Borgerligheten har förlorat sig själv i SD-samarbetet – och blockpolitiken är strategin som tog dem dit, skriver Centerstudenternas ordförande Rasmus Elfström.
När jag gick med i Centerrörelsen för tio år sedan var den politiska kartan glasklar. Moderaterna var vår närmaste samarbetspartner. Att Ulf Kristersson var den naturliga statsministerkandidaten rådde det ingen tvekan om.
Jag engagerade mig i ett borgerligt parti som stod upp för företagande, frihet och marknadsekonomi. Alliansen var inte bara en teknisk konstruktion eller ett sätt att räkna mandat för att nå 175 stolssäten i riksdagen. För många av oss var den ett genuint politiskt hem, byggt på en gemensam idétradition om vad ett fritt och öppet samhälle faktiskt innebär.
Sedan dess har svensk politik förändrats i grunden och i dag är den traditionella borgerligheten svår att känna igen. Steg för steg har Tidösamarbetet med Sverigedemokraterna normaliserats och fördjupats. Det som inför valet 2022 såldes in till borgerliga väljare som ett ”nödvändigt ont”, ett rent pragmatiskt och tillfälligt arrangemang för att få till ett efterlängtat maktskifte, har gradvis blivit permanent.
Den ursprungliga tanken om att Moderaterna och Liberalerna skulle kunna tygla och kontrollera nationalismen inifrån visade sig vara en rejäl felkalkyl.
Den ursprungliga tanken om att Moderaterna och Liberalerna skulle kunna tygla och kontrollera nationalismen inifrån visade sig vara en rejäl felkalkyl. Dynamiken blev den omvända: man har steg för steg tvingats anpassa sin egen politik efter SD.
När man analyserar hur vi hamnade här är det uppenbart att det framför allt är Moderaterna och Liberalerna själva som varit drivande i att cementera idén om de fasta ”lagen” i svensk politik. Genom att reducera politiska visioner till en binär blocklogik målade de tidigt in sig i ett hörn där SD blev den enda tillgängliga dörren till makten.
Från M och L låter historieskrivningen nu enkel: att Centerpartiet har lämnat borgerligheten och isolerat sig på vänstersidan i svensk politik. Men det är en sanning med stor modifikation. Det politiska landskapet är rörlig materia. Den formas och stöps om löpande. Att fastna i vilka som gjort vilka positioneringar och när bör för de flesta framstå som fruktlöst vid det här laget.
Samtidigt har den här blockstrategin visat sig vara förvånansvärt svag i praktiken. Att den nya borgerliga konstellationen 2022 bara lyckades skrapa ihop en hårfin majoritet, trots att man ställdes mot ett historiskt rörigt regeringsunderlag och hade åtta år av socialdemokratiskt styre i ryggen, var knappast något styrkebesked. Ändå har M:s och L:s slutsats blivit att springa ännu snabbare i samma riktning och öppna för att ge SD ministermakt.
Det går fortfarande att förankra Sveriges framtid bortom ytterkanterna i politiken, men då måste fler partier våga släppa den stelbenta blocklogiken och höja blicken. Samarbete över den traditionella mittlinjen är inte ett svek mot väljarna. I ett splittrat parlamentariskt läge är det tvärtom både ett moget och om man ska tro väljarna, välkommet, sätt att ta hand om landet.
Rasmus Elfström
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!