Europas framtid avgörs inte bara i ministerråd och parlament, utan också i de kulturella och civila miljöer där idéer, tillit och gemenskap växer fram. Andrew Wilkens, chef för European Cultural Foundation, menar att Europas demokratiska motståndskraft förutsätter ett starkt och oberoende civilsamhälle.
När europeiska ledare samlas för att debattera kontinentens framtid domineras agendan undantagslöst av de vanliga kriserna: industriell stagnation, eftersläpande konkurrenskraft, klimatförändringar, en orolig omvärld och ett växande kompetensgap. Denna inramning missar dock en djupare verklighet. Europa står inte bara inför ekonomisk och geopolitisk konkurrens, utan verkar samtidigt mitt i ett alltmer intensivt kulturkrig om narrativ, mening och tillhörighet.
Av ren reflex är de politiska svaren toppstyrda och teknokratiska. Men oavsett om det handlar om att skruva i regleringar, justera kapitalkrav eller sätta in statliga stöd förbiser sådana svar en grundläggande historisk sanning: De idéer som verkligen har förändrat Europa i grunden, och skapat nya paradig, har inte fötts i Bryssels korridorer eller på nationella departement – utan inom civilsamhället.
Vid de avgörande ögonblicken har det varit civila och kulturella organisationer bortom staten som har omsatt abstrakta värden till levd verklighet.
Vid de avgörande ögonblicken har det varit civila och kulturella organisationer bortom staten som har omsatt abstrakta värden till levd verklighet. Ett bra exempel på detta är Erasmusprogrammet, som fyller 40 år nästa år.
I dag erkänns Erasmus som ett fundament för den europeiska integrationen, ett institutionellt ramverk som gör det möjligt för miljontals unga människor att uppleva gränsöverskridande lärande. Erasmusprogrammet är ett konkret uttryck för ett integrerat Europa. Men framgången ligger inte bara i rörligheten: Erasmus har bidragit till att bygga upp en europeisk känsla av tillhörighet, något som inte kan lagstiftas fram utan måste odlas genom levda erfarenheter, relationer och kulturellt utbyte.
När Berlinmuren föll byggde försoningen mellan öst och väst på mer än bara politisk diplomati. Den lyckades eftersom civilsamhället och kulturella nätverk på båda sidor under flera år hade odlat relationer på gräsrotsnivå. På samma sätt sträckte sig framgången för EU:s stora utvidgning 2004 bortom politisk retorik, tack vare långvariga kulturella utbyten.
Trots sin historiska roll i utformningen av det moderna Europa drabbas dock många av dessa nätverk av en ökande administrativ trakassering, indragna anslag och en restriktiv lagstiftning mot utländsk finansiering, utformad för att begränsa det oberoende offentliga samtalet.
Varningslamporna blinkar rött i alla EU:s medlemsländer. Det handlar inte bara om ungerska och slovakiska försök att stämpla icke-statliga organisationer som organisationer med utländskt stöd, utan också exempelvis om Europaparlamentets lansering av en arbetsgrupp som, med anti-lobby-åtgärder som täckmantel, ska granska och avlegitimisera finansieringen av den finansiella sektorn.
Den här typen av attacker mot civilsamhälle, kultur och oberoende medier är i allt högre grad strategiska och syftar till att urholka de rum där samhällen förhandlar om mening, bygger förtroende och formar gemensamma identiteter. Att försvaga dessa infrastrukturer är ett sätt att destabilisera demokratiska system inifrån.
Även i historiskt stabila demokratier, som Österrike, Frankrike, Tyskland och Storbritannien, står oberoende medier och kulturella mötesplatser inför ett ökande tryck. Man vill inte bara tysta inhemsk opposition utan också isolera lokalsamhällen, stoppa integrationsprogram och splittra just de grupper som initiativ som Erasmus har ägnat decennier åt att sammanföra. Detta kommer att få djupgående strategiska konsekvenserna för Europa.
Regeringar och internationella organ är till sin struktur benägna till grupptänkande och bundna av korta mandatperioder, vilket gör dem dåligt rustade för att på egen hand ta sig ur kriser. De är beroende av samhället bortom staten för att tillföra alternativa lösningar till den offentliga debatten, överbrygga förtroendegap och hitta nya, möjliga svaren på kriserna.
Civilsamhället utmärker sig i detta avseende genom att ta risker på gräsrotsnivå och överbrygga förtroendegapet mellan medborgare och institutioner. Detta är något som regeringar inte kan kopiera. På det sättet fungerar civilsamhället och de kulturella infrastrukturerna som Europas demokratiska immunsystem, vilket upprätthåller motståndskraft, medlar i konflikter och förstärker legitimitet. Att försvara civilsamhället är därför inte en fråga om progressiv välgörenhet eller kulturell sentimentalitet, utan en geopolitisk nödvändighet.
Inför mötet med systemhot vänder sig många inom civilsamhället till kulturarvet för att förankra sin legitimitet. Viktiga samlingar som dokumenterar hur filantropiska stiftelser byggde idéerna i efterkrigstidens Europa kommer snart att öppnas för allmänheten vid Europeiska unionens historiska arkiv (HAEU) i Florens. Dessa dokument, som inkluderar korrespondens och idéutveckling från några av kontinentens ledande tänkare och påtryckningsgrupper, gör mer än att bara illustrera tidigare prestationer. De utgör det empiriska beviset på att civilsamhället fungerar som Europas nödvändiga forsknings- och utvecklingslaboratorium, där idéer får mogna tills de är redo för staten att absorbera och skala upp.
För nästan fyrtio år sedan resulterade ett unikt offentligt och filantropiskt partnerskap i Erasmusprogrammet, vilket bevisade att visioner kunde triumfera över institutionella trösklar
Modern EU-politik måste skydda detta utrymme framåt genom strukturella reformer. I stället för att upprepa välkända plattityder om europeiska värden måste ledarna aktivt skydda de oberoende nätverk som genererar dem, med början i deras ekonomiska trygghet.
För att uppnå detta bör strikta finansieringsskydd införas i unionens mångmiljardbudget för att säkerställa att strategiska hörnstenar, som Horizon Europes vetenskapliga forskningsfond eller det långvariga kulturprogrammet Kreativa Europa, inte kan utnyttjas ideologiskt för att utesluta oberoende aktörer.
Att etablera fasta och fungerande juridiska skyddsräcken för att övervaka och straffa medlemsstater som använder byråkratiska restriktioner för att försvaga oberoende stiftelser och icke-statliga organisationer bör också vara en prioritet. Defensiva åtgärder måste dock matchas med strukturell integration och skapandet av formella institutionella kanaler, ett offentligt europeiskt ekosystem med kapacitet att forma såväl narrativ som politik, och genom vilket beslutsfattare systematiskt kan lyfta idéer som har testats i fält in i EU:s beslutsprocesser.
För nästan fyrtio år sedan resulterade ett unikt offentligt och filantropiskt partnerskap i Erasmusprogrammet, vilket bevisade att visioner kunde triumfera över institutionella trösklar. Inför dagens intensiva internationella konkurrens måste europeiska ledare inse att de inte kan försvara demokrati och innovation utomlands om de tillåter att själva arkitekterna bakom dessa framgångar tystas på hemmaplan.
André Wilkens
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!