Fler röda linjer mot politiska samarbeten vore skadligt, både för högern och vänstern. Marcus Willershausen, som kallar sig själv den största förloraren i Liberalerna, resonerar om Liberalernas position i svensk politik och stakar ut en ny linje i regeringsfrågan.
Det har gått strax över tre månader sedan Liberalernas nya besked i regeringsfrågan, och det är strax under tre månader tills vallokalerna stänger.
Det har gått inflation i texter från personer som var emot beslutet och lämnat Liberalerna på ett eller annat sätt. Det här är inte en sådan. Jag var emot beslutet som fattades på partistyrelsemötet 13 mars i både form och sak, men jag tror fortfarande på Liberalerna och Simona Mohamsson. Det ställningstagandet bygger inte på blind partilojalitet, utan på det enkla faktum att Liberalerna fortfarande är det parti jag har mest gemensamt med vad gäller värderingar och sakpolitik, men framförallt att svensk politik skulle bli fattigare utan Liberalerna i riksdagen.
Jag är van vid att inte få som jag vill och vågar nästan hävda att det inte finns någon större förlorare kring Liberalernas interna liv sedan valet 2018 än jag. Jag var emot Januariavtalet och förespråkade Ulf Kristersson som statsminister över Stefan Löfven. Därefter ville jag ha Erik Ullenhag som partiledare, och 2021 var jag emot splittrandet av Januariavtalet och öppnandet för att samarbeta med Sverigedemokraterna. Den trettonde mars och de efterföljande veckorna hör inte till höjdpunkterna i mitt politiska engagemang, för att uttrycka det diplomatiskt.
Skälen att jag hösten 2018 brann starkt för att Liberalerna skulle välja Kristersson över Löfven var flera. Regeringen Löfven var en handlingsförlamad och svag regering och samförståndet med andra borgerliga partier var betydligt större än med Socialdemokraterna. Det handlade också om att jag var orolig över borgerlighetens utveckling om Stefan Löfven skulle få som han ville och klyva Alliansen itu. Det alternativ som Kristersson la på bordet var en regering med de allianspartier som ville vara en del av den och som samarbetade med de som ställde sig utanför den, samtidigt som dörren till Sverigedemokraterna förblev stängd. Det skulle vara en svagare regering än Alliansregeringarna under Fredrik Reinfeldts ledning med ständig risk för att SD skulle välja att rösta med S istället, men ändå ett klart bättre alternativ än det Löfven kunde erbjuda där samma beroende av Vänsterpartiet fanns, något som i juni 2021 kom att fälla honom.
Om Liberalernas samarbete med Sverigedemokraterna gör tillståndet för den parlamentariska svenska liberalismen deprimerande utgör inte Centerpartiet någon glädjande kontrast.
Den utveckling jag med oro såg framför mig om Januariavtalet blev verklighet var en där Moderaterna och Kristdemokraterna hamnade i opposition och fjärmades från L och C och istället blickade högerut för både samarbete och politikutveckling. Att stå kvar med samma lösning i regeringsfrågan var inte ett gångbart alternativ för Kristersson. Med Tidöavtalet var det tydligt att utfallet av den utvecklingen anlände redan hösten 2022, och att Liberalerna hade kommit att bli en del av den efter att man lämnat Januariavtalet.
Det politiska utfallet av Tidöregeringens snart fyra år är i mina ögon precis som Johan Pehrson uttryckte det dagen då avtalet presenterades – en blandning av sött och salt. Reformeringen av den svenska skolan, den militära upprustningen och stödet till Ukraina är bland de viktigaste och bästa beslut som någon regering har fattat på den här sidan millennieskiftet. Minskningen i antalet dödsskjutningar – från 62 under 2022 till hittills 8 stycken under 2026 – är häpnadsväckande. Om någon under förra valrörelsen lovat att få ner antalet dödsskjutningar till under 10 stycken över ett halvår hade de flesta, inklusive jag, himlat med ögonen och avfärdat det som ett populistiskt och ogenomförbart löfte. För en som gick med i Liberalerna för skolan, försvaret, Natomedlemskapet, det europeiska samarbetet och att krossa hedersförtrycket har regeringen lyckats leverera rejält.
