Liberala filosofer och statsmän brukade dyrka honom. I dag är han nästan helt bortglömd. Jesper Ahlin Marceta skriver om Marcus Tullius Cicero – republikanismens intellektuelle fader.

Liberalismen föddes genom två republikanska revolutioner under 1700-talets senare hälft: den amerikanska och den franska.

Revolutionärerna stred för frihet. Med “frihet” menade de frånvaron av godtycklig maktutövning, och närvaron av en särskild social och politisk status för alla människor. Revolutionärerna var republikaner.

Republikanismen är dock äldre än så. Under antiken fanns flera mindre republiker och en stor: Rom.

Rom grundades 753 f.Kr. som ett kungadöme. Men liksom de amerikanska och franska revolutionärerna nästan två tusen år senare, accepterade inte romarna att bli styrda av en enväldig monark. År 509 f.Kr. störtade de sin kung och grundade i stället en republik – res publica.

För de romerska republikanerna var det av fundamental vikt att ingen enskild person eller instans kunde tillskansa sig hela den politiska makten. Politiken var just folkets angelägenhet, som förvaltades i en gemenskap.

Det latinska begreppet kan översättas till “folkets angelägenhet” eller “politisk gemenskap”. För de romerska republikanerna var det av fundamental vikt att ingen enskild person eller instans kunde tillskansa sig hela den politiska makten. Politiken var just folkets angelägenhet, som förvaltades i en gemenskap.

För att omsätta dessa ideal i praktik inrättade de romerska revolutionärerna två likvärdiga konsulämbeten. Ingen enskild person skulle besitta ett konsulämbete för evigt, och de två konsulerna skulle kontrollera och balansera varandras makt.

Ett halvt millennium innan vår tideräkning ens börjar ville alltså romarna konstruera politiska institutioner präglade av principer om maktdelning. Det innebar ett stort skifte i sättet som samhället organiserades på. På kungarnas tid rådde den starkes rätt. Men i republiken var till och med rikets mäktigaste personer beroende av senatens, folkförsamlingarnas och varandras välvilja. I den bemärkelsen, var det i Rom den moderna politikens ideal föddes.

Marcus Tullius Cicero

Roms filosofer står ofta i skuggan av Greklands. Varken Marcus Aurelius, Seneca den yngre eller Sankt Augustinus kan mäta sig med Sokrates, Platon eller Aristoteles. Men en av dem utmärker sig bland andra: Marcus Tullius Cicero – republikanismens intellektuelle fader.

Cicero föddes 106 f.Kr. Han är känd som en av historiens skickligaste retoriker, vilket ofta skymmer hans inflytande som filosof. Men Ciceros tänkande har haft enorm betydelse för filosofer som John Locke och Montesquieu och statsmän som John Adams – en av USA:s grundlagsfäder tillika landets förste vicepresident. Författaren Voltaire dristade sig till att påstå att Cicero kanske var värd alla de grekiska filosoferna tillsammans.

Men till skillnad från sina grekiska kollegor var Cicero inte huvudsakligen verksam som akademiker. Han var i första hand advokat och politiker.

Maktdelningen i Rom upprätthölls därför att romarna trodde på sina normer och praktiker, och aktivt strävade efter att de skulle efterlevas.

Tidigt på sin långa väg mot makten slöt den dåvarande generalen Julius Caesar en överenskommelse med två av republikens mäktigaste generaler och statsmän. Tillsammans skulle de tre männen spela ut senaten och fördela rikets makt mellan sig i Roms första så kallade triumvirat. Cicero ska ha erbjudits en del i överenskommelsen, men avfärdat erbjudandet därför att han ansåg att den stred mot republikens konstitution – trots att en sådan i formell mening inte ens fanns.

Den romerska republikens konstitution var nämligen inte ett skriftligt dokument, utan en uppsättning normer och praktiker. Maktdelningen i Rom upprätthölls därför att romarna trodde på sina normer och praktiker, och aktivt strävade efter att de skulle efterlevas. Det låg alltså inga rättsligt fastställda hinder i vägen för Cicero. Endast hans republikanska omdöme hindrade honom från att tacka ja till erbjudandet och få del av makten.

“Kom soldat och, om du kan göra det ordentligt, kapa den här nacken.” – Cicero

Efter mordet på Caesar 44 f.Kr. grep en ny trio makten i Rom. I det andra triumviratet ingick Caesars högra hand, Marcus Antonius. Cicero hade i en serie skickligt formulerade tal angripit Antonius och försökt få senaten att märka honom som en statens fiende. När det andra triumviratet tagit makten var därför Ciceros dagar räknade.

Han försökte fly Rom, men misslyckades. Det sägs att Cicero ska ha tilltalat de vakter som tillfångatagit honom – “kom soldat och, om du kan göra det ordentligt, kapa den här nacken” – och böjt sitt huvud i väntan på det dödande hugget. Så blev Cicero år 43 f.Kr. antikens andre kände filosof att avrättas av sin egen regim: ett öde han delade med Sokrates.

Ciceros politiska filosofi

Liksom Sokrates kom även Ciceros filosofi att debatteras i årtusenden. Tre av Ciceros filosofiska gärningar är särskilt anmärknings-värda.

För det första diskuterade han utförligt de grekiska filosoferna, så att de bevarades för eftervärlden. Ciceros skrifter är därför ovärderliga filosofi-historiska källor.

