Forskaren Sam Paldanius, med en lång relation till folkhögskolan och folkbildningen, delar med sig av sina tankar om Tidöavtalets konsekvenser inom politikområdet.
”Genom översynen ska folkbildningsväsendet effektiviseras” (s. 62)
Ordet ”översyn” anspelar sannolikt på den statliga utredning som pågår om folkbildning och som förväntas vara klar 2024. Resten är svårt att begripa. I avtalstexten finns väldigt lite om folkbildningens verksamhet. Däremot finns det många ord om stöd till folkbildningen, till exempel ord som folkbildningspolitik och statliga bidrag. Försöker regeringen säga att en verksamhet de inte styr över skall effektiviseras?
Varför då? Finns det underlag som säger att folkbildningsväsendets kärnverksamhet är ineffektiv, i meningen att den inte klarar att åstadkomma det den vill åstadkomma? Observera att jag inte skriver är ”satt” att åstadkomma. Folkbildningen är inte en statlig verksamhet som är satt att göra något. Den har aldrig varit en sådan och i min ödmjuka mening får vi hoppas att den aldrig blir
det heller.
Avtalstexten ger inget svar på frågan om vad det är i dess väsende som är så ineffektivt. I god tro får vi väl anta att det är vad utredningen skall svara på.
”I det sammanhanget ska övervägas om medelstilldelningen ska hanteras av en myndighet istället för av Folkbildningsrådet” (s. 62)
Det framstår som att texten avser att Folkbildningsrådet eventuellt fråntas fördelnings- och uppföljningsuppdraget av statliga bidrag och fortsätter som språkrör för folkbildningens helhet. Myndighetsuppdraget kan istället flyttas till en ny renodlad folkbildningsmyndighet till exempel under utbildningsdepartementet. Frågan är vad värdet skulle vara med en sådan förändring?
Statens acceptans av folkbildningsrådets konstellation har demonstrerat statens förtroende för folkbildningens arbete i samhället.
Folkbildningsrådet har under sin korta historia haft en ytterst delikat roll. Det mest delikata är sannolikt att rådet har suttit på två stolar samtidigt – dels som statens förlängda arm i fråga om fördelning och uppföljning av statliga bidrag, dels som folkbildningens organ för att bevaka och förhoppningsvis se till att folkbildningen inte glöms bort i de politiska samtalen. Samtidigt är detta också ett potentiellt värde. Statens acceptans av folkbildningsrådets konstellation har demonstrerat statens förtroende för folkbildningens arbete i samhället. Även om det i ett organisationsschema är bättre att separera funktioner fanns det i kompromissen ett viktigt budskap, folkbildningsväsendet kan och skall sköta sig själv.
Vari består behovet av en renodlad myndighet? Varför är det bra för folkbildningspolitiken och folkbildningsväsendet? Det ges inget svar i texten. Har regeringen ett speciellt styrningsbehov när det gäller fördelnings- och uppföljningsuppdraget till folkbildningen?
Kanske vill regeringen formulera en folkbildningspolitik där ekonomi- och resultatstyrning skall användas för att förändra folkbildningsväsendet till en toppstyrd linjeorganisation som utför ett utbildningsuppdrag.
Det leder sannolikt till att folkbildningsväsendet som vi känner det i Sverige försvinner.
Det leder sannolikt till att folkbildningsväsendet som vi känner det i Sverige försvinner. Det finns två varningsflaggor för en sådan utveckling, en rör kompetensflykt och en rör brytning av ett samhällskontrakt eller en överenskommelse. I folkbildningens grundverksamhet finns många idealister som deltar i verksamheten med abstrakta mål (att ha roligt, att hjälpa till) och ett personligt engagemang. De går gärna en extra mil för att få till verksamheten. Det typiska för idealister är att de deltar där det passar deras intresse.
Med mer toppstyrning får vi i värsta fall istället en vuxenutbildning light, en verksamhet baserad på lönearbetare som väntar på att klockan skall slå ”gå hem”.
Den i hög grad folkrörelsedrivna folkbildningen, där vuxna människor bildar sig efter egna behov och utan statens kontroll, bygger på en stark överenskommelse mellan civilsamhället och staten, vilket stärker demokratin. Om överenskommelsen bryts blir folkbildningen helt fri. Samtidigt visar historien att ordet folkbildning i sin krassaste mening faktiskt enbart betyder bildning av folk. Samfundet Manhem med Carl-Ernfrid Carlberg som ledare är ett exempel på vad som kan gå fel när en värdebaserad överenskommelse inte är på plats. Under 1930-talet bedrevs folkbildning med föreläsningar, diskussioner och samkväm med starka inslag av nazistiska idéer.
Efter en tid började de att kartlägga svenska judar, och de försökte att kapa en folkhögskola för att träna ungdomar i Hitlerjugends anda. Deras verksamhet hindrades under 1940-talet av rättrådig folkhögskolepersonal, i viss mån myndigheter och det faktum att Hitlers Tyskland besegrades.
Den överenskommelse som finns mellan folkbildningsväsendet och staten var och är en stabiliserande faktor. Folkbildningen är som bäst när eldsjälar, folkrörelser och staten arbetar i ömsesidig respekt.
Sam Paldanius
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!