På 1920-talet blev Max Hjelms morfar lurad att vara glad på nationaldagen. Två böcker, en 80-årig och en ny, som analyserar nationalismen visar vad liberaler saknar.
Någon gång på 1920-talet gick min morfar längs Karlskronas gator. Varje flaggstång var pyntad med den gula och blå fanan. Han fyllde år och hans mamma böjde sig ned och sa: ”Det är för dig de flaggar i dag, Lasse”. Men min morfars mor ljög: Han fyllde, ovetandes, år på svenska flaggans dag.
Det är en gullig historia, också urtypiskt svensk. Vad som kommit att bli vår nationaldag kunde passera så pass obemärkt att ett barn inte visste att den fanns.
Runt tio år tidigare, i den vida diskuterade Det svenska folklynnet (1911), konstaterade statistikern Gustav Sundbärg att svenskarna var splittrade, upphöjde andra länders kultur, saknade nationalkänsla och en samlad idé om det svenska.
När statsvetaren Herbert Tingsten 22 år senare jämförde beskrivningen av nationalkaraktären med liknande försök i Danmark, Tyskland och Frankrike fann han något lustigt: Samtliga länders syn på sig själva verkade innehålla samma huvuddrag. ”Den nation, folkpsykologen tillhör, är svår att kategorisera på grund av sin motsägande och stridiga, icke sällan till ytterlighet utvecklade egenskaper”.
För den nationalist, som suktade efter enighet, kanske folket alltid sågs som splittrat?
Politiska projekt att länka ihop folk, stat och politik sattes igång. I Sverige skulle Socialdemokraterna visa sig särskilt lyckade i att knyta samman politik och land: ”Sverige åt svenskarna – svenskarna åt Sverige”, för att tala med Per Albin Hansson.
När vi nu rör oss i en ny nationalistisk våg finns det ett värde i att lyssna på de som studerade samma idéströmning när den rörde sig genom 1900-talets första hälft. Exempelvis Myten om staten, filosofen Ernst Cassirers historiska exposé, som gavs ut postumt 1946. Innan den skrevs hade han flytt från Nazityskland till USA, med ett stopp som professor vid Göteborgs universitet. I slutet av 2025 tryckte Daidalos förlag upp en svensk nyutgåva.
När Cassirer försöker kartlägga vad som gjorde att nationalismen kunde växa fram följer han varken de politiska organisationerna eller materiella förutsättningar och motsättningar. Det är idéerna som står i centrum.
Konflikten står mellan upplysning, rationalism, individualism och romantikens vurm för historia, känslor och myter. När filosofin nådde peak-Hegel och statens företräde blandades med tankegångar om raser, var det bingo för de nationella rörelserna.
För Cassirer vore nazismen inte möjlig om inte idéer om individuella rättigheter nöts ner över tid. När Nazityskland och Sovjets arméer slogs mot varandra handlade det inte (bara) om realpolitikens naturliga följd, utan om en strid mellan ”hegelianismens högra och vänstra flygel”.
Utmärkande för myten om (national)staten, menar Cassirer, är att den inte växt fram organiskt – utan planerats fram. Och det speciella med den moderna despotismen, kopplad till den nationalistiska myten, är att den inte börjar med att förbjuda handlingar, ord eller krav: ”De började med att förändra människorna själva”.
Eller, för att tala med modernt språkbruk: Politiken ligger nedströms kulturen.
Vid läsningen av Fields bok får jag en obekväm känsla av att den fria världens motståndare tagit liberalismens idéer på mycket större allvar än dess försvarare.
En liknande studie av en nedrig politisk framgång görs i boken Furious minds (Princeton University Press, 2025), där journalisten Laura K. Field följer hur intellektuella bidragit till att radikalisera USA:s politiska högerflank. Maga-rörelsens tidskriftskrigare valde bland annat explicit ut begreppet ”critical race theory” och försökte omstöpa det till ett “toxiskt catch-all begrepp”. Ett propagandakrig mot offentliga institutioner startades. När legitimiteten i dem var urvattnad kunde de lättare rivas ned.
Vid läsningen av Fields bok får jag en obekväm känsla av att den fria världens motståndare tagit liberalismens idéer på mycket större allvar än dess försvarare. 2016 skriver Julius Krein, som försökte ge intellektuell tyngd till Trumprörelsen men senare lämnade den, i den under en tid inflytelserika Journal of American Greatness: ”Det politiska projektet av yttersta vikt är därför att omvandla passiva medelamerikaner till en ny styrande elit, medan det ideologiska projektet av yttersta betydelse är att formulera en ny nationalism som kommer att rättfärdiga det politiska projektet.”
Precis som hundra år tidigare förstod nationalisterna att de starka teorierna om naturliga rättigheter, liberal frihet och rationalitet behövde rivas ned, innan nationalismens locksång kunde attrahera.
Folk flaggar på nationaldagen för att helga en idé, min morfar blev glad för en lögn. Oavsett om liberaler försöker sälja en egen nationalmyt, fostrar andra berättelser eller hamrar på med rationella argument så behöver folks benägenhet att vilja tro på något bejakas bättre.
I Myten om staten skriver Ernst Cassirer att man underskattade myterna. De sågs som inkonsekventa och löjliga till en början, inte värda att ta på allvar: ”Vi bör inte begå samma misstag för andra gången”.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!