Frågan om gränspolitik brukar ställas som en avvägning mellan nationellt självbestämmande och individens frihet att röra sig fritt. Men den dikotomin är falsk, och Sveriges migrationspolitik bidrar i praktiken till en mindre fri värld och ett mindre fritt Sverige, skriver Clara Sandelind, forskare i politisk teori vid Manchesters universitet.
En gång i tiden debatterade liberaler om det ska råda helt fri invandring. För många är det en central frihetsfråga. Vi ska kunna göra allt det som gör oss till människor – bygga relationer och politiska rörelser, bli kära och skaffa familj, göra karriär och affärer, forska och uppfinna saker – utan att stater lägger krokben genom att begränsa oss till en godtyckligt avgränsad jordplätt. Gränskontroller inskränker därmed orimligt mycket på individers frihet, anser dessa liberaler.
Liberaler som är emot fri invandring framför dock också frihetsargument. Ett framträdande sådant argument bygger på att individens frihet måste vägas mot kollektivets handlingsutrymme. Nationellt självbestämmande, enligt detta synsätt, kräver att staten kan kontrollera sina gränser. Nationens frihet att kontrollera invandring hänger också ihop med individuell frihet i den mån nationellt självbestämmande ses som en slags föreningsfrihet.
Kort sagt har debatten om fri invandring bland liberaler handlat om en avvägning av individens kontra kollektivets frihet. Individer ska kunna röra sig fritt, men nationer måste också kunna bestämma vem som får resa in och bosätta sig i landet.
Denna debatt känns vid det här laget något obsolet. Vi lever i en värld med brutalt kontrollerade statsgränser. Men om frågan om fri rörlighet känns verklighetsfrånvänd så har den egentligen alltid varit det. Den har fokuserat alltför mycket på hur mycket kontroll av invandring som är dåligt för individen kontra bra för nationen, utan att fundera så mycket på hur utformningen av dessa kontroller påverkar både individers och nationers möjlighet att leva i frihet. Debatten har därmed plågats av en idealiserad förståelse av gränspolitik som ett neutralt verktyg för att kontrollera hur människor rör sig mellan gränser, som om det vore en kran man kan vrida på eller av enligt önskad nivå av invandring.
Hårt kontrollerade nationsgränser gör människor mindre fria, men relationen mellan gränskontroller och frihet är samtidigt mer komplicerad. Det handlar om vilken slags värld gränspolitiken skapar och vilka förutsättningar för ett fritt samhälle som gränspolitiken innebär.
Ta frågan om nationellt självbestämmande först. Så som invandring diskuteras framställs det som att nationens kollektiva frihet avgörs av hur mycket den är förmögen att kontrollera sina gränser. Kontroll av invandring till landet är vad som står på spel. I verkligheten är dock länders gränspolitik så mycket mer komplex än ”in och ut”-politik. Den består av en uppsjö bilaterala, multilaterala och internationella uppgörelser samt avtal med privata aktörer. Den är dessutom sammanflätad med sådant som handelspolitik. Vi måste därför beakta hur ett lands gränspolitik påverkar andra länders och människors förmåga att vara nationellt självbestämmande och leva i frihet.
Flera nutida politiska tänkare har utvecklat teorier om hur världsordningen påverkar de externa förutsättningarna för nationellt självbestämmande. Exempelvis gav Adom Getachew, professor vid universitetet i Chicago, år 2019 ut boken Worldmaking after Empire där hon beskriver hur postkoloniala ledare beskrev de internationella ekonomiska beroendeförhållandena efter den formella frigörelsen som neokolonialism. Tanken är att en fri stat bara är möjlig i en relativt jämlik världsordning, så att människor inom ett land faktiskt kan bestämma över sina inre angelägenheter utan att vara djupt beroende av externa stater eller privata aktörer. Om de flesta viktiga besluten dikteras utifrån, eller av en kombination av utomstående aktörer och korrupta regeringar, då blir kollektivt självbestämmande mest en chimär. Internationella relationer är i sig självklart inget frihetsproblem, men ensidighet och exploatering är.
En väldigt hierarkisk världsordning där vissa stater är extremt politiskt, ekonomiskt och militärt dominanta är en dålig förutsättning för kollektiv frihet.
Tanken är alltså att när vi tänker på nationellt självbestämmande måste vi förstå vilken världsordning vi lever i. En väldigt hierarkisk världsordning där vissa stater är extremt politiskt, ekonomiskt och militärt dominanta är en dålig förutsättning för kollektiv frihet. Inte speciellt kontroversiellt om vi ser på hur världen ser ut just nu, då vi alla är beroende av att ett fåtal länder klarar av att komma överens om att hålla ett sund öppet.
