Liberal Debatt har kultursidan för dig som tröttnat på dagstidningarnas gnäll och nyliberal värdenihilism, skriver dess nya kulturredaktör Henrik Dalgard.
1834 publicerade kulturskribenten Johan Peter Theorell en recension av Sophie von Knorrings debutroman Cousinerna i Aftonbladet. Recensionen var rakt igenom en hyllning – von Knorring hade tack vare en realistisk stil lyckats ge en spegelbild av det svenska samhället samtidigt som hon bjudit läsarna på en gripande berättelse.
Theorells recension publicerades under en tid då offentligheten genomgick en radikal omvandling. Romanen hade gjort entré som litterärt medium och den fria oberoende pressen hade etablerats som offentlighetens mittpunkt. Förändringen drevs fram av den tidiga industrialiseringens mekanismer. Både romanen och den fria pressen var billiga konsumtionsvaror som nu svämmade över marknaden med en aldrig tidigare skådad mängd läsbart material.
Långt ifrån alla såg positivt på utvecklingen. I den konservativa pressen och i de adliga salongerna talades det om att de nya lättillgängliga formaten skulle leda till att folket inte längre skulle kunna ta till sig den ”seriösa” litteraturen – poesin och de längre historiska och filosofiska verken. Svenskarna skulle drunkna i en våg av skit, med andra ord.
Jag återvänder nästan ohälsosamt ofta till den tiden. Inte minst eftersom många av de aktörer som skrivits in i historieböckerna omfamnade utvecklingen. Långt ifrån alla lät nämligen som det gnälliga konservativa lägret.
På tidningar som Aftonbladet och Dagens Allehanda tänkte man som Johan Peter Theorell: Den ökande mängden litteratur, och att fler och fler kunde ta del av den, sågs i grunden som något positivt. Men det förde också med sig ett stort ansvar, framförallt för dåtidens kulturskribenter. När det nu gavs ut fler romaner och diktverk än någonsin behövde tidningarnas skribenter aktivt ta ställning och lyfta fram de verk som de ansåg var bra – det som i dag beskrivs med det något nedsättande ordet konsumentupplysning.
Förvånansvärt många har fastnat i villfarelsen att liberaler inte bör ha åsikter om kultur, att det vore illiberalt att ta ställning.
Det var precis vad Theorell gjorde i sin recension av Cousinerna. Han lyfte fram ett verk som han tyckte att den läsande publiken borde ta del av, men utpekade också dess realistiska stil som ett ideal som kulturen borde präglas mer av. En sorts estetiskt driven kulturkritik, med andra ord.
För mig är det förhållningssättet ett ideal, och under de senaste åren har Liberal Debatts kultursida verkat i en liknande radikal, liberal tradition. Den har präglats av något annat än de senaste decenniernas nyliberala värdenihilism, där förvånansvärt många fastnat i villfarelsen att liberaler inte bör ha åsikter om kultur, att det vore illiberalt att ta ställning.
Under Eric Luth och Max Hjelm har antalet rena recensioner ökat, och fler och fler liberaler har lyft fram verk och värden de vill att kulturen ska präglas av. Därtill har den litterära essän fått en större plats, med fördjupande texter om de författarskap som formar, och har format, vår tid. Det har varit ett förhållningssätt till kulturen som har präglats av en sökande optimism.
När landets andra kultursidor låter som 1800-talets konservativa gnällspikar – klagar på poptimism och skriver text efter text om att Spotify förstör musiken – har Liberal Debatt publicerat recensioner av Svart Ridå, Nektar och Division sju – band som får den svenska indiescenen att blomstra och som förtjänar att nå ut genom bruset.
Så ska vi fortsätta. Även i dag förändrar teknikutvecklingen drastiskt kulturens förutsättningar och det produceras mer kultur än någonsin. Då krävs det att fler engagerar sig i kulturen, aktivt söker upp det som är bra och tar ställning mot det som är dåligt. Det är vad det innebär att ha en fri marknad av idéer.
Henrik Dalgard är kulturredaktör för Liberal Debatt.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!