Att bemöta den ökade våldsbrottsligheten med mer övervakning och mer digital kontroll kan framstå som en enkel avvägning för en politiker. Men övervakning är en lömsk quick fix – som inte sällan riskerar att göra problemen värre, skriver Chloé Berthélémy, senior rådgivare och expert på övervakningsfrågor på European Digital Rights (EDRi).
Sverige har tampats med brottsligheten under de senaste åren. Svårigheten att hantera våldsbrottslighet i framförallt storstäderna har lett till långtgående juridiska reformer i syfte att utöka övervakningen och repressionen i samhället – även gentemot barn. Hårdare straff, utbredd kamerabevakning, elektronisk massövervakning och statlig hacking är bara några av de åtgärder som vidtagits av regeringen för att hantera hoten mot den allmänna säkerheten.
Men tillvägagångssättet kommer att leda fel.
Inte bara saknas det bevis för att den här typen av åtgärder är effektiva. Åtgärderna kommer också att slå hårdast mot redan marginaliserade och utsatta områden. De utgör dessutom ett hot mot den grundläggande rätten till personlig integritet och, i förlängningen, den svenska demokratin.
Rätten till skydd mot intrång i den personliga integriteten är en grundläggande rättsprincip, som också skyddas i den svenska grundlagen. Mellan 2004 och 2017 gav den svenska regeringen i uppdrag åt flera statliga utredningar att utvärdera hur ny teknologi påverkade demokratin och medborgarnas privatliv, vilket ledde till flera viktiga grundlagsändringar som stärkte fri- och rättighetsskyddet. Och det av goda skäl. Rätten till personlig integritet säkerställer i sin tur skyddet för medborgarnas självbestämmande, deras yttrandefrihet, och deras mötes- och föreningsfrihet – nödvändiga förutsättningar för ett fungerande demokratiskt samhälle.
Rätten till personlig integritet är alltså varken ett lyxproblem eller ett nischbryderi för datanördar. Det finns gott om exempel på hur vanliga människor förlorat makten över sina liv när deras data, kommunikationer, rörelsemönster eller kontakter samlats in, kontrollerats och exploaterats. I den digitala tidsåldern finns ingen som ”inte har någonting att dölja”.
År 2020 avslöjade New York Times hur det amerikanska företaget Clearview AI hade samlat på sig flera miljarder människors porträttbilder genom att skrapa deras sociala medieprofiler, utan deras vetskap eller samtycke, i syfte att kunna förse polisen med en kraftfull ansiktsigenkänningstjänst. Clearviews tjänst kom att användas av flera hundra brottsbekämpande myndigheter runtom i världen, inklusive Sverige – innan Integritetsskyddsmyndigheten till slut fick gripa in och sätta stopp för den otillåtna användningen av människors högkänsliga, biometriska data.
Rätten till personlig integritet är alltså varken ett lyxproblem eller ett nischbryderi för datanördar.
Att kunna hindra privata företag från att på ett sådant här sätt stjäla människors data och dela den vidare till polisen utan godtagbara skäl, är en grundläggande förutsättning för att kunna ha ett fritt och öppet internet, där var och en känner sig trygg att uttrycka sig fritt – vare sig man väljer att ha sina bilder publicerade online eller inte.
I vissa fall kan det till och med handla om liv och död. I USA dömdes en mor och hennes dotter år 2023 för att ha genomfört en påstått olaglig abort, efter det att Facebook hade överfört deras privata Messenger-konversationer till polisen. Även det fallet understryker vikten av att begränsa mängden användardata som internetföretag får bereda sig tillgång till och lagra – och att det finns tillgång till krypterade kommunikationskanaler, som kan användas för att skydda människor som erbjuder eller söker en säker abort. Inte minst mot bakgrund av de inskränkningar i aborträtten som genomförts i många länder under senare tid.
Rätten till personlig integritet gör autonomi, demokrati och fri åsiktsbildning möjligt. Den fungerar som en sköld när aktivister, journalister eller till och med vanliga människor förföljs. Faller den rätten, faller snart också alla andra rättigheter som dominobrickor.