Vad har då detta med gränspolitik att göra? Jo, den gränspolitik som förs av stater relativt mer makt tenderar att bidra till den ojämlika världsordning som försätter vissa relativt svagare länder, och framför allt deras invånare, i en stark beroendeställning. Gränspolitiken bidrar till att skapa en värld som begränsar vissa länders och människors handlingsutrymme. Denna världsordning gör dessutom att vissa människor har en betydligt högre risk för att tvingas fly sina hem. Mer gränskontroll är alltså inte lika med mer nationellt självbestämmande, givet att vi betraktar hur gränspolitiken påverkar andra länder.
Ett tydligt exempel på detta är EU:s externalisering av migrationspolitiken, så som den nya ”avvisningslagen”, vilken M, KD och SD röstade för. Den innebär att EU ska förhandla fram deportationsläger i tredje länder dit personer som fått avslag på sin asylansökan ska skickas. EU använder ofta sin ekonomiska makt för att förlägga gränspolitiken i tredje länder. Detta leder inte bara till rättighetskränkningar av människor på flykt, utan bidrar även indirekt till mer instabilitet i länder människor flyr ifrån och direkt till mer ofrihet för människor som behöver fly.
EU:s handels- och gränspolitik används på ett sätt som gör världen mindre säker för sudaneser.
Ta till exempel EU:s handelssamverkan med Förenade Arabemiraten (UAE), vilken ger medborgare i EU och UAE möjlighet att resa i respektive länder i tre månader utan visum. Denna samverkan har med rätta kritiserats då UAE anses finansiera the Rapid Support Forces (RSF) i Sudan, bland annat genom handel och smuggling av guld. RSF anklagas för att begå folkmord och ligger genom sin roll i inbördeskriget bakom världens för närvarande största humanitära katastrof, som hittills lett till att över 14 miljoner människor befinner sig på flykt inom och utanför landet. Samtidigt ingår EU en pakt med Egypten som bland annat innebär att Egypten åtar sig att stärka sina gränskontroller för att minska irreguljär invandring till EU. Runt 1,5 miljoner sudanesiska flyktingar befinner sig i Egypten. Redan 2024 och 2025 kom rapporter om att Egypten deporterar flyktingar från Sudan tillbaka till Sudan, och senast i mars 2026 menade FN att flyktingar i Egypten utsätts för godtyckliga arresteringar och deporteringar. Sudaneser behöver visum för att resa in i EU, Egypten och UAE.
Situationen är uppenbarligen komplicerad, men poängen är att EU:s handels- och gränspolitik används på ett sätt som gör världen mindre säker för, i detta fall, sudaneser. Sudans medborgare är i händerna på en uppsjö illvilliga och egenintresserade aktörer, vilka EU:s politik delvis finansierar. På så sätt kan vi se att gränspolitiken bidrar till en världsordning som undergräver förutsättningarna för vissa människor att leva i frihet.
Ett annat exempel är den svenska regeringens överenskommelse med Somalia för att möjliggöra tvångsutvisningar. Enligt Ekots källor har 100 miljoner kronor betalats ut till Somalia på ett sätt som medför en hög korruptionsrisk. Detta måste ses som ett ingrepp i en annan stats inre angelägenheter – alltså försvagar Sveriges gränspolitik somaliers rätt till nationellt självbestämmande.
Gränspolitiken påverkar inte bara förutsättningarna för människor och länder utanför Sverige att leva i frihet. Den har också stor inverkan på Sverige som ett fritt samhälle. Det är förvisso viktigt för människor att kunna röra sig relativt fritt mellan länder. Men gränspolitikens påverkan på individens frihet är kanske än mer påtaglig när en person har rotat sig och inte vill röra sig över någon landsgräns.
En av de största förändringarna i svensk migrationspolitik är skiftet från permanenta till tillfälliga uppehållstillstånd samt att det tar längre tid och är svårare att bli svensk medborgare – en lag som SD kuppade igenom utan övergångsregler. Dessa förändringar, i kombination med att man i Sverige inte förvärvar medborgarskap genom att födas i landet, innebär att Sverige har fått ett stort antal människor som lever i utdragen ovisshet och utan rösträtt. Detta är ett enormt frihetsproblem.
Det är extremt svårt under dessa förutsättningar att planera för framtiden och bygga stabila relationer, vilket är själva essensen av vad det innebär att vara en självbestämmande människa. I stället skapar migrationspolitiken en stor konstant oro för individen och medföljande psykisk ohälsa. Dessutom skickar staten tydliga signaler om att personer som invandrat eller har invandringsbakgrund inte hör hemma i Sverige. Detta är oförenligt med ett fritt liv som förutsätter att individen har den grundtrygghet som krävs för att kunna forma sin framtid.
