Nyliberalism är en egen ideologi som inte borde blandas ihop med liberalismens idéarv, menar Torsten Sandberg, tidigare riksdagsman för Centerpartiet. Han uppmanar dagens centerpartister att hitta ideologisk vägledning hos Gustaf Jonnergård, Centerpartiets partisekreterare 1951-1976.
”Denna nyliberalism är mycket lik 1800-talets gammalliberalism som menade att egennytta och samhällsintresse var detsamma. I denna nyliberala marknadsekonomi garanteras inte trygghet. Men det blir trångt för friheten också. Maktkoncentrationen innebär risker i vilken form den än framträder – statlig såväl som privat. Låt-gå-liberalismen kan inte ge tillfredsställande förutsättningar för enskilda människors initiativ och företagsamhet. Liberalism hör till de politiska ord som blivit missbrukade så att de knappast längre är användbara.”
Så skrev Gustaf Jonnergård om liberalismen, några från boken Politiska alternativ från 1968. Jonnergård förespråkade marknadsekonomi inom sociala och miljömässiga ramar, och lade samtidigt stor vikt vid jämlikhet och rättvisa. Genom sin obundenhet till fackliga organisationer och storindustrin banade han väg för en politik utan gruppintresse, en mittenpolitik mellan socialistiskt statstvång och liberalismens låt-gå-system. Hans mål var ett decentralistiskt parti.
Det var Jonnergård som fanns i bakgrunden när partiet val efter val stärkte sin position i valmanskåren.
Jonnergård anses ha haft mycket stor betydelse för Centerpartiets utveckling framför allt under Gunnar Hedlunds tid som partiledare. Det var Jonnergård som fanns i bakgrunden när partiet val efter val stärkte sin position i valmanskåren. Han fanns i bakgrunden även under Thorbjörn Fälldins tid som partiledare, när partiet nådde toppnoteringen 25,1 procent i valet 1973. Under 1960-talet var Jonnergård med och introducerade miljöpolitiken i Sverige.
Han undvek att göra liberalismen till Centerpartiets varumärke. För att förstå anledningen till detta val måste liberalismen som ideologi tydliggöras och kopplas till praktisk politik.
Till att börja med finns det många tolkningar av vad liberalism är: klassisk liberalism, socialliberalism, frisinne, marknadsliberalism, nyliberalism, libertarianism.
En tolkning kommer, i mitten av 1800-talet, från John Stuart Mill; han betonade individens frihet och avgränsade noga de områden inom vilket frihet skulle råda: frihet att tänka och känna, frihet att hysa vilka åsikter och inta vilken ståndpunkt som helst i alla frågor. Yttrandefrihet och tryckfrihet. Frihet från att hindras av andra, så länge som det vi gör inte skadar dem. Frihet för individerna att göra gemensam sak och sammansluta sig för vilket syfte som helst som inte skadar andra. Observera reservationen ”som inte skadar andra”. Det ekonomiska livet omfattas i huvudsak inte av de frihetsprinciper som Mill avhandlade.
Denna liberalism med rötter så långt tillbaka som från 1600-talet och uttryckt inte minst i den franska revolutionen om rättvisa och jämlikhet, är den ursprungliga, den som bör kallas den klassiska.
Denna liberalism med rötter så långt tillbaka som från 1600-talet och uttryckt inte minst i den franska revolutionen om rättvisa och jämlikhet, är den ursprungliga, den som bör kallas den klassiska.
De som ansluter sig till denna liberalism kallar sig oftast för socialliberaler eller frisinnade, men egentligen skulle företrädare från alla partier utom Sverigedemokraterna i dag kunna skriva under på den – Jonnergård hade nog kunnat ansluta sig till den.
Nationalekonomen Milton Friedman lyfte under 1900-talets mitt fram en fri marknadsekonomi. Den kapitalistiska ekonomin skulle inte tyglas från något politiskt håll, och de som förespråkade en nattväktarstat menade att staten bara skulle ha ansvar för polis, militär och rättsväsende. Idéerna fick ett stort genomslag, där USA (Ronald Reagan) och Storbritannien (Margaret Thatcher) gick i spetsen. Pinochets militärdiktatur i Chile bör också nämnas som en avart.
De som ansluter sig till Friedmans läror brukar kallas libertarianer eller nyliberaler, som enligt den kanadensiske historikern Quinn Slobodian vill sätta kapitalets rättigheter över folkmajoritetens inflytande på ekonomin.
Hur känner man igen nyliberal politik mer konkret? Min lista ser ut som följer.
