Finns det en gemensam väg framåt för socialdemokratin och liberalismen? Många tror och vill att det är möjligt. Liberal Debatt och tidskriften Tiden presenterar i ett samarbete sex nya idépolitiska essäer på temat. Näst i tur är Liberal Debatts chefredaktör Matilda Molander.
Finns det förutsättningar för ett långsiktigt samarbete mellan socialdemokrater och liberaler? Ett projekt bortom januariavtalets kohandel och tjuvnyp? Ja, i alla fall i Frankrike.
På fem år har både Socialistpartiet och Republikanerna imploderat och försvunnit. De två partier som alltid kämpat om makten finns inte längre. Höger-vänster-konflikten är borta. I deras ställe finns ett enda stort socialliberalt parti i mitten, Emmanuel Macrons La République en Marche! – Republiken på väg.
I konkurrens med extremhögern och extremvänstern har den så kallade “extrem-mitten” tagit hem presidentmakten två val i rad. Hur är det möjligt?
I konkurrens med extremhögern och extremvänstern har den så kallade “extrem-mitten” tagit hem presidentmakten två val i rad. Hur är det möjligt? Vad kan Sverige lära sig av det? Under tre veckor i april reste Liberal Debatts redaktionsledning runt i Frankrike under valrörelsen. Det här är mina lärdomar för en svensk socialliberalism.
Den återuppväckta folkrörelsen
Det är metoden, det är metoden, det är metoden. När man pratar med Macronaktivister i Frankrike ger de alla samma, för mig förvånande, svar. Anledningen till att de engagerat sig för den socialliberala presidenten handlar inte i första hand om idéer eller förslag, utan om hans metod att göra politik.
– En Marche! är ett pågående samtal om politik. Hela projektet började med den Stora vandringen 2016 när vi gav oss ut för att prata med fransmän om hur de upplevde sin vardag och politiken, berättar den unge aktivisten Joseph på ett kafé i Paris dagen innan andra valomgången.
– Det var så vi fick veta att trakasserier av kvinnor är ett stort problem. Därför Macron gjorde det till en av sina viktigaste frågor i förra valet – innan metoo, fortsätter hans kollega Julie.
Joseph hade tidigare varit engagerad i Republikanerna, men bytte till En Marche! för samtalets skull.
– Republikanerna var mer vertikalt, så att säga, konstaterar han menande.
Några dagar tidigare och många mil söderut, satt vi på en bykrog i norra Gironde med traktens macronaktivister. Det är fattig landsbygd som alltid röstat vänster, och hälften av aktivisterna var gamla socialister som bytt parti.
I Sverige framställs folkrörelserna numera för det mesta som antingen döende eller redan begravda, som historiska artefakter. Macron visar att det går att skapa en folkrörelse för 20-talet.
– Det fanns inget politiskt samtal i Socialistpartiet längre, vi pratade inte om idéer, säger Monsieur Gadrat och får hummande medhåll från Monsieur Boulan:
– Partiet hade slutat att utveckla tankar om samhället och blivit en mekanism för att fördela politiska poster.
De avsomnade partierna som aktivisterna beskriver är Socialistpartiet och Republikanerna, men beskrivningarna hade lika gärna kunnat handla om Socialdemokraterna. Eller Centerpartiet. Eller Liberalerna. Partier där stämmor mer blivit ett hinder att runda än ett forum för idé- och politikutveckling. Där man bekymrar sig mer över att ha tillräckligt många namn på listan, än över att medlemmarna utvecklar politik.
Från Paris kaféer till landsbygdens hak är macronisterna överens om att det viktiga med deras socialliberala parti inte är visionerna eller förslagen utan det pågående, levande politiska samtalet – öppet för alla fransmän. De pratar om ett gemensamt projekt där slutmålet inte är givet utan föremål för en pågående diskussion. Det låter som… en folkrörelse?
Socialdemokraterna, Centerpartiet och i viss mån även Liberalerna har sin grund i folkrörelser där människor slöt sig samman för att samtala och tillsammans hitta vägar framåt för samhället. I Sverige framställs folkrörelserna numera för det mesta som antingen döende eller redan begravda, som historiska artefakter.
Macron visar att det går att skapa en folkrörelse för 20-talet. Det är min absoluta övertygelse att en socialliberal politik för framtiden måste bygga på en sådan folkrörelse. Såväl liberalismen som socialdemokratin är dömd till undergång om den blir ett elitprojekt för några få.
Problemlösandet
– Macron har inga visioner, han bara sitter med en miniräknare och räknar ut lösningar på olika problem.
