Är det verkligen möjligt att lämna allt man solkas ned av i barndomen? Max Hjelm läser Tone Schunnessons nya roman Ultravåld, funderar över Sartre och slår fast att den stora berättelsen är tillbaka.
Många letar förklaringsmodeller för vilka de är i stjärntecken, diagnoser, barndomstrauman – vad som helst som inte lägger skulden och ansvaret på en själv. Det är förvisso inget nytt, det förutbestämdas tyngd har varit med människan ända sedan kristendomen hittade på sitt vidriga koncept om arvsynd. Men ändå.
Och är det så fel? Kan man alls släppa det bagage man ärver? Författaren Tone Schunnessons tredje roman Ultravåld (Norstedts förlag) utforskar frågan genom en lång rad Freud moments – försök att bli fri från sina föräldrar. Boken är ett familjedrama som kretsar kring mamman Monica och hennes barn: sonen Jarl och dottern Eddie. Pappan Carl-Fredrik försvinner tidigt ur barnens liv, men de kommer aldrig riktigt ifrån honom. Det visar sig svårt att lämna barndomen.
Som bokens titel antyder förekommer en hel del våld. Men det är inte ständigt och uppsökande som i Burgess Clockwork Orange, där termen ”ultravåld” är hämtad ifrån. Snarare förekommer våldsamheterna plötsligt och utan tanke, varpå romanfiguren går vidare i livet. Just därför blir det än mer brutalt. Och äkta.
Spåren från Stanley Kubricks filmatisering av Clockwork… syns i form och stil. Liksom Hanna Johanssons roman Body Double från 2025 är Ultravåld starkt inspirerat av filmkonsten. Språket är aldrig i vägen för att följa med i visuellt sprakande scener, samtidigt som läsaren då och då attackeras av meningar som kräver understrykningar – som då Eddie inser att hon ”dagdrömt om det yttersta försvinnandets oerhörda lättnad”.
Den Stora Berättelsen är tillbaka.
Där Johansson skrivit en surrealistisk och svindlande förlust av konturer, är Schunnessons bok i stället psykologiserande likt så mycket annan samtidskultur. Men i stället för att, som den Knausgård-stämplade autofiktionen, fastna i ett ältande och reflekterande över det egna livet, utforskar Ultravåld interna motsättningar genom handlingar. Att Kött av David Szalay, översatt av Norstedts konkurrenter Albert Bonnier, liksom tävlar mot Schunnesson om årets strand-midcult-bok visar verkligen att Den Stora Berättelsen är tillbaka. Snarare än konstruktion och inåtvändhet får läsaren ge sig ut på en resa med vändningar och dramturgisk kurva.
Mest fastnar jag för syskonen vars personligheter speglas mot varandra genom livet. Eddie som varken får styrfart på sig själv eller karriären sätts mot sin bror som i ungdomen försöker hålla pli på sin kropp och sitt mål om att bli en stor filmskapare. I ett sorts rebelliskt försök till det samtida ledordet ”Abow knas, tänk inte på det” trotsar Jarl sina känslor. Det ska visa sig svårare än han kanske önskat.
Spänningen mellan att ha kontroll på sitt liv, och att vara närmast deterministiskt seglandes ett skepp man själv inte styr är ständigt återkommande i dag.
Existentialismen från 1900-talets mitt, med ledord om att skapa sig själv, har bytts ut till den till idioti förenklade självhjälpen. Och samtidigt ger tanken om kontroll ständigt vika för människors vilja att förstå sig själva genom vad de varit med om. ”Det är en modern sjuka att vi ska älta varje litet problem, som att problemet inte har gått över”, reflekterar Monica, ”jag tycker det verkar göra människor mer olyckliga, inte mindre”.
Man letar förklaringar och springer från ansvar. Och varför inte? Om det är sant att ”existensen föregår essensen” visar det sig för många att essensen ändå tidigt solkas och tyngs ned av den barndom då man varken psykiskt eller fysiskt är fri att skapa sig själv.
Mot slutet av Ultravåld öppnas ändå en möjlig väg mot att lämna barndomen. Romanen antyder att det kostar och kräver rätt mycket. Samtidigt, vad är inte frihet värt?
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!