Fransk gastronomi, tango och arabisk kalligrafi är exempel på immateriella kulturarv på UNESCOs världsarvslista. Det är oförståeligt att löshundsjakt skulle vara del av samma lista. Det menar Misha Istratov, oberoende debattör.
Riksantikvarieämbetet är Sveriges kulturarvsmyndighet. De definierar kulturarv som ”historiska spår som tillkommit genom mänsklig aktivitet i olika tider: objekt eller företeelser, men också idéer och perspektiv.” Jaktlobbyn har lyckats få löshundsjakt att bli accepterat som ett kulturarv i Sverige. Nu agerar flera aktörer, däribland Svenska Jägareförbundet, Svenska Kennelklubben och landsbygdsminister Peter Kullgren, för att få löshundsjakt upptaget även som ett internationellt kulturarv genom UNESCO. Löshundsjakt är en kontroversiell jaktform där man använder löst springande hundar; en jaktform som övrigt förbjöds i det jaktälskande England 2004 eftersom den kan orsaka stort lidande för de jagade djuren. Jaktformen är fortfarande laglig i Sverige, men den är i många fall allt annat än etisk.
Löshundsjakten kan användas för traditionell jakt på klövvilt såsom älg men också för att jaga rovdjur. Ett exempel är den kontroversiella licensjakten på lodjur där oftast två hundar förföljer ett lodjur och jagar upp det i ett träd varifrån det skjuts ner. Metoden används också i den just nu pågående licensjakten på 486 svenska björnar där det, från och med i fjol, är tillåtet att låta hundarna ta upp spår från åtlar (matningsanordningar) dit man i flera veckor innan jakten har lockat och vant björnarna att komma.
Under andra former av löshundsjakt jagas rävar och harar – ibland i flera timmar – med löst springande hundar. Om djuret klarar sig till sitt gryt, grävs det upp och skjuts. I Sverige tränar man även jakthundar på dessa mindre djur. Även om villebrådet kommer undan har det ofta gjort av med nödvändiga krafter och energidepåer och riskerar därmed svält under den kalla årstiden. I vårt land finns till och med tävlingar där dessa smådjur jagas i många hundratal.
Enligt statistik dör uppskattningsvis över 1 000 hundar inom jakt varje år i Sverige.
Det är inte bara bytena som får lida av löshundsjakten. Även hundarna lider. Enligt statistik dör uppskattningsvis över 1 000 hundar inom jakt varje år i Sverige. Runt 500 av dessa hundar omkommer i trafikolyckor i samband med jakt. Jaktformen orsakar även flera tusen viltolyckor per år med andra djur där viltet drivs ut på vägarna framför våra fordon.
Det är förbryllande hur detta kan betraktas som ett kulturarv, och listas tillsammans med fransk gastronomi, tango och arabisk kalligrafi. Sveriges enda nuvarande kulturarv på just denna av Unescos listor över immateriella kulturarv är för övrigt klinkbåtskulturen, en 2 000 år gammal båtbyggarkonst som vi delar med våra nordiska grannländer. Sverige har även ansökt om att få med fenomenet fika, men hittills utan framgång.
Jakt har länge haft en machostämpel kring sig. I vårt grannland Polen, som enligt Clearly Cultural har machoindex 64 mot Sveriges ynka 5, skulle man kunna vänta sig generösa regler för jakt. I stället har Polen en jaktlag som förbjuder barn under 18 år att följa med på jakt. Polen har också förbud mot all jakthundsträning mot levande djur. Här har man alltså begränsat mycket av jakten med bibehållen och vem vet, kanske utökad, manlighet.
I definitionen av vad som är ett kulturarv ingår ingen etisk prövning. Det medför att man skulle kunna kalla slaveriet, det systematiska kvinnoförtrycket, kolonialismen och rätten till aga, för kulturarv. Dessa omoraliska företeelser har en likhet med jakten, nämligen utnyttjandet av en svagare part som åsamkas lidande. När dessa historiska företeelser förbjöds blev slavägarna, kvinnoförtryckarna och de som agade sina barn rosenrasande. De upplevde att man tog deras levnadssätt, tradition och egenbestämmande från dem. På samma sätt reagerar i dag jägarna när löshundsjakten ifrågasätts.
Kulturer och traditioner är värdefulla historiska ankare vi kan använda för att förstå – inte bara vilka vi är, utan också vart vi är på väg. I dagens samhälle med rekordsnabb utveckling av både teknik och kommunikationsformer är det därför av extra vikt att emellanåt inventera stagnerade traditioner för att kunna upptäcka ifall de är försvarbara utifrån ett moraliskt perspektiv.
Naturen går att uppleva utan att någon behöver mista livet.
Löshundsjakten är en sådan tradition som inte längre kan försvaras. Det pågår en förändring i samtiden, där vi vaknar upp till det förtryck av djur och natur som vi omedvetet tillåtit slå rot. Jaktlobbyn kommer under en tid att motsätta sig detta. Men en av människans största resurser är dess anpassningsförmåga. Geväret kommer förvisso att bytas ut mot vandringsstav, kikare eller en kamera. Men de viktigaste delarna av jaktupplevelsen består: människorna man träffar i skogen, den fyrbenta och lojala följeslagaren och termosen i ryggsäcken. Naturen går att uppleva utan att någon behöver mista livet. Då kanske vi kan diskutera införlivandet av det kulturarv som i stort sett alla vi svenskar faktiskt delar, nämligen kärleken till naturen.
Misha Istratov är VD på Elithus och oberoende debattör med fokus på hållbarhet, djur och natur.
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!