Längtan efter en enklare tid är mänsklig, men blir farlig när den förvandlas till politiskt program. Rasmus Jonlund, liberal debattör och avgående liberalpartistisk (L) kommunfullmäktigeledamot i Stockholm, skriver om varför framtidstro är det starkaste motgiftet mot nostalgins lockelse.
Ibland känner jag det också. Längtan efter en bättre och enklare tid. Och jag inser att jag inte är immun mot vår tids kanske starkaste politiska kraft: nostalgin. En kraft som dock blir farlig först när den egna känslan av det förflutna görs till norm för ett helt samhälle. För frågan är, vad – och när – är det egentligen vi längtar tillbaka till?
Sverigedemokraternas valaffischer i retrostil är ett tydligt exempel. De lovar att göra ”Sverige till Sverige igen”. Kommunikationschefen Joakim Wallerstein har förklarat att syftet är att väcka trygga nostalgiska känslor, att Sverige åter ska ”kännas som Sverige en gång kändes”. Men när var det?
Svaret beror, enligt Wallerstein själv, på när man själv är född.
Politisk nostalgi handlar inte om ett objektivt bättre samhälle. Den handlar om längtan till en tid då framtiden fortfarande låg framför en. Kanske rentav en ansvarsfri barndom, när det var vuxnas uppgift att lösa problemen. Eller en oskyldigare, eller okunnigare, tid, när världen ännu inte visat alla sina komplikationer och när möjligheterna verkade fler än begränsningarna.
Men ingen kan enas om vilken tid det är vi vill återvända till.
Sådan nostalgi är långt ifrån ett högerpopulistiskt monopol. Den finns i socialdemokratiska drömmar om folkhemsbygget och hela den socialistiska vänsterns längtan till en tänkt svunnen storhetstid för solidaritet och offentlig sektor. Och även liberaler kan känna en längtan tillbaka till ett mer optimistiskt samhällsklimat, när öppenheten och demokratin var på frammarsch.
Men ingen kan enas om vilken tid det är vi vill återvända till.
Varje epok rymmer sådant vi gärna minns – och sådant vi helst glömmer. 1950-talets trygghet var också hemmafruideal, barnaga och begränsade rättigheter. 1960-talets tillväxt och 70-talets solidaritet gick hand i hand med omfattande miljöförstöring och en tid då homosexualitet fortfarande klassades som sjukdom. 1980-talet stod i skuggan av kärnvapenhot, aidskris och rasistiskt våld. 1990-talet präglades av ekonomisk kris och massarbetslöshet. Samtidigt lades grunden för mycket av dagens klimatkris under just de decennier som så ofta romantiseras.
Historien är viktig. Men den är ingen plats att flytta tillbaka till.
Tvärtom lever människor i dag på många sätt friare, friskare och rikare liv än tidigare generationer. Vi har fler rättigheter, bättre sjukvård, större möjligheter att utbilda oss, resa och kommunicera. Att förneka det är att förneka verkligheten.
Därför tror jag att det är något annat vi egentligen saknar.
Det är inte historien.
Det är framtiden.
Eller kanske snarare den framtidstro som en gång präglade samhällsdebatten. Känslan av att morgondagen kunde bli bättre än gårdagen. Att problem gick att lösa. Att samhället var på väg någonstans.
Den känslan har blivit ovanligare. Och det är kanske inte så konstigt, inför ett accelererande klimathot, krig i Europa, populistisk offensiv och demokrati under press. Segregationen och gängkriminaliteten är verkliga problem. Det vore oseriöst att låtsas som något annat.
Det som krävs är en slitsam framtidstro. En framtidstro som vågar säga att klimatomställningen är möjlig, men kommer att kräva investeringar, ny teknik och politiska beslut som kostar.
Men framtidstro har aldrig handlat om att blunda för problemen.
Det som krävs är en slitsam framtidstro. En framtidstro som vågar säga att klimatomställningen är möjlig, men kommer att kräva investeringar, ny teknik och politiska beslut som kostar. Att segregationen kan brytas, men bara genom uthålliga reformer och ett socialt ansvar som sträcker sig långt bortom nästa valrörelse. Att välfärden går att utveckla, men inte utan prioriteringar. Att Europa kan stå starkt, ekonomiskt, demokratiskt och säkerhetspolitiskt, men bara om européerna själva väljer att ta det ansvaret.
Det är en svårare berättelse än populismens. Den lovar inte en återgång till ett Sverige som en gång fanns. Den lovar inte heller att problem ordnar sig av sig själva. Den säger bara att framtiden fortfarande går att påverka.
Här har liberalismen en uppgift, och en möjlighet. Inte därför att liberaler ensamma har svaren, utan därför att liberalismen i grunden aldrig varit en nostalgisk ideologi. Liberalismen bygger på tron att människor, genom kunskap, frihet och samarbete, kan skapa ett bättre samhälle än det de ärvde.
Det finns dessutom skäl att tro att en sådan framtidsinriktad liberalism har större folkligt stöd än vad som ibland ges intryck av.
Ingen naturlag säger att populismen ska fortsätta växa.
I en tid när blockpolitiken blir alltmer cementerad och ytterkanterna tillåts definiera dagordningen kan vi påminna oss om att de flesta svenskar inte identifierar sig som nationalister. Tvärtom visar Valforskningsprogrammets undersökningar att en stor majoritet, 64 procent identifierar sig helt eller delvis som liberal, medan nationalism är den ideologi flest svenskar tar avstånd från.
Det är ett utrymme som alltför sällan tas till vara.
Ingen naturlag säger att populismen ska fortsätta växa. Att demokratin ska fortsätta backa. Att klimatomställningen ska misslyckas eller att Europa ska försvagas.
Politikens uppgift kan inte vara att återuppväcka gårdagen. Den måste vara att göra morgondagen värd att längta till.
För det är inte historien vi saknar. Det är framtiden.
Rasmus Jonlund
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!