Högern och vänstern drömmer om statlig kontroll och byråkratiska system medan populister söker enkla lösningar på svåra frågor. Mitt i detta behövs ett centerparti som står upp för människans frihet och begränsad statlig makt, skriver Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist.
När jag tillträdde som partiledare den 13 november 2025 utgick stora delar av västvärlden fortfarande från att den internationella ordningen i grunden fungerade. Institutionerna fanns där. Reglerna gällde. Demokratierna stod stadigt.
Hundra dagar senare framstår detta som naivt.
Det vi nu bevittnar är inte bara geopolitisk oro. Det är kulmen på en längre idépolitisk förskjutning. Den populistiska eran, som tog fart efter finanskrisen och fick sitt tydliga genombrott vid mitten av det förra årtiondet, har nu pågått i omkring 15 år. Det räcker för att visa ett klart mönster.
Tecknen är obehagligt konsekventa: makt samlas hos allt färre, institutioner försvagas och tilliten mellan människor urholkas. Samtidigt sjunker investeringar, produktivitet och framtidstro i västvärlden.
Detta är ingen slump. Det är följden av att liberalismens grundidéer har trängts undan.
Liberalismen lovar inte perfekta samhällen, utan sätter ramar där människor kan pröva idéer
All liberalism, oavsett prefix, utgår från en enkel men uppfordrande insikt: människor är fria, olika och ofullkomliga. Därför måste makt begränsas, lagar gälla lika för alla och institutioner vara starka. Liberalismen lovar inte perfekta samhällen, utan sätter ramar där människor kan pröva idéer, starta företag och forma sina liv utan att någon central makt påstår sig veta bäst.
Redan den österrikiske ekonomen Friedrich von Hayek visade varför detta är avgörande. Kunskapen är utspridd i samhället. Ingen regering kan veta vilka lösningar som fungerar överallt. När politiken ändå försöker detaljstyra leder det till sämre beslut, politiserade investeringar och lägre tillväxt.
Populismen bygger på motsatsen. Den lovar kontroll och snabba svar, men i praktiken ersätter den öppna system med personstyrning, långsiktighet med symbolpolitik och institutioner med krav på lojalitet. Och ofta med destruktiv nationalism i stället för nyfikenhet på omvärlden.
Det är just denna utveckling som Karl Popper analyserade i sitt försvar för det öppna samhället. Den österrikiske filosofen visade hur tyranniet växt fram genom utopism – ett löfte om ett slutligt svar eller ett tänkt idealtillstånd. Denna utopism leder till att samhället sluter sig och inte bara stänger ute individer utan också tankar. Den liberala demokratin bygger i stället på insikten att vi kan ha fel. Därför behövs maktdelning, fria medier och möjlighet att ändra kurs när politiken misslyckas.
Staten ska inte rangordna människor eller livsval. Den ska ge alla rimliga möjligheter till lycka och självförverkligande.
Liberalism handlar dock inte bara om institutioner, utan också om människovärde. Och människovärdet är under press i Sverige idag. När vi utvisar tonåringar som har vuxit upp här och som är väletablerade till länder de aldrig ens har besökt, säger det något om hur vi ser på människovärdet.
Filosofen Ronald Dworkin formulerade klarsynt liberalismens moraliska kärna: Varje människa har lika värde och rätt att själv forma sitt liv. Staten ska inte rangordna människor eller livsval. Den ska ge alla rimliga möjligheter till lycka och självförverkligande. Budskapet var radikalt i Dworkins samtid – en hård uppgörelse med rättspositivism och utilitarism. Men det framstår som lika radikalt än i dag då grundläggande liberala värden utmanas.
I populismens spår kommer alltid en moralisk uppdelning. Vissa människor anses vara viktigare, andra röster mindre värda. Yrkesgrupper misstänkliggörs. Oberoende journalistik ifrågasätts. Kultur reduceras till något oviktigt och marginellt.
Men en fri press och ett levande kulturliv är inte parenteser. De är bärande delar av ett öppet samhälle. De skapar idéutbyte, ifrågasättande och kreativitet. De gör det möjligt att tänka annorlunda, exakt det som krävs för innovation, företagande och samhällsutveckling. När utrymmet för fri opinionsbildning och kulturellt skapande krymper blir samhällen snabbt fattigare, inte bara demokratiskt utan också ekonomiskt.
Samma sak gäller tilliten. Liberalismen förutsätter att människor i rimlig utsträckning litar på varandra och på gemensamma spelregler. Forskning av Nobelpristagaren Elinor Ostrom visade hur samhällen med hög tillit kan lösa gemensamma problem med färre regler och mindre kontroll. När politiken i stället bygger på misstänksamhet, då växer kontrollsystemen. Byråkratin sväller och viljan att ta risker minskar. Företag investerar mer försiktigt. Människor vågar mindre. Tillväxten bromsar in.
För Sverige är detta högst konkret.
Fler jobb, lägre utsläpp och en stark välfärd i hela landet kräver samma sak: Ett öppet samhälle med stark rättsstat och fria människor. Redan en procentenhet högre varaktig tillväxt skulle ge tiotusentals fler jobb och tiotals miljarder kronor mer till skola, vård och omsorg. Men sådan tillväxt uppstår inte av sig själv. Den kräver företagande, kunskap, kultur, konkurrens och tillit.
Det är här Centerpartiets roll blir avgörande.
I en tid när både höger och vänster dras mot mer statlig kontroll, mer centralisering och mer misstänksamhet mot individen, behövs en politisk kraft som konsekvent försvarar människors frihet och egenmakt. En kraft som står upp för företagsamhet och lokalt självbestämmande. Ett parti som ser sambandet mellan öppna samhällen och ekonomisk utveckling. Som förstår att klimatomställningen kräver innovation och investeringar, inte bara förbud. Och som står upp för fria medier, en stark rättsstat och ett levande kulturliv även när det blåser.
Liberalismen behöver inte uppdateras. Den behöver försvaras.
Centerpartiet bär en liberal tradition som i dag är ovanlig i svensk politik. En liberalism som förenar ansvar med frihet, marknad med socialt samvete och stad med landsbygd. En liberalism som inte är rädd för förändring men som vet att makt alltid måste begränsas.
Efter hundra dagar som partiledare är min slutsats tydlig.
Liberalismen behöver inte uppdateras. Den behöver försvaras.
Inte som teknisk mittenpolitik, utan som en sammanhängande idé om människans frihet, statens begränsning och samhällets öppenhet.
Vi lever i en tid där framtidstro inte kan beslutas fram. Framtidstron måste byggas genom system som låter människor pröva, misslyckas, lyckas och bidra. System där makt begränsas och idéer får konkurrera. System där olikhet berikar oss alla, där individens frihet ses som en styrka.
Det är detta liberalism ytterst handlar om.
Och det är därför både liberalismen och Centerpartiet behövs nu mer än på mycket länge.
Elisabeth Thand Ringqvist är partiledare för Centerpartiet.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!