Charli XCX är tillbaka. Den här gången som emo. Limegrönt har bytts mot svartvitt. Julia Fox mot Vincent Cassel. Elektroniska syntar har ersatts av tung elbas och raspiga riviga gitarriff. Den nonchalanta obrydda partytjejen från två år sedan verkar ha drabbats av existentiell ångest, skriver Thea Erlandsson. Eller bryter hon sig bara loss från förväntningarna?
Omslaget till Charli XCX:s nya album pryds av the Velvet Undergrounds John Cale, modedesignern Marc Jacobs och filmregissören Martin Scorsese. Tre konstformer som tillsammans skapar Charli XCX:s sjunde studioalbum: Music, Fashion, Film.
Albumet inleds med den småironiska låten ”Rock Music”, där Charli sjunger om att dansgolvet är dött till förvrängda gitarrackord. Med det bryter hon upp med hyperpopen, den genre som präglat hennes musikproduktion de senaste tio åren. Inte för att hon nu gör klassisk rock, utan för att markera sin musikaliska pånyttfödelse. Om än på ett ganska oseriöst men roligt sätt. I stället kombineras den elektroniska hyperpopen med ett rockigt grungeaktigt sound genom albumet. Det passar väl med det dystopiska och frustrerade täcket som ligger över låtarna. Och trots catchiga och lättsamma refränger är textraderna framförallt råa och ärliga.
I låten ”I’m Afraid” blottar Charli sin rädsla för att hon skulle förstöra sitt äktenskap och att hon inte skulle vara tillräcklig för sin partner. I ”Camera” sjunger hon om viljan att synas på filmduken, även om hon skulle vara sämst på det. Och i den avslutande låten ”No One Lasts Forever” läser David Cronenberg upp ett mellanspel om livets ändlighet.
Kanske är det också därför albumet känns lite förhastat och halvfärdigt.
De depressiva dragen syns även i låtar som ”Card Declined” där Charli i monoton ton rabblar upp olika saker hon har betalförmåga att köpa. Smycken, väskor och en ny personlighet är inom räckhåll med bankkortet, men ett nytt liv medges ej. Och i ”SS26” lyder refrängen ”Nothing’s gonna save us, not music, fashion or film”. Konst kan varken rädda Charli eller resten av mänskligheten från den obekvämhet och smärta som förändring ger upphov till.
Kontrasten till brat är tydlig. Att släppa ny musik efter att ha gjort 2020-talets största populärkulturella avtryck är inte heller en lätt uppgift.
För att parera den press som följer av strålkastarens bländande ljus väljer Charli XCX att göra en punkig vändning. Dessutom använder hon sig av konceptet anti-marketing, som hon själv beskrivit som en trend. I stället för att bygga ett noga uttänkt kommersiellt varumärke (brat var ändå en PR-dröm), är det här ett försök att göra motsatsen. Även om anti-marketing självklart också är marknadsföring.
I stället för att försöka paketera till perfektion är Music, Fashion, Film en sårbar kanalisering av alla de känslor och tankar som följer av att alla helt plötsligt vet vem man är. Kanske är det också därför albumet känns lite förhastat och halvfärdigt. Det senare förstärks också av att Charli motvilligt väljer att släppa sina så kallade ”b-sides” på iTunes, precis när den här texten ska ut.
Det handlar om tre låtar som ligger nära albumet men som ändå inte riktigt är en del av det, enligt Charli. Bland annat låten ”I Keep on Thinking Bout You Every Single Day and Night”, som redan smugit sig in i slutet av ”Card Declined”, men som enligt många fans antagligen hade platsat på albumet från början.
Charlis nya stil kanske passar många, men inte alla. Och det är nog hela grejen. Med Music, Fashion, Film är brat-eran officiellt över. Now we’re making rock music.
Thea Erlandsson
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!