Det är valår, brottsligheten står återigen högt på agendan, och ingen vill vara soft on crime. Men hur mycket ligger det i vallöftena om att ”utrota gängen” och ”flytta fokus till brottsoffren” – och hur mycket repression tål egentligen Sverige, frågar sig Malin Björk, avgående centerpartistisk riksdagsledamot och åklagare.
Visitationszoner, anonyma vittnen, ansiktsigenkänning i realtid, säkerhetsförvaring, skärpta straff och sänkt straffbarhetsålder. Det är ett axplock av de rättspolitiska åtgärder som den sittande regeringen har talat sig varm för, och som i de flesta fall redan hunnit bli lag. Många av dem utan särskilt mycket mothugg från oppositionens sida. Ofta har det gått fort, väldigt fort, med direktiv som krävt förslag i viss riktning, oavsett om utredningen har funnit skäl till det. Den snabba takten och mängden förslag har genomgående motiverats med att vi har en exceptionell och akut brottslighet att bekämpa.
Men skälen går även att spåra till det avtal som den sittande regeringen träffade för att kunna tillträda under hösten 2022. Tidöavtalet innehöll en rad detaljerade förslag på rättsområdet, varav flera innebar allvarliga inskränkningar i våra fri- och rättigheter. Och när mandatperioden nu går mot sitt slut är det uppenbart att regeringen har satt avtalsenlig leverans före allvarlig kritik från remissinstanser och Lagrådet.
Att uppvisa handlingskraft för att ”få ordning på Sverige” har trumfat invändningar mot att införa lagar som varken är effektiva eller ändamålsenliga. Och inför hösten utlovar nu Ulf Kristersson att utrota gängen om han får förnyat mandat.
I mina öron ekar dock Kristerssons vallöfte tomt.
Det är en självklarhet att vi måste trycka tillbaka den organiserade brottsligheten. Men för att lyckas med det måste vi utgå från en korrekt bild av verkligheten. Och där leds tankarna alltför ofta fel när vi pratar om gängen. I dag utgör inte unga och våldsbenägna narkotikalangare i förorten majoriteten av gärningsmännen. Enligt en färsk rapport från SMOB är medelåldern inom den organiserade brottsligheten 33 år, och företagsengagemang är vanligt. Den grova organiserade brottsligheten är avancerad, finns i alla samhällssektorer och genererar vinster om svindlande 200 miljarder kronor per år. En stor bit av kakan kommer exempelvis från oseriösa anbud i upphandlingar och bedrägerier i välfärdssektorn. Pengar som, om så krävs, omsätts i våld.
Därför borde fokus nu ligga på att strypa brottsintäkterna och minska sårbarheterna i systemen.
Men det kan dessvärre inte politiken, oavsett färg, få bukt med på en mandatperiod.
Och vägen dit är inte en fängelsepopulation per capita likt Rysslands.
Gunnar Strömmers mantra i debatten har i sin tur varit att genomföra ett ”paradigmskifte”, där fokus flyttas från gärningsperson till brottsoffer. Och spontant är det lätt att instämma i att ett sådant skifte är rimligt. Att brottsoffer får rätt stöd och hjälp borde vara en självklarhet, liksom att brott utreds inom rimlig tid. Så ser det tyvärr inte ut i dag – och här har heller inte mycket gått åt rätt håll under mandatperioden.
Mängdbrott, som bedrägerier och stölder, skrivs ofta av direkt – och inte sällan på felaktiga grunder. Ibland hinner brotten inte ens utredas innan de preskriberas.
Men justitieministerns mantra syftar inte främst på att effektivisera brottsbekämpningen. Snarare appellerar det till en form av hämndtanke: att brottsoffer ska få upprättelse genom att gärningspersonen buras in.
Att förövaren får sitt straff är förstås viktigt, men för den som utsatts för brott är det viktigaste att känna sig trygg igen. Politikens främsta mål borde då vara att minska brottsligheten på aggregerad nivå. Och vägen dit är inte en fängelsepopulation per capita likt Rysslands – en nivå Sverige kommer att hamna på med den straffrättsreform som Tidöpartierna vill driva igenom.
Grova våldsbrott får stort medieutrymme och väcker snabbt ilska och avsky. Världen målas svartvit, människor blir onda eller goda. Och politiker av alla färger hakar på, förkastar och spänner musklerna. Sa nån tre års fängelse? Vi dubblar det! För tro inte att vi vill gulla med buset.
I en färsk rapport från SNS Demokratiråd framgår samtidigt att sittande regering under sina första två regeringsår fått både mer och allvarligare kritik från Lagrådet än någon tidigare regering sedan 2006. Samma rapport visar dessutom att oppositionen, trots kritiken, till stor del köper regeringens förslag.
Återigen, ingen vill ju framstå som en vekling.
Som liberal häpnar jag över den rädsla som brett ut sig i den politiska mitten – rädslan att bli kallad vänster om man inte vill delta i repressionsspiralen. Som åklagare vet jag att den som sitter framför mig i rättssalen ibland är både brottsoffer och förövare. Som jurist, med lång erfarenhet från rättsväsendet, har det varit närmast plågsamt att se regeringen återkommande vifta bort relevanta invändningar från professionen.
När jag i höst lämnar riksdagen är min förhoppning att nästa mandatperiod för med sig ett mer sansat tonläge i den rättspolitiska debatten. För löften om att utrota gängen under en mandatperiod håller inte för seriös granskning. Och med illa underbyggda lagar och överfulla fängelser kommer vi aldrig att få bukt med den grova kriminaliteten. Snarare tvärtom.
Malin Björk
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!