Alla som skriver om Nolans The Odyssey har missat något centralt. Eric Luth förvånas över att ingen verkar ha läst ”Odysseus ärr” av Erich Auerbach, och skriver om hur Nolan lyckats vara Homeros verklighetsframställning trogen.
En av den moderna litteraturvetenskapens stora klassiker är essän ”Odysseus ärr” (1946) av Erich Auerbach.
Idén i essän är enkel. Auerbach jämför två av litteraturhistoriens största verk – Odysséen och Bibeln – och i synnerhet hur verkligheten framställs i dem. Hans tes är att de två texterna utgör varsin grundtyp: mellan dessa två extremer rör sig hädanefter den europeiska litteraturhistorien (liksom resten av Auerbachs Mimesis, där essän ingår).
Det förstnämnda verket är utförligt beskrivet, saknar luckor i berättelsen och låter allt röra sig i förgrunden; det sistnämnda mörklägger, låter saker vara outsagt, är mångtydigt, kräver tolkning, låter mycket röra sig i bakgrunden.
För att exemplifiera använder Auerbach två kända berättelser ur respektive verk. I passagen där Abraham ska offra sin son Isak, menar Auerbach, är Bibeln oerhört bakgrundsdiger. Början lyder: ”En tid härefter hände det sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: ’Abraham!’ Han svarade: ’Här är jag.'”
Gud hörs någonstans ifrån och världen framstår som så mycket större än bara Abraham och Isak på sitt berg.
Men var befinner sig egentligen de två som samtalar? Varifrån kommer Gud? Vad förmår honom att sätta Abraham på prov? Guds enda tilltal är ”Abraham”. Vad som föranleder tilltalet är höljt i dunkel. Det är också höljt i dunkel var Abraham befinner sig. ”Här är jag” syftar förmodligen snarare på ett moraliskt än ett rumsligt förhållande. Det finns inga beskrivningar av vilka landskap som korsas, vilka tjänare som följer med. Gud hörs någonstans ifrån och världen framstår som så mycket större än bara Abraham och Isak på sitt berg.
Detta kan jämföras med den nittonde sången i Odysséen, där Eurykleia tvättar den hemkomne Odysseys fötter och känner igen den mångårige resenären på dennes ärr. Hur har han fått ärret? Det återges utförligt i en passus som inte bara berättar att det var under ett besök hos Odysseus morfar och att det var under en vildsvinsjakt, utan också skildrar Odysseus släktband, morfaderns karaktärsdrag, hans roll när hans dotter föddes, och så vidare. Varje moment, varje här och nu är det enda som intar scenen. Allt berättas, inget förblir dunkelt eller oartikulerat. De homeriska gestalternas öde är entydigt bestämt, ”de vaknar varje dag som om det vore deras första.” Bilden av människan är enkel. Det finns inget att tolka. Det är den homeriska stilen. Sång 19 är, med Auerbachs ord, extremt förgrundsdiger.
Jag kommer att tänka på (essän) Odysseus ärr när jag ser Christopher Nolans senaste blockbuster, The Odyssey. Framför allt på hur lite fokus Odysseus ärr får. Man får veta att han har angripits av ett vildsvin och i förbifarten framgår det att Eurykleia känner igen Odysseus på detta ärr. Handlingen hastar vidare och Nolans stora film förbigår ett av verkets stora scener.
Samtidigt finns det något i Nolans verklighetsframställming som är väldigt troget Homeros, åtminstone som den beskrivs i Auerbach essä. I Nolans film lämnar vi aldrig Odysseus. Det finns ingen Gud i ovan eller röst i något bortom. Under åren hos Kalypso finns inte något annat än Odysseus, Kalypso och sand. Under irrfärderna mellan cykloper och häxor försvinner allt bortom det som Odysseus (och ett tag, medan de ännu lever, hans mannar) har för handen. Visst har material rensats bort, det är ofrånkomligt. Nolan kunde gott rensat mer, filmen är redan för lång. Men det som är kvar är en jämnt belyst helhet där inget lämnas i dunkelt, inget förblir oförklarat. Det är nästan lika förgrundsdigert som förlagan.
Kanske den största förtjänsten med filmen, som gör att den majoritet som aldrig lär orka läsa förlagan ändå får smaka på hur verket är i original.
Det blir storslaget. Man kan kritisera aspekter av Nolans odyssé. Som att fajakernas ö förbigås eller att mötet med cyklopen skildras lättvindigt och kapar viktiga repliker. Men kanske den största förtjänsten med filmen, som gör att den majoritet som aldrig lär orka läsa förlagan ändå får smaka på hur verket är i original, är just att den är Homeros verklighetsframställning trogen. Filmen adapterar inte bara handlingen utan också berättartekniken.
Homeros verklighetsframställning präglar nästan hela filmen. Undantaget är den tarvliga färden förbi sirenerna. Det hade så klart varit omöjligt att framställa sirenernas sång. Men Nolans försök är deprimerande. Odysseus surras fast runt en påle och våndas medan någon högstämd och mycket högljudd musik fyller biosalongen, varvat med aforismer som far genom Odysseus huvud. Inte ens ett försök att framställa sången, man måste tolka och tänka själv i biosalongen. Det är slappt. Ska man göra ett av världens mest kända litterära verk till film måste man ha högre ambitioner än så. Visst hade det väl blivit ramaskri om Nolan sket i sirenerna. Men här är det så flyhänt passerat att det hade kanske varit lika bra att stryka scenen.
Filmen hade blivit kortare (bra!) och kanske hade det till och med funnits mer tid kvar för Eurykleia och Odysseus ärr.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!