Var det rätt att släppa atombomberna över Hiroshima och Nagasaki? Carl-Vincent Reimers skriver om ett av historiens mest avgörande beslut, och hur det påverkade bilden av en enkel man från Missouri.
”Double space!” stod det i blått bläck på min uppsats, med ett utropstecken för att förtydliga att det inte var första gången min lärare gav denna instruktion.
Den kanadensiske historieprofessorn var hård och saknade en tumme på ena handen. Bland oss studenter sade man att ”Robert Boyce is a great teacher, but on the other hand, something is missing”. Sådana skämt kunde dock inte rädda mig från hans svidande kritik.
I slutändan fick jag ett okej betyg på uppsatsen, den första jag skrev under mina studier i statsvetenskap. Ämnet? Om det var rätt eller fel av USA att släppa atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Bomberna, som på militärslang kallades ”Little Boy” och ”Fat Man”.
Beslutet att släppa bomberna hade redan fattats av Harry S Truman. Vi andra var bara recensenter av historiens grymma teater.
Ja, argumenterade jag i uppsatsen. Men i svaret gömdes en liten lättnad: Här rörde det ju sig trots allt om kunskap a posteriori. Beslutet att släppa bomberna hade redan fattats av Harry S Truman. Vi andra var bara recensenter av historiens grymma teater.
Än i dag träter historiker om det var ett korrekt beslut att släppa bomberna. Det givna alternativet hade varit en konventionell markinvasion av de japanska huvudöarna. På samma sätt som i Stilla havet skulle amerikanerna behöva kämpa sig igenom terrängen, man mot man. I en ”educated guess” från juni 1945, som även Truman tog del av, framgår att den amerikanska militären räknade med mellan 130 000 och 220 000 döda och skadade soldater i tre olika invasionsscenarier. Lägg till detta förlusterna på den japanska sidan, som räknades från hundratusentals till tio miljoner. Sammantaget alltså långt fler än offren i de två detonationerna.
Andra invänder mot detta och anför att Japan var en hårsmån från att kapitulera, och att bomberna därför var militärstrategiskt irrelevanta. Det som stod i vägen var enligt dem USA:s krav på en villkorslös kapitulation, något oacceptabelt för ledarskapet i den uppåtgående solens rike. Japanerna ville åtminstone säkerställa att de fick behålla kejsaren.
Den brokiga bilden kompliceras ytterligare av folkrätten. En invasion hade ju utkämpats mellan militära kombattanter medan atombomberna förintade två civila städer. Samma invändning har riktats mot de brittiska terrorbombningarna av tyska Dresden i krigets slutskede.
Ett suveränt svar på den populära men sanslöst naiva floskeln ”technology beats politics”.
I filmen Oppenheimer ges ett osmickrande porträtt av Trumans avsaknad av samvetskval kring detta. ”I feel that I have blood on my hands” väser en plågad Oppenheimer, varpå Truman, spelad av Gary Oldman, svarar med en föraktfull blick och en teatralisk vinkning med sin vita bröstnäsduk (Läs: ja, men torka av det då!). ”Do you think anyone in Hiroshima or Nagasaki gives a shit about who built the bomb? They care about who dropped it. I did.”
Ett suveränt svar på den populära men sanslöst naiva floskeln ”technology beats politics”.
Men bilden av Truman som en hårdhjärtad man stämmer dåligt överens med det kollektiva minnet i USA. Hans folklighet, förkroppsligad av hans utpräglade Missouri-dialekt, gjorde minnet av honom varmt och hemtrevligt. Truman var en Everyman, en sorts amerikansk Tage Erlander. Passande nog blev mötet mellan de båda det första någonsin mellan en svensk statsminister och en amerikansk president.
I boken Harry Truman’s Excellent Adventure från 2009 beskrivs Truman som den sista amerikanske presidenten som efter att mandatperioden tagit slut (1953) återgått till något slags normalt liv. Som vilken pensionär som helst gav han sig iväg med sin fru Bess på en roadtrip över landet, med den oskuldsfulla uppfattningen att de skulle kunna besöka samma väghotell, diners och bensinstationer som alla andra utan att bli konstant förföljda.
Det är ingen slump att det är just är Harry S som folkrockmusikern Danny O’Keefe sjunger om i ”So, long Harry Truman” från 1975, där strofer som ”Goddam it’s hard to find an honest man” kontrasteras mot världens allmänna falskhet, misär och olycka.
Men Truman var mer än en Everyman. Han var starten på det globala amerikanska ledarskapet för demokrati och frihet som vi länge har tagit för givet, men som i dag ter sig alltmer osäkert. Trumans tal i kongressen den 12 mars 1947 utgjorde brytpunkten mot den isolationism som dominerat USA fram till dess. Där bad han ledamöterna att bevilja medel för att stötta kampen mot kommunisterna i det grekiska inbördeskriget. Han tyckte även att Turkiet borde få militärt stöd för att kunna stå upp mot Sovjet, och slog fast en enkel men kraftfull princip: ”Jag menar att det måste vara Förenta staternas linje att stödja fria folk som kämpar mot försök till underkastelse av beväpnade minoriteter eller mot yttre förtryck.”
I dag hade sannolikt Truman exemplifierat med Ukraina.
Det är ändå med övervägande durackord som vi kan minnas den blåögda mannen från Missouri.
Hur man än vrider och vänder på det var Hiroshima och Nagasaki ofattbara tragedier. Men det är ändå med övervägande durackord som vi kan minnas den blåögda mannen från Missouri. Och vi minns en politik där ansvar, anständighet och folklighet utgjorde bärande principer. Som Danny O’Keefe sjunger:
”Never trust an enemy, and never cheat a friend. Just doing what you think is right usually works out in the end.”
Är detta dagens Amerika? Jag hoppas det. Men det är nog önsketänkande som osar bitterljuv nostalgi.
Till tonerna av svängig, frihetlig folkrock lyfter F-16-planen mot en nedåtgående sol.
Nu väntar den långa natten. Vi får se när gryningen kommer.
Carl-Vincent Reimers är ledarskribent på Dagens industri.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!