Senegal gör VM-premiär mot den forna kolonialmakten Frankrike. Eric Luth läser om Fatou Diomes roman Atlantens mage och möter en roman som förklarar varför det kan bli en av VM-gruppspelets mest laddade matcher.
Atlantens mage är förödmjukande läsning för en svensk läsare. Romanen från 2003 skildrar i detalj åttondelsfinalen mellan Sverige och Senegal 2002, en match som Sverige som bekant förlorade. Jag har ett vagt minne av att vi såg matchen i klassrummet på lågstadiet. Det blev den sista matchen på Sveriges VM-resa.
Nu, 24 år senare, står de svenska VM-drömmarna på topp efter den inledande 5-1-segern mot Tunisien. För Senegal inleds också en ny VM-resa när premiären står mot den forna kolonialmakten Frankrike i vad som kan bli gruppspelets mest laddade match.
Vill man förstå varför matchen har potential att bli så laddad är Fatou Diomes roman mycket passande läsning. Romanen handlar om den senegalesiska städerskan Salie, som är bosatt i Frankrike efter att ha skilt sig från en fransk man. Kvar i Senegal, på en fattig ö, bor hennes bror, Madicke. Hans stora dröm är att fly undan fattigdomen i Senegal och bli fotbollsproffs i Frankrike. Det är dock inte bara Madickes stora dröm. På ön är det alla unga mäns stora dröm. De försummar sina familjer, sina studier, sina arbeten för att spela fotboll på stranden.
Saile gör vad hon kan för att få sin bror på andra tankar. Hon vet hur svårt det är att lyckas, som fotbollsspelare men också över huvud taget i Frankrike. Hon har fått smaka på det franska utanförskapet och på rasismen. Hon vet att det franska livet inte är så rosenskimrande som det framstår i Senegal. Men hon får inget gehör för sina invändningar. Brodern är mycket besviken på att systern vägrar köpa honom en flygbiljett. Särskilt när en annan person som emigrerade till Frankrike kom tillbaka med en teve.
Det Frankrike man möter är alltså samtidigt både drömmen som hägrar och motståndet som ska bekämpas.
VM-premiären mellan Frankrike och Senegal är alltså inte bara en fotbollsmatch mellan ett av Europas och ett av Afrikas bästa landslag. Det är en match mellan två länder med ett mycket komplicerat förflutet.
Många senegalesiska ungdomar drömmer fortfarande om Frankrike. Det är dit utbytesstudierna går, om man har råd eller får stipendier. Den välutbildade eliten har franska examina. Har man inte råd spelar man fotboll på stranden och hoppas att bli upptäckt som en ny Mbappé, eller så sätter man sig på skraltiga båtar från Mauretanien på väg mot Kanarieöarna, för vidare färd mot Frankrike. I synnerhet om man är en fattig fiskare, efter att den senegalesiska regeringen sade upp fiskeavtalet mellan landet och EU.
Det sistnämnda är ett exempel på hur pendeln samtidigt rör sig i motsatt riktning. Regeringen har vunnit val på hårdnad retorik. Frankrike beskrivs som orsaken till landets fattigdom. Bara genom att skaka av sig sin forna kolonialherres kappa kan man bli stor och stark själv. Därför kastar man ut franska trupper, skriver om gamla franska lagar, pratar om att göra sig fri från den franska centralbanken, bjuder upp Ryssland och Turkiet till dans i stället. I vissa delar och i viss utsträckning kanske en rimlig utveckling, i många andra delar en ideologiskt färgad politik som sätter käppar i landets eget hjul.
Det Frankrike man möter är alltså samtidigt både drömmen som hägrar och motståndet som ska bekämpas. I herrlandslaget finns fotbollsspelare som Ousmane Dembélé, som har senegalesiskt påbrå. Om det var känslosamt för Yasin Ayari i den svenska matchen mot Tunisien kan man fråga sig hur Dembélé firar om han gör mål?
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!