Frankrike håller kommunalval, över 30 000 nya kommunalråd ska utses och bland annat väljer Parisborna en ny borgmästare. Eric Luth skriver om den avgående borgmästaren Anne Hidalgo, socialisten som visade styrkan i den europeiska lokalpolitiken och som gjort Paris till en helt ny stad.
Stockholm stad närmar sig miljongränsen med stormsteg. Snart kommer man inte längre vara en liten plutt i den kalla Norden, utan hackihäl på europeiska metropoler som Sofia och Bukarest.
Dubbla Stockholms befolkning och du närmar dig Paris, EU:s fjärde största stad och centralort i unionens största storstadsområde.
15 mars gick fransmännen till vallokalerna för första omgången i kommunalvalen; kommunalråd i landets över 30 000 kommuner ska utses. Bland annat ska Paris nya borgmästare utses, då den sittande borgmästaren, Socialistpartiets Anne Hidalgo, har suttit sina två mandatperioder. Kampen står framförallt mellan hårdhögerns Rachida Dati och grönvänsterns Emanuel Gregoire, och i skrivande stund vet vi inte om första omgången räcker. Macrons mittenkandidat Pierre-Yves Bournazel ligger långt efter i mätningarna.
Men på ett sätt är det inte bara Anne Hidalgo som ska ersättas, och detta är anledningen till att också Stockholms kommunpolitiker – eller för all del alla kommunpolitiker i svenska städer – borde bry sig.
Hidalgo har visat vilken styrka det finns i lokalpolitiken, i ett Europa där nationsgränserna alltmer luckrats upp.
Hidalgo, en av Europas mest kända borgmästare, har visat vilken styrka det finns i lokalpolitiken, i ett Europa där nationsgränserna alltmer luckrats upp.
Ibland är storstädernas borgmästare nästan mer inflytelserika än de nationella politikerna.
Jag tänker på Budapests borgmästare, Gergely Karácsony, som i klinch med Viktor Orbáns Fidesz låtit sin stad vara ett liberalt hjärta i ett alltmer auktoritärt land. Jag tänker på de två belgiska Bartarna, Bart Somers i Mechelen och Bart de Wever i Antwerpen, flamländare som haft stort inflytande i sina städer och som fått politiker från andra europeiska städer att vallfärda för studiebesök.
Bart de Wever har så klart gått vidare sedan dess för att bli ömsom uppskattad, ömsom utskrattad premiärminister i det notoriskt svårstyrda Belgien.
Men jag tänker framför allt på Anne Hidalgo, som lämnar efter sig ett Paris som kraftigt omformats.
De 40 000 bilar som varje dag trafikerade Seines strand har försvunnit, motorvägen har byggts bort och nu löper där gågator, cykelstråk och parker i stället. Över 1000 kilometer cykelbanor har byggts, i synnerhet genom plan vélo. 500 bilvägar har gjorts till gågator, ”gröna gator” med växtlighet och utan asfalt. Totalt sett har mer än 130 000 träd planterats, samtidigt som biltrafiken har minskat med upp till 60 procent och luftföroreningarna sjunkit kraftigt.
Mest känd har Hidalgo kanske blivit för att ha gjort femtonminutersstaden till kärnan i stadens planering.
Vissa stadsdelar har stängts för biltrafik på söndagar och helgdagar. 10 procent av parkeringsplatserna har strukits och ersatts av cykelbanor och trottoarer. Parkerande bilar får betala sin fulla kostnad, samtidigt som stora SUV:ar har fått en särskild parkeringsavgift för att kompensera för ytan de slukar. Vägar förbi hundratals skolor har stängts av för biltrafik, för att göra barns väg till skolan säkrare och för att minska luftföroreningarna.
Många av reformerna skulle vara på plats till kronjuvelen i Hidalgos tid som borgmästare: Sommar-OS 2024. Som reningen av Seine, för att möjliggöra ett dopp i den notoriskt smutsiga floden.
Mest känd har Hidalgo kanske blivit för att ha gjort femtonminutersstaden till kärnan i stadens planering. Målet har varit att man ska kunna ta sig från bostaden till allt man behöver i sin vardag – arbete, handel och skola – inom femton minuter till fots eller cykel. Genomfartstrafiken har minskats genom lokala trafikplaner, samtidigt som busstrafiken har förbättrats, cykelbanorna byggts ut och gångtrafiken prioriterats. Städer runtom i Europa har börjat tänka i liknande banor.
Man blir inte så känd som Hidalgo har blivit utan att också väcka en hel del kontroverser. Motståndare har pekat på att omvandlingen av gator och torg har prioriterats framför underhållet, och att många gator och trottoarer är i ett sämre skick i dag. Stadsmiljön har blivit rörigare och många ombyggnationer har lämnats halvfärdiga. Rachida Dati går till val på att göra staden renare och fräschare, eftersom hon – och faktiskt en del andra – menar att staden har blivit skräpigare och sämre underhållen.
Andra menar att omvandlingen har ett klassperspektiv och slår mot de som bor i Paris förorter, arbetare som är mer beroende av bilen, medan den framför allt gynnar de som bor i innerstaden (vilket så klart inte är särskilt billigt).
Allt detta har också kostat: Stadens skuld har ökat kraftigt under Hidalgos tid vid makten.
Ytterligare en kritik är att man har flyttat på trafiken snarare än att minska den och att nya flaskhalsar har uppstått på andra ställen. I debatten har ofta den nya ”triangeln” kring Place de la Bastille blivit central, ett stort trafiknav i östra Paris där torget har byggts om så att den tidigare rondellen, som dominerades av biltrafik, ersatts av tre stora cykelstråk som bildar ett triangulärt flöde runt torget. Men få begriper hur lösningen fungerar samtidigt som längre bilköer har skapats och trafik flyttats till närliggande gator.
Allt detta har också kostat: Stadens skuld har ökat kraftigt under Hidalgos tid vid makten.
Samtidigt har de flesta köpt den grundläggande idén, och varken Dati eller Gregoire lär rulla tillbaka särskilt många av Hidalgos stadsbyggnadsreformer. Anne Hidalgo har visat att en dedikerad person kan få ett stort inflytande över hur en stad ser ut och utvecklas, och att borgmästarrollen i 2020-talets Europa bara blir viktigare.
I skrivande stund vet vi som sagt inte om det blir Dati eller Gregoire som tar över Hidalgos fackla. Men också i Sverige närmar vi oss ett kommunval, och när Karin Wanngård nu leder ett Stockholm som spräcker miljongränsen blir frågan på vilka sätt hon vill göra avtryck i denna blivande europeiska storstad. Allt bör inte kopieras från Hidalgo, men det finns all anledning att lära av en av Europas tyngsta politiker.
Många har drömt om ett Stockholm utan Centralbron, utan att göra verklighet av det. Men kan Paris bygga bort motorvägen längs Seine kan så klart Stockholm också bli av med bron som delar Stockholms centrala delar mitt itu.
Eric Luth
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!