Lodjuret är tillräckligt sällsynt för att fascinera, tillräckligt harmlöst för att ingen på riktigt ska bry sig. Misha Istratov skriver om hur jakten på lodjuret visar hur lite svenskarna egentligen bryr om det vilda livet.
Det finns en särskild sorts svensk ömhet för naturen. Den yttrar sig i fjällbilder på myndighetsväggar, i barnböcker om skogens djur, i tystnaden som gärna åberopas som nationell tillgång. Naturen är inte bara mark och arter. Den är dekor för självbilden. Ett sätt att säga: här bor ett folk som ännu inte kapat alla sina band till det levande.
Det låter vackert. Ända tills ett rovdjur dyker upp.
Då inträffar något intressant. Den natur som nyss prisades för sin frihet blir plötsligt ett ordningsproblem. Det gäller inte minst lodjuret, detta diskreta djur som få ser och ännu färre drabbas av direkt. Det gör sig inte påmint i människors vardag, utan håller sig undan. Ändå återkommer samma budskap, år efter år: Antalet måste ned, balansen kräver det.
I mars skulle 153 lodjur skjutas i licensjakt. Kammarrätten stoppade jakten tillfälligt, för att senare låta jakten återupptas. Men jakten kunde lika gärna ha genomförts i tystnad, som den gjort varje år dessförinnan. Över 900 lodjur har skjutits på nio år.
Man kunde tro att ett så stillsamt djur skulle lämnas i fred. Men det är kanske just därför det missgynnas. Lodjuret är tillräckligt sällsynt för att väcka fascination, tillräckligt harmlöst för att dess död inte ska orsaka panik och tillräckligt mycket av ett rovdjur för att kunna bära hela den gamla berättelsen om människans rätt att korrigera naturen.
Det märkliga är inte bara handlingen, utan sättet den kläs på. I Sverige pratar man helst inte om att sonika skjuta ett lodjur. Man ”beslutar om licensjakt”. Man ”gör ett uttag”. Man ”förvaltar stammen”.
En av dem beskrev stämningen i rummet där jakten beslutas med tre ord: ”Normen är rovdjurshat.”
Så talar ett land som vill utföra något obehagligt utan att behöva stå riktigt nära det. Ju känsligare saken är, desto renare blir vokabulären.
Det vore komiskt om det inte gällde levande varelser.
Under tre års arbete med min bok Jägarnas Rike, en granskning av svensk jakt och viltförvaltning, har jag läst mig genom rapporter, domar, myndighetsbeslut och forskning, talat med forskare, organisationer och andra aktörer. Jag har suttit i intervjuer med personer som deltar i besluten om rovdjursförvaltningen. En av dem beskrev stämningen i rummet där jakten beslutas med tre ord: ”Normen är rovdjurshat.” En annan berättade att en representant för jaktintresset ville skriva in i förvaltningsplanen att en viss acceptans för illegal jakt borde vara okej.
Det som först såg ut som enskilda beslut började efter hand likna ett mönster. Inte ett system för att lösa akuta problem, utan ett system för att upprätthålla en viss ordning i människans relation till det vilda.
Motiveringarna skiftar nämligen påfallande smidigt. Ena stunden handlar det om tamdjur. Nästa om regional balans. Sedan om acceptans. När ett argument tappar kraft står ett nytt redan redo. Kvar finns samma slutsats: djuret ska bort. Inte nödvändigtvis därför att det gjort särskilt mycket, eller i vissa fall något alls, utan därför att dess blotta närvaro tycks kräva en markering.
Vad är det då som markeras? Att människan fortfarande bestämmer. Att naturen gärna får existera, men inte på egna villkor. Den får vara storslagen, men inte suverän. Den får gärna inspirera, lugna, försköna och locka turister. Men den får inte uppträda som något med egen riktning, eget värde, egen rätt.
Det är där lodjursjakten blir mer än en jaktfråga. Den säger något om den svenska naturkärlekens gräns. Vi tycker om naturen när den bekräftar oss. Som landskap, rekreation och nationell fondvägg. Men när den visar tänder, klor eller bara självständighet blir kärleken villkorad.
Ändå mobiliseras ett språk, en administration och en beslutskedja som om någonting principiellt stod på spel.
Man kan naturligtvis invända att samhället måste hantera konflikter mellan människa och djur. Det är sant. Men just därför blir proportionerna så avslöjande. För här handlar det inte om ett rasande naturtillstånd som hotar civilisationen. Det handlar om ett skyggt kattdjur i skogen. Och ändå mobiliseras ett språk, en administration och en beslutskedja som om någonting principiellt stod på spel.
Det gör det också.
Det som står på spel är inte bara några lodjurs liv, utan vilken sorts land Sverige vill vara när naturen upphör att vara kuliss. Om vi verkligen menar det vi säger om biologisk mångfald, om vördnad inför det levande, om ansvar inför kommande generationer, då måste också det vilda livet få existera på egna villkor. Inte bara det gulliga, nyttiga eller kontrollerbara.
Annars återstår mest en ganska sentimental naturdyrkan. En som gärna citerar skogen, men ogärna möter den.
Och kanske är det därför lodjuret väcker sådan oro. Inte för vad det gör. Utan för vad det påminner oss om – att världen inte är ordnad enbart för vår skull. Att det ännu finns liv som inte frågar efter lov.
Det borde i ett moget samhälle inge respekt.
Hos oss leder den insikten fortfarande alltför ofta till ett myndighetsbeslut och ett skott.
Misha Istratov
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!