Listorna över saker jag tycker att regeringen gjort bra respektive sämre kan göras långa, och i grunden är det verkligheten man får finna sig i som medlem i ett parti som utgör strax över fyra procent av riksdagen och nio procent av regeringsunderlaget. Man får inte alltid precis som man vill.
Och vad skulle mitt alternativ vara?
Om Liberalernas samarbete med Sverigedemokraterna gör tillståndet för den parlamentariska svenska liberalismen deprimerande utgör inte Centerpartiet någon glädjande kontrast. I stället för att spela sin roll i mitten fritt och ställa socialdemokrater och moderater mot varandra har man valt att binda sig vänsterut och redan lovat både sina väljare och Socialdemokraterna att göra Magdalena Andersson till statsminister.
Centerpartister själva vill säkerligen invända att man visst spelat en mittenposition, inte minst under regeringsbildningen 2018. Men den retoriken har alltid varit ett luftslott. Förutsättningarna för en moderat statsminister som inte ens får vara beroende av sverigedemokratiska knapptryck i riksdagen har inte funnits sedan 2010, och Centerpartiets röda linjer har varit absoluta. Konsekvensen har alltid varit att dörren då bara är öppen för ett parti att bilda regering, men det har man inte velat säga högt.
Om inte himlen faller ner och S-C-MP får egen majoritet kommer det att kräva samarbete med Vänsterpartiet, som själva utesluter något slags samarbete som inte innebär att man tar plats i regeringen. Likt Sverigedemokraterna är man långt ifrån förskonat från extremister i partiet – Expressen avslöjade nyligen hur 25 partiföreträdare stöttat terrororganisationer, uttryckt sig antisemitiskt och till och med en som förnekat Förintelsen. Om man, med rätta ska sägas, hävdar att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti baserat på de företrädare som blivit uteslutna, vad säger man då om det parti Nooshi Dadgostar leder?
Det enda jag vet är att Liberalerna behövs för att göra utfallet mer liberalt, oavsett om det är i regering eller opposition.
Med strax under tre månader till valdagen står vi alltså med ett liberalt parti som vill samarbeta med ett rasistiskt Sverigedemokraterna och ett liberalt parti som vill samarbeta med det antisemitiska Vänsterpartiet. Att vi ännu inte fått ett liberalt parti som är öppet för att stödja antingen en socialdemokratisk eller moderat statsminister baserat på utfall i en politisk förhandling och utan förbehåll om vilka andra partier som är involverade i samarbetet är ett misslyckande för den svenska liberalismen. Vägen framåt kan inte vara att försöka stoppa tillbaka anden i flaskan och göra frågan om uteslutande av samarbete med SD och V till den centrala frågan för ens politiska identitet och relevans, utan i grund och botten är det rimligt att försöka hitta flera alternativ för att få majoritet för ens politiska förslag. I väntan på den dagen vore det ett misstag av en liberal, som eftersträvar den utvecklingen, att avvisa partier som får igenom sin politik, även om det sker på fel sätt och åt två olika håll.
Risken att vi efter valet saknar ett liberalt parti i riksdagen och har ett parti med liberala inslag som surrar fast sig vid Vänsterpartiet är idag högst reell. Frågan är vilken utveckling det leder till för den svenska borgerligheten.
På väg till Almedalen kom nyheten att Storbritanniens premiärminister Keir Starmer avgår. Sedan Brexitomröstningen 2016 är det ett land med ett gravt dysfunktionellt politiskt system där kaos är regel och stabilitet undantag. Konservativa moderater och socialdemokrater har båda misslyckats och tappat stöd i massvis till Nigel Farages populistiska parti Reform som nu utgör den dominerande oppositionen till den socialdemokratiska regeringen. Den situationen kan bli verklighet i Sverige efter september. En framtid med ett populistiskt parti som leder den nya högern medan den gamla liberala borgerligheten marginaliseras bort oroar mig på samma sätt jag oroade mig för borghetlighten bortom Alliansen när Januariavtalet ingicks.
Det finns inga alternativ i det politiska landskapet som gör en liberal glad i dessa dagar. Det enda jag vet är att Liberalerna behövs för att göra utfallet mer liberalt, oavsett om det är i regering eller opposition.
Marcus Willershausen
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!