De fullkomligt vansinniga fallen av tonårsutvisningar som fortfarande pågår är tydliga exempel på detta frihetsproblem. Här rör det sig om personer som vuxit upp eller tillbringat sina formativa år i Sverige. De har därför vad filosofen Joseph Carens kallar ”socialt medlemskap”. Socialt medlemskap innebär att du är djupt rotad i ett samhälle och har starka band till de människor som bor där. De flesta, om inte alla, av dina beslut och livschanser är beroende av landets institutioner, lagar och regler. Det sociala medlemskapet är extra starkt för personer som tillbringat sin barndom eller formativa år i ett land. Vi har alla ett extremt starkt intresse av att kunna leva i trygghet i det land vi har socialt medlemskap i eftersom våra liv är så sammanflätade med landet. Det är till stor del därför flykt och fördrivning är sådana grymheter – man rivs upp från sitt sociala medlemskap och måste skapa sitt liv på nytt.
Socialt medlemskap bör därför leda till permanent uppehållstillstånd och medborgarskap för att skydda individens grundläggande frihet. För att vara fri krävs det att man inte är beroende av någon annans godtyckliga vilja. Man måste ha möjlighet att säga ifrån när någon försöker utöva makt över en. När det kommer till tonårsutvisningar och de många andra fallen av människor som formats av och levt länge i Sverige saknas motvikt till det starka beroendet av staten. Detta är själva definitionen av statligt förtryck – godtyckligt tvång som påverkar en persons hela existens. Syftet med medborgarskapet är till stor del att verka som en motvikt till vår extrema beroendeställning gentemot staten. Medborgare som kan rösta och utkräva ansvar. Permanent uppehållstillstånd lättar beroendeställningen något eftersom man åtminstone inte kan utvisas mot sin vilja. Socialt medlemskap utan något av detta är ett stort övergrepp på individens frihet.
Den liberala grundidén att statens tvingande makt måste legitimeras för dem som är starkt beroende av staten verkar helt ha försvunnit från migrationspolitiken.
Den liberala grundidén att statens tvingande makt måste legitimeras för dem som är starkt beroende av staten verkar helt ha försvunnit från migrationspolitiken. Nu har vi i stället ett läge där invånare måste bevisa för staten att de förtjänar rätten att delta i demokratin på lika villkor. Allt statligt tvång behöver såklart inte legitimeras genom att alla kan påverka besluten eller har rätt till permanent uppehållstillstånd. Det är helt okej att utesluta turister och andra korttidsbesökare. Dessa personer har inte socialt medlemskap i Sverige och befinner sig heller inte i en stark beroendeställning till den svenska staten. Problemet med den förda migrationspolitiken är snarare att personer som har socialt medlemskap i Sverige inte har de motsvarande rättigheter som gör statens tvingande makt legitim snarare än förtryckande.
Jomana Gad som bott i Sverige sedan hon var fyra år och som är en pådrivande röst emot tonårsutvisningarna skriver: ”Efter 15 år i mitt hemland Sverige får jag ett tillfälligt uppehållstillstånd. Som gäller i 13 månader! Vad händer sen? Ny utvisning igen eller en ny kamp? Vad gjorde jag för fel? Vad gjorde mina vänner för fel? Vi blev 18 år.” Det Jomana och andra utsätts för är fördrivning och förtryck. Så länge detta fortgår kan inte Sverige anses vara ett fritt samhälle.
Lägg till detta: Utvidgning av statens möjlighet att frihetsberöva människor, inklusive barn uppvuxna i Sverige, genom förvar. Elektronisk fotboja för personer med utvisningsbeslut som inte får lämna sin kommun. Fler inre utlänningskontroller. Angiverilag, genom vilken allt fler människor i Sverige kommer att behöva agera gränsvakt. Allt fler kommer att bevittna när deras familjemedlemmar, vänner, arbets- eller skolkamrater hämtas av polisen för att låsas in i förvar. Det är inte tecken på ett fritt samhälle.
Debatten om fri invandring och öppna gränser kan kanske med rätta beskrivas som förlegad. Men frågan om hur gränspolitiken möjliggör eller förhindrar frihet är mer aktuell än någonsin. Det är alldeles för förenklat att se på gränskontroller som en fråga om ”mer eller mindre” eller som en balansgång mellan nationens rätt att kontrollera sina gränser och individens rätt att röra sig fritt i världen. I verkligheten har ett lands gränspolitik konsekvenser för vilken världsordning vi har och därmed både för människor i andra länders möjlighet att leva i frihet, samt för karaktären på vårt samhälle. Den riktning som Sveriges migrationspolitik har tagit bidrar till en mindre fri värld och ett mindre fritt samhälle.
Clara Sandelind
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!