”Mer espresso, mindre depresso”, säger reklamskylten i Butja

Migranterfarenheter likt dessa ges sällan en plats i den svenska litteraturen. Margareta Barabash har läst Dmitrij Kapitelman nya roman Ryska specialiteter, och fascineras av dess humoristiska och precisa stil.

I takt med att Sverige blev mångkulturellt växte också en ny litteraturgenre fram. Skildringar av invandrares erfarenheter – flerspråkighet, värderingskrockar, mellanförskapet – blev oumbärliga för att förstå vårt nya land. Till saken hör att dessa erfarenheter främst förmedlas av de största invandrargrupperna, nämligen de med rötterna i Mellanöstern. Det har lett till att migrantidentiteten tenderar att snävas in till frågor som hedersförtryck, rasifiering och islamofobi. Det är, ärligt talat, rätt trist.

I Sverige levde år 2021 över 102 000 personer som antingen föddes i Sovjetunionen eller i det postsovjetiska landskapet. De ukrainska flyktingarna har sedan dess puttat upp siffran ännu mer. Addera dessa människors svenskfödda barn och plötsligt är det en rätt så betydande del av befolkningen som delar en ytterst specifik identitet. Denna ryskspråkiga värld har tillgängliggjorts för allmänheten av journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina i reportageböckerna Imperiets barn (2023) och De livegnas land (2025). Hon har dock främst skildrat skuggsamhället, med dess svartkontrakt, migrationsfusk och maffiabossar. Och i skönlitteraturen tenderar närvaron av denna värld att reduceras till spionsagor. Att Polaris nu översatt den tysk-ukrainske Dmitrij Kapitelmans finurliga och sorgsna lilla roman Ryska specialiteter är därför en gärning för allmänbildningen.

Klipper han med familjen, klipper han också med den ryskspråkiga världen och därmed med en del av sig själv.

I Kapitelmans Leipzig ligger Magazin, ett allt i allo-livs där man kan hitta rysk majonnäs,  armenisk konjak i dolkformade flaskor, militärjackor, SIM-kort… ja, allt man kan tänkas behöva för att slippa assimilering. Butiken drivs av en rysktalande judisk familj från Ukraina. Författarjaget, sonen Dmitrij, kom till Tyskland som åttaåring och tvingas därför jonglera de olika språkidentiteterna. Ryskan är hans ”inhalator”. Han läser varje dag för att hålla fast vid sitt modersmål – för vem är han utan det? Trots detta glider språket mellan fingrarna och värre blir det när mamman, fastklistrad vid nyhetssändningarna från Moskva, börjar tala om ukrainska nazister. Dmitrij står politiskt på motsatt sida och vill egentligen distansera sig. Samtidigt är han smärtsamt medveten om rävsaxen han sitter i. För det handlar inte bara om barnets villkorslösa kärlek till sin mor. Klipper han med familjen, klipper han också med den ryskspråkiga världen och därmed med en del av sig själv.

Med hjälp av språklekar målar Kapitelman upp huvudkaraktärens tvivel och ångest över sin identitet. Här blir de ständiga infogningarna av ryska uttryck, ibland direkt på kyrilliska, ett bärande element. Alla invandrarfamiljer känner igen dessa skämt, detta att blanda ord på två-tre språk i samma mening. Och det latiniserade ”Magazin” har trots allt en helt annan aura än ”Mагазин”, något läsaren vänligt (och välkommet) påtalas om och om igen. 

Samtidigt träder Dmitrijs tillvaro fram som ett pärlband av absurda situationer. Kapitelman räds inte galghumorn. Som när han kommer till Butja och det vid ortskylten står en enorm reklampelare med orden ”Mer espresso, mindre depresso”. Mörkt? Visst. Stilistiskt läckert motsatsförhållande? Absolut!

Även om det stundtals kan bli för mycket av det goda, är det just genom just dessa små humoristiska grepp som de brännande frågorna ställs: Vilka är vi när vi bestjäls eller förlorar våra föräldrars språk? Och vad innebär det att vara ryss, jude, ukrainare år 2026? Kapitelman levererar inga svar, men han är själv fasligt nyfiken – och det är skäl nog att läsa hans bok.

Margareta Barabash

Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!