Göran Eriksson skriver en hel text om sommaren 1994 utan att ens nämna folkmordet i Rwanda. Texten är en påminnelse om vådan av nostalgi, skriver LD:s chefredaktör Eric Luth.
För en månad sedan kom jag hem från några veckors resa i Rwanda. Det har resulterat i ett antal texter och reportage för att försöka förstå detta märkliga land på det östafrikanska höglandet.
Jag var fortfarande inte född när folkmordet i Rwanda ägde rum, men efter besök på ett antal minnesplatser runtom i landet, liksom en natt på ett idylliskt hotell som visade sig vara platsen för det brutala mordet på tusentals personer, är det svårt att begripa hur västvärlden inte kunde bry sig.
Det var krig på Balkan, lyder en vanlig förklaringsgrund. Man kunde inte ta in mer.
Det gick så fort att man inte hann reagera, lyder en annan.
Ändå är det obegripligt. Hutumilisernas massmördare bär den direkta skulden, men västvärlden hade en stor skuld i att det läts fortgå, en skuld som bland annat Frankrike insåg när Emmanuel Macron härom året officiellt bad om ursäkt.
Men det är också obegripligt hur SvD:s kommentator Göran Eriksson kan skriva en hel text om hur ljus och underbar VM-sommaren 1994 var, utan att med ett ord beröra ett av historiens värsta folkmord som pågick under de soliga sommarmånaderna.
I synnerhet när folkmordet i Rwanda, vilket Gaël Faye skildrar väl i Jakaranda som kom på svenska i höstas, närmast livesändes på europeiska teveapparater.
Om något är Göran Erikssons text en påminnelse om vådan av nostalgi. Det är lätt betrakta vår tid som mörk och historien som ljus. Men ryggmärgsreflexen som skribent måste vara att verkligheten är mer komplex än så, samtiden rymmer både ljuset och mörkret.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!