemet läggs snart till handlingarna. Vi kommer nog varken att få en andra svensk monarki eller en debatt om densamma. Det är ju en politisk dag imorgon också.
Men det vore bra för den svenska demokratin om SD till slut ställdes mot väggen för sin bisarra syn på vårt demokratiska valsystem. Inte bara i frågan om kvittningssystemet, utan likaledes i hur de ser på politiska mandat och representation. De har för länge kommit undan med sina märkliga metoder.
Risken, om inget händer, är att regeringsformen kollapsar och att vi tvingas fundera över en andra svensk monarki.
Fast visst vore det ändå lite kittlande?
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!