Liberalerna fick presentera de kulturpolitiska förslagen i det så kallade Tidöavtalet när man höll presskonferens om regeringsbildningen. Med spänning såg Liberal Debatts kulturredaktion fram mot vad Johan Pehrson hade att säga. Men för att parafrasera förre partiledaren Jan Björklund blev det snart uppenbart att det finns två problem med Liberalernas kulturpolitik. Det ena är att det inte är kulturpolitik, det andra är att den knappast är liberal.
“Och sen har vi det här med kulturen”, sa Liberalernas Johan Pehrson på sitt säregna, släpiga vis, under den presskonferens då regeringsunderlaget presenterades. Fri kultur, började han fint. Sån som ger mening åt livet.
Men sen kom vändningen: det viktigaste på det kulturpolitiska området var idrotten.
“Vi tycker också att det här med idrott är viktigt”, är meningen som slår emot mig när jag med förväntan ser fram emot de första konkreta förslagen för att säkerställa den fria kulturen från Sverigedemokraternas nationalpopulistiska klor. Men tji fick jag. Kultur är meningsfullt, men idrott är det verkligt viktiga.
I det så kallade Tidöavtalet läser jag:
“Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn. Regeringen kommer inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”
Jag är lika mållös som den svenska högstaligan i fotboll.
Det är varken kulturpolitik eller liberalt. Varför ska staten verka för elitfotbollens och elithockeyn konkurrenskraft? Och om det nu är mening med livet man vill främja, enligt Johan Pehrson, varför är det då elitidrotten man vill främja och inte ungdomsverksamheten?
Jag är lika mållös som den svenska högstaligan i fotboll.
I kulturpolitiska sammanhang kommer jag ofta tillbaka till Thomas Bernhards gamla aforism från Orsaken:
”Den som är för idrott har massorna på sin sida. Den som är för kultur har dem emot sig. Därför är alla regeringar alltid för idrott och mot kultur.”
Att det mest konkreta Johan Pehrson kan formulera på det kulturpolitiska området är att idrottens centrala betydelse också omfattar herrfotbollen är det mest Bernhardska jag har hört uttryckas i svensk politik.
Tidöavtalet lugnar något. Där märks inga kulturnationalistiska tendenser. Mediernas frihet ska värnas och kulturlivets oberoende ska värnas. Även om det inte konkretiseras närmare än så låter det mer som status quo än som Ungern. Man vill också se över mer långsiktiga arbetsstipendier för kulturskapare. En kulturkanon ska införas – vilket Liberal Debatt propagerat för flera gånger – och folkbildningen ska effektiviseras och inte söndersmulas.
Desto mer orolig blir jag över Johan Pehrsons svammel. Hade jag vid något tillfälle tänkt att jag kunde känna mig trygg med en ny högerinriktad regering, så länge Liberalerna sitter med vid rodret, tjänade dagens presskonferens som en bra påminnelse om att Liberal Debatts kulturredaktion har ett gediget arbete framför sig, i att bevaka den nya regeringens kulturpolitik, och inte minst påminna Liberalerna om behovet av en liberal kulturpolitik. Eller en kulturpolitik alls, och inte bara herrfotboll.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!