För det andra bedrev han sin filosofi på latin, i en kultur där filosofi ansågs vara exklusivt förbehållet grekiskan. Cicero drog därmed undan ett språkligt skynke och öppnade en värld av litterära möjligheter för sina landsmän.

För det tredje, och viktigast, formulerade Cicero ett självständigt republikanskt filosofiskt program. Han utvecklade ett ramverk av teorier om människan, moralen och samhället som bär upp republikanskt tänkande än i vår tid. Cicero artikulerade den romerska republikanismen – han klädde det politiska systemet i ord.

Den romerska republikanismen omfattade mycket av det vi i dag tänker på som självklarheter i en liberal demokrati. Maktdelning, medborgarskap, religiös tolerans, individuella rättigheter, distinktionen mellan rättvis och orättvis krigföring – alla är de exempel på politiska fenomen som praktiserades av romarna.

Den romerska republikanismen omfattade mycket av det vi i dag tänker på som självklarheter i en liberal demokrati. Maktdelning, medborgarskap, religiös tolerans, individuella rättigheter, distinktionen mellan rättvis och orättvis krigföring – alla är de exempel på politiska fenomen som praktiserades av romarna.

För Cicero, liksom för alla republikaner, var frihet centralt. Frihet innebär att individen är säkrad från dominans, och att hon är medbestämmande i den politiska gemenskapen på jämlik grund med alla andra. Friheten kräver också att individens särskilda status är förankrad i medvetandet hos andra, så att alla vet att ingen får dominera henne och följer denna vetskap i sitt dagliga leverne.

Endast i en republik, menade Cicero, kan människan erhålla sin status som fri. I en republik är folket själva källan till rättfärdig politisk auktoritet. Lagarna, tjänstemännen, armén – allting tillhör folket och står under deras gemensamma kontroll. Republiken erkänner medborgarna som en gemensam kropp som är sin egen mästare, oberoende från godtycklig maktutövning.

Cicero avfärdade metoden att föreställa sig ett idealt samhälle bortom tid och rum, och förespråkade i stället att filosofer måste blicka nedåt mot den verkliga världens villkor och förutsättningar. Med denna realism skiljer sig Cicero från sin grekiske föregångare Platon.

Men än mer intressant är hur Cicero skiljer sig från Aristoteles. Till skillnad från Aristoteles menade Cicero att det aktiva livet kan trumfa det tänkande. Han argumenterade kraftfullt för att den som är lagd åt att främja sin politiska gemenskap, genom att delta i den politiska tillvaron, också är moraliskt förpliktigad att göra så. Ingen som är lämpad för ett politiskt liv är moraliskt tillåten att dra sig undan till sin kammare, utan måste bidra till den politiska gemenskapen.

När Aristoteles föreställde sig politiska gemenskaper utgick han från människans behov, att vi är nödgade att leva tillsammans. Cicero såg i stället en mänsklig vilja att socialisera, att gemenskaper blir till för att människor på förnuftig väg söker sig till varandra och tar hand om sådant de delar tillsammans.

När Aristoteles föreställde sig politiska gemenskaper utgick han från människans behov, att vi är nödgade att leva tillsammans. Cicero såg i stället en mänsklig vilja att socialisera, att gemenskaper blir till för att människor på förnuftig väg söker sig till varandra och tar hand om sådant de delar tillsammans.

För Aristoteles var en politisk gemenskap geografiskt begränsat till staden. Men Ciceros Rom var en politisk världsmakt, och han utvecklade en föreställning om gemenskap som inte var bunden till en liten och avgränsad sfär. Cicero förenade det goda livet för mig som unik person med det goda livet för gemenskapen – en individualism som inte strider mot kollektivets intressen.

Cicero var tidig med att grunda sina politiska argument i människans inneboende och jämlika värdighet. Enligt den brittiske historikern A. J. Carlyle är Ciceros filosofi så viktig att den utgör en skiljelinje mellan antiken och moderniteten: “ingen förändring i politisk teori”, menade Carlyle, “är så fundamental som när Cicero bryter med Aristoteles syn att människor till sin natur är ojämlika.”

Liberaler måste leva liberalismen

Det finns ett meningsfullt före och efter romarnas revolution 509 f.Kr., som på ett viktigt sätt påminner om 1700-talets revolutioner: kungarnas makt ersattes, åtminstone i teorin, av folkets jämlika medbestämmande i politiska institutioner präglade av maktdelningsprinciper.

Men den romerska republiken byggdes inte på filosofi. I själva verket rådde en omvänd kronologisk ordning: republiken kom först, filosofin sedan. Cicero satte ord på den republik han levde i och älskade. Han formulerade moraliska och politiska principer utifrån faktiska institutioner och praktiker.

Dagens liberaler kan lära sig mycket av republikens filosofi och fall. Kanske framför allt att våra politiska institutioner bärs av handlingar, inte tankar.

Ciceros tankar hann dock inte vägleda den romerska republiken. Bara några år efter att filosofen mördades fick Rom sin förste kejsare – och republiken föll.

Dagens liberaler kan lära sig mycket av republikens filosofi och fall. Kanske framför allt att våra politiska institutioner bärs av handlingar, inte tankar. Det spelar ingen roll hur fin den liberala filosofin är om inte liberalismen praktiseras. Liberaler måste kunna skilja mellan politiken och filosofin och göra rätt i båda. I detta livsprojekt kan de finna vägledning i Cicero – mannen som levde och artikulerade republikanismen.

Jesper Ahlin Marceta

Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!