Uganda har alldeles för mycket demokrati, enligt den rwandiske vägvisaren, men en rwandier tiger. LD:s chefredaktör Eric Luth har åkt runt i de tusen kullarnas land för att försöka förstå det sargade landets resa från folkmord till tyst och ordnad enpartistat. Men först när bananölet serveras börjar det lossna.
Bananölet är klart!
På den lilla bybaren på gränsen mellan Rwanda och Uganda firar ett gäng glada och överförfriskade bönder den stora händelsen. ”Kom och fira med oss” säger de på kinyarwanda. Tror jag, de kan ha sagt något helt annat – språkförbistringen är total.
Jag och mitt resesällskap slår oss ned på en bänk jämte en man i knallgula stövlar, och ur en återanvänd petflaska fylls en kopp med gulbeige sörja och svarta små prickar.
Det smakar mycket illa. Vi lyckas inte tömma koppen, vilket våra nyfunna vänner tycks lika roade som sorgsna över. Roade över våra miner, sorgsna över att denna viktiga östafrikanska tradition uppenbarligen inte uppskattas av alla. Drycken har fostrat gemenskap i Östafrika i århundraden.
Och sedan när allt är klart ska ölet förtäras
Alldeles innan vår misslyckade initieringsrit har vår jovialiske vägvisare, på promenad genom bergiga bananplantager, i detalj förklarat hur ölet framställs. Det är en invecklad process i många steg som involverar hela bygemenskapen. Bananerna ska mogna i hål i marken, mosas (tillsammans med vad vi tror kanske heter kärleksgräs på svenska), knådas, vätskan ska separeras och filtreras, sädesslaget durra tillsättas för jäsningen och sedan när allt är klart ska ölet förtäras.
Vår följeslagares förklaring är snarlik den omständliga process som den rwandiska författaren Scholastique Mukasonga i förbifarten beskriver i Inyenzi eller kackerlackorna (2024). I romanen skildras det rwandiska samhällets seder, som bananölsframställningen. Framför allt beskriver den dock hur apartheidregimen – som hon kallar den hutunationalistiska, tutsi-hatande enpartistat som tog över efter självständigheten 1962 – banade vägen för folkmordet i Rwanda våren 1994.
Spåren efter folkmordet märks var man än befinner sig i de tusen kullarnas land. En ny minnesplats dyker upp bakom varje krök och vittnar om fruktansvärda trauman. När jag en natt bor tillsammans med präster och pilgrimsvandrare på ett kyrkhotell vid Kivusjön visar det sig att tusentals människor slaktades av folkmobbar just här. Delvis under ledning av en svensk medborgare som nu sitter på Norrtäljeanstalten.
Det blir svårt att sova. Tanken spökar: Hur är det alls möjligt att det här landet fungerar?
Ett land där uppemot en miljon människor för bara trettio år sedan slaktades brutalt på hundra dagar, av grannar, kolleger, vänner, familjemedlemmar. Medan omvärlden såg på.
Men i Rwanda bråkar ingen. Här är allt tryggt och säkert.
Men som i dag har blivit en regional hubb med häpnadsväckande tillväxt, och en roll på den multilaterala arenan som kraftigt överpresterar i relation till sin storlek.
På vandring mellan banantegarna har vår vägvisare en teori: Skillnaden mellan Rwanda och Uganda, förklarar han medan han pekar på vulkanen som skiljer de två länderna åt, är att Uganda har alldeles för mycket demokrati. De bara bråkar med varandra, slåss, ja, skjuter till och med varandra, säger han. Dagen efter tillfångatas oppositionsledaren Bobi Wine och förs till okänd ort. Internet stängs av. Det vankas ”val”.
Men i Rwanda bråkar ingen. Här är allt tryggt och säkert. (Att han har rätt om just det pekar den myckna förekomsten av tungt beväpnade poliser och militärer om.)
Här har vi den andra sidan av president Paul Kagames styre, ett socialt kontrakt där alla får det lite bättre år för år – så länge man skärper sig, håller tyst. På pappret tillåts fler partier, men någon egentlig pluralism finns inte. Kagame får röstetal på liknande nivå som Nordkoreas diktator: 99,18 procent i valet 2024.
Tystnadskulturen är påtaglig. Där tanzanier, kenyaner – ja, även ugandier under Yoweri Musevenis envälde – åtminstone i det privata kan diskutera, kritisera och ibland till och med skratta åt sina politiker, vill rwandierna helst inte prata. Man vill inte ha någon konflikt, ingen oenighet. Bättre att samlas kring bananölen.
Samma tystnadskultur skildrar den fransk-rwandiske författaren Gaël Faye i sina romaner, senast i Goncourt-nominerade Jakaranda (2024). Man kan tala om folkmordets trauman på formaliserade sätt i offentligheten, genom statliga försoningsprocesser med minnesceremonier, vittnesmål och fram till för några år sedan folkdomstolar. Men inte privat. Privat håller man tyst. En rwandier tiger.
Man litar inte helt på att ens omgivning inte plockar fram macheten igen.
En ytterligare förklaring till samma tystnadskultur skymtar förbi på Rwandas stora minnesplats för folkmordet i Kigali. En kvinna säger i ett videoklipp att hon efter folkmordet har förlorat förmågan att känna tillit. Hur ska man kunna lita på sina vänner och grannar när det var så lätt för så många att hugga ihjäl varandra med machete?
I Rwanda har man svårt att lita på varandra. Man litar på det sociala kontraktet, att man kommer att få det lite bättre, år för år, om än från väldigt låga nivåer (i ett av världens fattigaste länder). Men man litar inte helt på att ens omgivning inte plockar fram macheten igen.
En av få rwandier vi verkligen har kommit nära under vår nästan tre veckor långa färd genom landet är den överförfriskade mannen i de gula stövlarna. Kanske var det de tomma flaskorna med bananöl vid hans sida som gjorde att han vågade bryta isen, att han vågade prata med främlingar (som tyvärr inte förstod ett ord av vad han sade).
Men om så är fallet hoppas jag på framgång för fler bananölsbatchar, och att Rwanda glas för glas (i rimliga mängder) kan hantera sin historia och skapa en framtid tillsammans.
Det skålar vi för! – Men helst inte i bananöl.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!