Nyliberaler skyddar de som har makten över förmögenheter och kapital mot insyn och politiska ingrepp. Mat, råvaror, bränslen och mediciner skall produceras där det är billigast i världen. Globala företag skall kunna ta i anspråk också länders naturresurser med fri rörlighet av arbetskraft. Man arbetar för att privatisera så mycket som möjligt där valfrihet är överordnad andra hänsyn. Skatter skall ständigt sänkas och man ser inga problem med stora inkomst- och förmögenhetsklyftor. Man undviker att informera om det allvarliga läget på klimat- och miljöområdet och sprider uppfattningen att allt kommer att ordna sig tack vare forskning och teknikoptimism. Det politiska budskapet skall vara positivt även om kurvorna pekar fel och det brinner i knutarna.
Den nyliberala politiken har i Sverige bidragit till problemen i skolan, den ojämlika vården, den sociala och regionala klyvningen av landet och är ofta en broms i klimat- och miljöpolitiken.
Nyliberalismen fick fäste i Sverige
Studentrevolten i Sverige 1968 urartade i olika krav på socialistiska lösningar och 1976 kom debatten om löntagarfonder med syftet att begränsa kapitalägarnas makt. Näringslivet blev mycket oroat och startade och finansierade under åren därefter en rad lobbyorganisationer, tankesmedjor, bokförlag och presstjänster som lever kvar i dag. Timbro, som många känner till mest, är en av dem. Dessa organisationer bidrog till att nyliberalismen fick ett starkt fäste i Sverige. Inte bara inom borgerligheten och dess ungdomsförbund; ett inflytande som fortgår än idag.
Socialdemokraterna startade på 1980-talet med bolagiseringar, liksom att släppa in privata företag i välfärdssektorn. Kjell-Olof Feldt, socialdemokratisk finansminister 1983 -1990, öppnade för det fria skolvalet, vilket han i en intervju (SVT Nyheter, 8 september 2014) sedan ångrade: ”Jag vet inte hur vi tänkte, men det blev fel med valfriheten i skolan.” Alliansregeringarna fyllde på med råge. Moderaterna är sedan länge och numera också Liberalerna och Kristdemokraterna starkt nyliberala partier. Centerpartiet likaså, efter att ha lämnat Jonnergårds politiska arv.
Det är mycket intressant att lyssna på Sveriges Radios Filosofiska Rummet om liberalismen (3 juli 2022). Där nämns bl. a att Miljöpartiet och Vänsterpartiet kan vara de partier som idag står närmast liberalismens grundidéer baserat på rättvisa och jämlikhet och att nyliberalism inte bidragit till att öka människors frihet.
För mig är det en gåta att så många hakade på Friedmans idéer – att lyfta fram marknaden som enda övergripande mål och bortse från värdet av demokratiska folkliga institutioner. Liberalen och mångåriga chefredaktören för Dagens Nyheter, Svante Nycander, skriver i boken Liberaler i asylkrisen (som alla borde läsa): ”Det är inte liberalt att marginalisera staten. Det är främmande för både klassisk och nutida liberalism. Staten finns för att värna mänskliga fri- och rättigheter”.
Liberalismen förutsätter nationalstater byggda på maktdelning mellan regering, parlament, domstolar och fria medier och medborgare. Där man balanserar marknadens egenintresse och samhällets. Nyliberalism däremot innebär frihet från staten för att skydda marknaden när staten försöker balansera överdrifter, genomföra klimatomställningar och skydda individer.
Det är ur demokratisk synpunkt mycket allvarligt när det under liberalismens paraply tillåts gömma sig och marknadsföras en starkt avvikande ideologi. Ett kamouflage för att dölja nyliberalismens egentliga ansikte. Vad röstar man på när man röstar liberalt? Vilken liberalism skall skyddas särskilt i konstitutionen, den klassiska, ursprungliga eller Friedmans? En oreda som bör rätas ut också för att liberaler inte skall känna sig splittrade och vilsna.
Dessutom menar jag att nyliberalism bidrar till uppkomsten av folkligt missnöje och partier som avskyr liberalism. Inte minst därför att vi har en dramatisk ökad ojämlikhet i hela världen.
Jonnergård förstod liberalismens många skepnader och han ogillade starkt nyliberalism. Hans lösning var därför att inte använda etiketten liberal som Centerpartiets varumärke.
En annan lösning vore att göra en bodelning där nyliberalism ges en annan ”ism” än liberal. För den är en avart med antiliberala drag!
Torsten Sandberg
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!