Vi träffar champagnetillverkaren och borgmästaren Jean-François Clouet på hans gård i den lilla byn Bouzy. Han stödjer förvisso den sittande presidenten, men skulle önska någon som vågade rita upp större planer för landet. Någon som Barack Obama.
Men frågan är om det inte är just hans problemlösning som är hans stora styrka. Macronaktivister beskriver hur de efter varje kampanjaktivitet skickar en kort rapport till partihögkvarteret om vilka problem medborgarna tagit upp. Därigenom får partiledningen direkt kunskap om vad som bekymrar och irriterar fransmännen.
Macron beskriver sig ofta som varken höger eller vänster, “han tar de förslag som är bäst oavsett vilken ideologi de kommer ifrån”, som hans anhängare uttrycker det.
– Listan på vad han har genomfört kan göras så lång, han vill verkligen förändra det här landet och göra något åt de problem som vi möter i vardagen, säger ungdomsförbundaren Mélissa på Café Terminus mitt emot tågstationen i Bordeaux.
Macron beskriver sig ofta som varken höger eller vänster, “han tar de förslag som är bäst oavsett vilken ideologi de kommer ifrån”, som hans anhängare uttrycker det. Han förenar företagsvänlighet med en stark välfärd (om det är lagom mycket av varje är en annan fråga).
Likheterna med Socialdemokraterna och Centerpartiet är slående. De är lösningsorienterade, kompromissvilliga, pragmatiska partier. De kan inte beskyllas för att stå för någon ideologisk renlärighet, men har i gengäld lyckats genomföra mycket. En liberal politik kan inte genomföra en stor vision för samhället, däremot kan den lösa samhällsproblem.
Framtidstro
Monsieur Clouets missnöje till trots så är Macrons projekt inte bara samtal och problemlösande, det är också en positiv framtidsvision. En strävan efter ett bättre samhälle. Önskan om en mer öppen värld. Under samtal med anhängare till Le Pen och Macron är den största skillnaden inte ideologi eller utbildningsnivå utan sinnelag. Medan högernationalisterna ser mörkt på såväl framtiden som politikens möjlighet att förändra den, tror macronisterna att en ljusnande framtid är vår.
Macron pratar också ständigt om att visa respekt för motståndaren: han går till val på vad han vill göra i stället för på kritik mot andra, initierar samtal med demonstranter och tillrättavisar sina anhängare när de buar åt Marine Le Pen.
Behövs det alltså ett nytt stort mittenparti i Sverige? Nej. En Marche! har samlat fransmän från höger till vänster, republikaner och socialister. Men många är fortfarande också engagerade i sitt gamla parti.
I Sverige har Socialdemokraterna historiskt haft en progressiv reformpolitik och en tro på att samhället kan bli bättre. De senaste åren har de dock steg för steg bytts ut mot misstro mot omvärlden och politiska motståndare. Retoriken har blivit allt hårdare. Detsamma går att säga om Liberalerna. Man har fastnat i motståndarnas fälla. En socialliberal politik för 20-talet måste slita bojorna och våga prata om en ljus framtid och hur vi ska komma dit.
Den extrema mitten
I Sverige handlar regeringsfrågan om ifall liberaler i Centerpartiet och Liberalerna ska gå höger eller vänster efter valet. I Frankrike har den liberale Emmanuel Macron skapat en ny politisk kraft i mitten som får stöd från både höger och vänster. Han har gjort det som Annie Lööf drömmer om att göra: få med sig både Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S) i båten. Hur? Socialt ansvarstagande och ekonomisk liberalisering. Macron har sänkt inkomstskatten, tagit bort fastighetsskatten och gjort det lättare att avskeda anställda. Samtidigt som han har ökat stöden för att få arbetslösa i arbete och håller kostnaderna för el och uppvärmning nere genom pristak (något en liberal verkligen kan ifrågasätta). Det är ett sammelsurium av höger- och vänsterpolitik som verkligen inte är ideologiskt renlärigt, men det fungerar uppenbarligen. Som januariavtalets sammanbrott visar går det inte att forma en stabil regering i Sverige om inte två av de tre stora – S, M, SD – är med.
Det gemensamma projektet
Behövs det alltså ett nytt stort mittenparti i Sverige? Nej. En Marche! har samlat fransmän från höger till vänster, republikaner och socialister. Men många är fortfarande också engagerade i sitt gamla parti. För En Marche! är inte i första hand ett gemensamt parti, utan ett gemensamt projekt.
– Man kan komma och gå, det är inte som ett gammalt parti där människor låses fast och tillbringar hela sina liv, det är ett gemensamt projekt som man kan delta i, förklarar den unge macronisten Kévin på stationskafét i Bordeaux.
Det finns rum för ett gemensamt mittenprojekt för Sverige också.
Matilda Molander
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!