Att beundra eller släcka liv. Entreprenören och debattören Misha Istratov frågar sig vad det är som gör att vissa blir skogsmullar och andra blir jägare. Och om inte okynnesdödandet av djur har gått för långt.
På bordet ligger objektiv, kikare, batterier och stativ. Naturfotografen jag följer visar stolt upp sin utrustning efter dagens expedition. Timtals väntande i en obekväm position, allt för bråkdelen av en sekunds aktion med kamerans slutare som delas med omvärlden. I bästa fall får han betalt för sitt tålamod. Som allra minst har han visat oss världens skönhet, sett genom hans ögon.
Samtidigt, i en liknande naturmiljö, sitter en annan person. Han delar naturfotografens stora tålamod. Deras utrustning bär också gemensamma drag, där finns objektiv, lins, kanske ett stativ. Dock med ett tillägg – vapnet. Ett verktyg skapat för blott ett syfte, att avsluta liv.
Jag försöker förstå varför vissa människor beundrar naturen och vill bevara livet de ser i linsen medan andra vill släcka det. Jag har studerat jaktfrågor och det som i Sverige kallas för viltvård, för att försöka begripa fascinationen bakom jakten.
Jag försöker förstå varför vissa människor beundrar naturen och vill bevara livet de ser i linsen medan andra vill släcka det.
När jag talar med jägare och frågar om essensen i det hela berättar de flesta om vistelsen i naturen. Gemenskapen med andra människor, den goda drycken i termosen och fikat i matlådan. Så långt låter det precis som den beskrivning en fågelskådare, naturfotograf eller skogsmulle, skulle kunna ge. Många jägare berättar att själva fällandet av ett djur inte sker särskilt ofta, ibland knappt en gång per säsong, och att det egentligen inte är huvudsaken. Naturen och umgänget är det viktiga.
Jag tror att vi i dagens samhällsdebatter alldeles för lätt hamnar i diametralt motsatta positioner, när vi i stället borde söka gemensamma nämnare, saker som vi delar. Naturen är just en sådan och att dela är nyckelordet. Du må ha privilegiet att äga mark men du kan aldrig äga de vilda djuren som bor där. De rör sig fritt och har definitivt inte signerat något överlåtelseavtal.
Jakt är en fritidssysselsättning som i dag kräver minst 1,35 miljoner djurliv om året. Naturligtvis finns de som tar vara på de fällda djuren men minst 30 procent av alla djur och fåglar som skjuts årligen i Sverige slängs bara på hög eller bränns. De fälls oftast inom ramen för det som kallas nöjesjakt, ibland även troféjakt. Ett exempel är jakten på rödräv där omkring 60 000 individer skjuts ihjäl årligen utan att tillvaratas.
Det har gått så långt att det anordnas tävlingar i dödande.
Det har gått så långt att det anordnas tävlingar i dödande. I Rovdjurskampanjen som anordnas av en svensk jakttidning får man poäng för att döda vissa rovdjur och fåglar. Vinnaren, som oftast stoltserar med över hundra kadaver på sina bilder, får titeln ”Årets viltvårdare”. Jag frågar mig hur ordet vård passar in i sammanhanget.
Den vanliga motiveringen är att ”vi behöver reglera viltpopulationererna”. Men det påståendet är inte underbyggt. Det finns nämligen ingen forskning som visar att det är av nytta för människan att blanda sig in i naturen. Däremot finns det en myriad studier som visar motsatsen. Naturen har genom alla tider förvaltat sig själv och kommer alltid att göra det. Varje gång människan blandar sig i blir det obalans.
Jag tror att det är dags för oss att ifrågasätta nöjesjaktens varande. Frågan vi behöver ställa oss är om vi verkligen kommer närmare en värld med mer kärlek och medkänsla om vi accepterar dräpandet som ett nöje? Vilka instinkter förstärker det beteendet?
Jag vill se ett samhälle där vi beundrar livet utan att vilja släcka det. Jag vill att vi tillsammans möts i naturen och tar fasta på det vi har gemensamt – fågelkvittret, den friska luften och möjligheten att få se levande djur i deras naturliga habitat. Och förstås, det obligatoriska fikat. Jag bjuder.
Misha Istratov
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!