Antingen får man tiga, eller får man söka sig utanför partiet. Det är inte konstigt att folk är förbannade, skriver partistyrelseledamoten Jimmy Ekström.
Varför går gränsen just här?
Svaret är kanske snarare att gränsen för ganska många av oss har överträtts för länge sedan. Redan det faktum att det liberala partiet valt att i regeringsställning samverka kring regeringsbildningen med landets socialkonservativa och nationalistiska parti är att gå väldigt långt. Men som det heter, ”situationen kräver drastiska beslut” och ”mod”.
För landets bästa får man i politikens värld ibland tumma på sin värdegrund och kompromissa en del – även gentemot sina politiska motpoler. Ett sådant agerande möjliggörs och tolereras i hög grad tack vare att liberala företrädare, medlemmar och förtroendevalda, sätter sitt eget förtroendekapital i pant.
Man lovar sig själv och omvärlden att ”vi kan alltid resa oss och gå om vi når en punkt som är oacceptabel”.
Sedan dyker som ett brev på posten situationen upp där man tänkt att man skulle dra strecket i sanden, men läget är ju samtidigt så allvarligt att det ”krävs drastiska åtgärder och mod” för att ta ansvar för landet. Så med ytterligare lite förtroendekapital i pant kompromissar man lite till med sig själv och partiets värdegrund.
Liberalerna och dess företrädare har den senare tiden synats av väljarna och de ser att det ekar tomt i botten på kistan där förtroendekapitalet förvarats och stödet i opinionen uteblir. I den situationen inser ledningen och ledaren att det allvarliga läget kräver ”drastiska åtgärder och mod”.
Problemet är att det inte finns mer förtroendekapital att låna hos partivänner och liberala förtroendevalda så man vänder sig bort från det egna partiet och gör sig beroende av sina politiska motståndare.
Den yttersta ledningen hade på eget bevåg i hemlighet pantsatt allas vårt förtroendekapital upp över taknocken.
Fredagen den 13 mars 2026 ställdes partistyrelse och partilandet inför fullbordat faktum. Den yttersta ledningen hade på eget bevåg i hemlighet pantsatt allas vårt förtroendekapital upp över taknocken och satt Liberalerna i skuld till partiets politiska motpol.
Ett tondövt agerande utan markkontakt och i strid med medlemmarnas uttryckliga vilja. I brist på förankring i de egna leden söker nu ledarskapet mandat genom att ställa ultimatum och hota om avgång några månader före valet.
Där någonstans kunde man höra gummibandet gå av. Mängder av lojala partister landet över inser att man tänjt på sig själv och sina principer allt för långt och nu brister det. Antingen får man dra en egen gräns för att kunna se sig i spegeln eller bara tacka för sig och stiga av rörelsen Liberalerna.
Det senare tycks även vara partiledarens och partiledningens krassa kalkyl, att de som inte känner sig hemma i Simona Mohamssons strategi förväntas tiga eller söka sig någon annanstans utanför partiet.
Det kanske är en smart strategi för att på sikt få ett mer enat och samspelt parti, men det blir också ett annat parti.
Liberalernas uppgift är att samla personer med liberal samhällsåskådning till gemensamt arbete och uppträdande, genom upplysning väcka intresse för samhällsfrågor, främja en demokratisk utveckling samt verka för val av personer med liberal åskådning till politiska förtroendeuppdrag.
Så lyder portalparagrafen i Liberalernas stadgar. Inte visa bort, utan samla personer med liberal samhällsåskådning.
De senaste dagarna har jag som medlem sett min partiordförande och andra ledande partiföreträdare hantera mitt och andra medlemmars förtroende som Sara Skyttedal hanterar en flaska champagne på Kristdemokraternas riksting.
Samtidigt har man mage att kräva uppslutning eller att man söker sig andra sätt att engagera sig för liberalismen än i Liberalerna.
Är det så konstigt att folk är förbannade och tycker gränsen är nådd med råge?
Jimmy Ekström
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!