Att försöka tackla säkerhetsproblem med övervakning är dömt att misslyckas. Oftast är det bara någonting som säljs in av politiker som en teknisk quick fix för komplexa samhällsproblem. Men det finns inga särskilt robusta belägg för att det skulle fungera på ett effektivt sätt.
Uppfattningen att kamerabevakning på allmänna platser skulle bidra till att förhindra eller utreda brott har exempelvis sedan länge motbevisats av forskningen. År 2016 konstaterade EU-domstolen att det svenska systemet med massinsamling av telekomdata var oförenligt med EU-rätten, eftersom domstolen inte kunde se några objektiva belägg alls för att en sådan massövervakning av människor – oavsett om de var misstänkta för någonting eller inte – var nödvändig för brottsbekämpningen.
Lägg därtill de enorma biverkningar som uppstår i form av ökade digitala sårbarheter. Ju mer data en regering samlar in och lagrar om sina medborgare i syfte att övervaka dem, desto mer exponeras den datan för cyberbrottslingar. Cyberattacker kopplade till den kinesiska regeringen mot amerikanska telekomnätverk och annan kärninfrastruktur är bara ett exempel på hur sårbarheter i digitala system, som kommit till på en regerings eget initiativ, snabbt kan slå tillbaka mot den egna befolkningen.
Övervakning är ett symptom på ett repressivt, bestraffande förhållningssätt till samhällsutmaningar, vilket sällan leder till några bra lösningar.
Övervakningsåtgärder kan också få mer katastrofala följder för den allmänna säkerheten. År 2021 avslöjade fransk, belgisk, och nederländsk polis att de hade infiltrerat och stängt ner den krypterade kommunikationstjänsten ”Sky ECC” för att få bukt med kriminella grupperingar som sysslade med narkotikahandel. I hemlighet samlade polisen in och analyserade miljontals meddelanden mellan gruppmedlemmarna, vilket ledde till massarresteringar i flera europeiska länder. En senare studie som genomfördes på uppdrag av EU-kommissionen kom dock fram till att SKY ECC-operationen ”inte bara hade misslyckats med att minska våldsbrottsligheten i Belgien och Nederländerna, utan de rubbningar som uppstod i transportlederna för kokain genom polisens disruptiva metoder kan också ha bidragit till ett ökat våld i de områden som togs i anspråk av de kriminella grupperingarna när de sökte efter nya importvägar för kokain till Europa”.
När polisen hackade plattformen flyttade man alltså bara problemet geografiskt: insatsen hade till och med bidragit till en lätt ökning av antalet mord i Belgien, och skapade nya hotspots för kokainhandeln, till nackdel för de som bodde i dessa områden.
Övervakning är ett symptom på ett repressivt, bestraffande förhållningssätt till samhällsutmaningar, vilket sällan leder till några bra lösningar. Även om ett sådant förhållningssätt bidrar till en känsla av trygghet, bidrar det alltså inte till någon verklig ökning av tryggheten. Människor som arbetar med de här frågorna dagligdags vet att det krävs andra lösningar – och de finns inte att hitta i straffrätten.
De utmaningar som Sverige står inför, precis som många andra europeiska länder, är naturligtvis inte enkla att lösa. Men att ta till mer övervakning och fler kontrollåtgärder – och därigenom underminera rätten till personlig integritet – fungerar bara som ett sätt för våra folkvalda att ducka sitt ansvar och plocka hem politiska poänger. De borde i stället ta sikte på roten till problemet: växande socioekonomisk ojämlikhet, fattigdom, bristande möjligheter, förlusten av samhällsgemenskap och känslan av tillhörighet, institutionell rasism, och så vidare. Hellre än att underminera våra rättigheter, borde vi fokusera på att hitta nya sätt att stärka våra omvårdnadssystem, vår kollektiva ansvarskänsla, vår värdighet, vår samhörighet och vår universella rätt att leva fritt.
Det är precis vad statsminister Ulf Kristersson borde ha insett när han efterlyste ”samhällets samlade kraft” för att minska våldsbrottsligheten. Övervakning är inte vad det handlar om.
Chloé Berthélémy
Översättning: Fredrik Bäärnhielm Thorslund
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!