Frans Wachtmeisters roman Förlorad Mark har drag som liknar Michel Houellebecqs böcker. Eller drag, Max Hjelm hittar alla stereotyper från Houellebecqs verktygslåda.
En ung man som glider runt i Japan och är desillusionerad. Slutat anstränga sig på jobbet har han också. Oklart varför. Låter det roligt? Det är det (!) och du kan läsa allt om det i Frans Wachtmeisters Förlorad Mark. En roman som kom ut i början av sommaren.
För Förlorad mark har Wachtmeister, precis som med hans första, blivit ganska hyllad. Likheterna med Michel Houellebecq har noterats.
Men likheter? Snarare radas alla Houelle-klichéer upp på rad: Lite rasist, har svårt med kvinnliga kroppar, lite cynism, lite trött på sitt jobb och ger upp, rätt ensam.
”Skolorna hade fortfarande öppet och flera skolflickor i uniform stod utspridda i vagnen, två av dem intill mig, med sina ännu ej uppslagna kroppar tätt tryckta mot min. Det var outhärdligt”. ”En bit bort höll Diehl låda för två japanskor. En sådan här kväll kunde han utan problem samla på sig ett par tre ligg”. ”Utan att tveka ställde han sig framför en snygg brud på femton år, blond och mycket sexig. Hon hade kort, mycket tunn och obefläckat vit klänning som klibbade fast mot kroppen, och uppenbarligen hade hon inget under”. ”En greta Thunberg-liknande japansk flicka vevade med ett plakat med texten Justice for all.” ”På eftermiddagen skulle jag träffa chefen på avdelningen för ‘Datautveckling’. Varför vet jag inte. Jag hade i varje fall ingenting att säga honom.”
Okej, två av citaten är från Houellebecqs Konkurrens till döds (1994). Men ändå?
Det är väl på sin plats att nämna att det förstås är nytt att handlingen utspelar sig i Japan, och att Wachtmeister därmed vänder på integrations- och migrationsfrågan från vad vi är vana vid. Men temana, tankarna, stilen – detta är som att be AI skriva en bok av den franske giganten med mina initialer som utspelar sig i orienten och sedan vara nöjd.
Han har en nerv i texten som gör att det inte riktigt hinner bli tråkigt på de 245 sidorna.
Det gör inte boken dålig. Han har en nerv i texten som gör att det inte riktigt hinner bli tråkigt på de 245 sidorna. Men det är inte mycket mer än en habil bok. Om det räcker att översätta Houellebecq och placera hans karaktärer i Fjärran Östern – har vi inte för låga förväntningar på den samtida litteraturen?
Det blir som romance- eller kriminalromaner för folk som gillar män med dåliga åsikter. Böcker där man vet vad som väntar men härliga att läsa, tills man somnar i hängmattan.
Gott så. Jag kan tänka mig att tipsa om denna bok till folk som gillar Houellebecq.
Men som måttstock för den svenska romanens utveckling måste vi kräva något mer.
Max Hjelm
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!