Amélie Nothombs succéroman Förundran och bävan kommer ut i ny svensk översättning. Eric Luth har intervjuat den aktuella belgiska författaren, som framträder på Kulturhuset Stadsteaterns internationella författarscen 12 maj.
– Världen består av människor och japaner. Alla människor i världen liknar varandra. Utom japanerna.
Den belgiska författaren Amélie Nothomb är på Sverigebesök – enligt hennes svenska förläggare för första gången. Det lilla förlaget Éditions J har gett ut hennes stora, internationella genombrott Förundran och bävan (1999) i nyöversättning, enligt pressutskicket eftersom den förra översättningen från 2003 var undermålig.
I dag äntrar hon Kulturhusets internationella författarscen för att prata om romanen där hon skildrar sitt märkliga år på det japanska storföretaget Yamamoto.
Just nu verkar det vara populärt med skildringar av Japans knepiga relation till västvärlden. I Sverige har Franz Wachtmeister nått viss framgång med romaner som Territoriella anspråk och Förlorad mark. Romaner som är inspirerade av Michel Houellebecqs och Yukio Mishimas författarskap och som också handlar om misslyckanden i det japanska arbetslivet (den sistnämnda recenserades i LD). I Europa har Haruki Murakami blivit ett jättenamn, där romaner som Norwegian Wood och Fågeln som vrider upp världen också skildrar kulturkrockar mellan Japan och västvärlden.
Amélie Nothombs slutsatser av detta är lika precis som kortfattad:
– Japan är det absoluta andra, säger hon med en blinkning till Simone de Beauvoirs kända koncept. För att parafrasera Beauvoir:
”I den mån man betraktar Japan som det absoluta Andra, dvs. som det, som oavsett magiska krafter inte är det väsentliga, är det alldeles omöjligt att se landet som ett annat subjekt.”
I den bisarra berättelse som romanen skildrar, en berättelse som enligt författaren är 100 procent självupplevd, börjar Amélie längst ned i det japanska företagets hierarki, i ett av världens mest hierarkiska länder. Därifrån var tanken att hon skulle arbeta sig uppåt, men på grund av en blandning av inkompetens, otur, kulturkrockar och en avundsjuk chef arbetar hon sig i stället nedåt. Hon börjar som framtidshopp och slutar som toalettstädare. Ett slags uppochnedvänd bildningsroman.
– Värderingarna i romanen inverteras fullkomligt. Varje degradering accepteras av Amélie-san i förhoppningen om att kunna integreras i Japan. På så vis blir varje prövning till en ära. Allt det hände mig också, jag städade toaletterna på det här företaget. Jag lärde mig väldigt mycket av det.
Författaren själv växte delvis upp i Japan som diplomatbarn. Hennes far, ambassadör i en lång rad länder, flyttade henne och familjen mellan Japan, USA, Bangladesh, Laos, över stora delar av världen. Att vara diplomatbarn var ”spännande och utmanande”, förklarar hon, men tycks också ha bidragit till en känsla av utanförskap.
De ständiga flyttarna har också gett inspiration till flera av hennes romaner. Första blodet (2021), som 2023 också gavs ut av Éditions J, handlar exempelvis om när hennes far, dåvarande konsul i Stanleyville, dagens Kisangani i Demokratiska republiken Kongo, togs som gisslan och skenavrättades av en exekutionspluton.
Man får aldrig nöja sig med mindre än vad fåglarna begär.
Över huvud taget dyker död och döende upp i många av hennes romaner. I Törst, exempelvis, som kom på svenska 2024, skildrar hon Jesu sista dagar i livet och i synnerhet vägen till korset. I Psykopomp (2023, svenska 2025), ett slags filosofisk barndomsskildring, skriver hon om hur hon konverserar med döda och i synnerhet med sin fader. Utgångspunkten för romanen är att hon liknar sig själv vid en psykopomp, eller som hon säger:
– Psykopomp är varje människa som talar med de döda och som tror på det.
När romanen inleds, under coronapandemins första veckor, har hennes fader just gått bort av det elaka viruset och berättaren förklarar att det finns många frågor som de inte har hunnit reda ut. Med tiden får de en nära relation, mellan de levandes och de dödas rike, på ett annat plan än vad de kunde ha när båda levde.
Hon beskriver psykopompen som en fågel som flyger över floden Styx, mellan den plats där de levande bor och platsen där de döda rör sig. Men den fågeln är också hennes skrivmästare. Den fågeln dikterar hennes skrivkonst.
Fågelns privilegium, förklarar hon, är nämligen att den vet hur svårt det är att flyga. Friheten måste erövras, till priset av en oerhörd ansträngning, och frukterna från den kampen – som måste ske med livet som insats, med en oändlig dos idealism, osjälviskhet och framåtanda – är viktigare än friheten själv. Det insåg fåglarna under de miljontals år då de försökte lära sig att flyga. Och man får aldrig nöja sig med mindre än vad fåglarna begär.
– I praktiken innebär det att man aldrig ger upp. Skrivandet är inte en metafor för fågelns flykt utan det är själva flykten.
Om hon själv vore en fågel skriver hon i Psykopomp att hon skulle vara någon av dessa ”besynnerliga varelser som totats ihop av ohederliga tjuvskyttar”: en hjälmkasuar med vingar från en sädesärla och klor från en nattskärra.
Vilket jag finner lite märkligt, eftersom hjälmkasuaren är en av få fåglar som inte kan flyga.
Men för Amélie Nothomb är det inget större problem:
– Det finns flera fåglar inom mig. Varav en råkar vara väldigt dålig på att flyga.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!