Vi svenskar vill gärna se oss som vidsynta och toleranta. Men det gäller inte religionen, skriver Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Olof Edsinger. 168 år efter konventikelplakatets avskaffande är svenskarnas inställning till religionsfrihet lika sval.
I år är det 300 år sedan konventikelplakatet infördes i Sverige. Den kungliga förordningen, som sedan förra året ingår i kulturkanon, skulle få förödande konsekvenser för den svenska religionsfriheten. I praktiken innebar den att alla privat arrangerade gudstjänster eller bönemöten (konventiklar) förbjöds, vilket slog hårt mot den spirande väckelserörelsen. Fram till att den avskaffades år 1858 skulle förordningen bli en starkt pådrivande faktor bakom utvandringen till Nordamerika.
Syftet med konventikelplakatet var att hålla samman Sverige som enhetsstat: en kung, en religion. Men plakatet riktar också strålkastarljuset mot ett föga smickrande inslag i den svenska kulturen, som än i dag sätter sina spår i den offentliga debatten. Nämligen vårt ogillande av kulturell och religiös mångfald.
Men är det inte tvärtom? protesterar många som hör detta. Är inte Sverige ett land där vi gillar olika? Där vi berömmer oss av mångfald och pluralism?
Nja.
Visst stämmer det att vår självbild säger oss att svenskar är både vidsynta och toleranta. Men på religionens och ideologiernas område finns det också en annan och i vissa lägen motsatt verklighet.
För sanningen är ju att det räcker att besöka våra nordiska grannländer för att möta ett mindre ängsligt debattklimat än här.
Ett enkelt faktum kan få illustrera denna tes. Pew Research Centre gjorde för några år sedan en undersökning av hur stödet för demokratiska principer såg ut i olika länder. Den rättighet som toppade listan i Sverige visade sig – inte helt oväntat – vara jämlikhet mellan kvinnor och män. Och det är inget fel med det. Många av oss skulle hävda att detta är en direkt konsekvens av att Västvärlden under lång tid stod under kristendomens inflytande! Men medan hela 96 procent av svenskarna betraktade denna rättighet som ”mycket viktig” visade Pews undersökning att motsvarande siffra för religionsfriheten var endast 53 procent.
Förutom att religionsfriheten har betydligt lägre status i den svenska kulturen, kan man av dessa siffror utläsa något annat: Medan jämlikhet mellan kvinnor och män i sin svenska tappning tenderar att handla om att bejaka könens likhet och enhetlighet, handlar religionsfriheten i stället om att bejaka människors olikhet och varandra motsägande uppfattningar. Och det senare är inget som svenskarna hyser några varmare känslor för. Enhetsstaten finns fortfarande kvar i vårt kollektiva medvetande.
Ett annat språk för samma fenomen kan vara den svenska åsiktskorridoren. För sanningen är ju att det räcker att besöka våra nordiska grannländer för att möta ett mindre ängsligt debattklimat än här. Som det ibland har uttryckts: I Sverige finns det bara plats för en åsikt i taget.
Detta, hävdar vi, drabbar i särskilt hög grad religiösa grupper. Svenska Evangeliska Alliansen har i samband med FN:s återkommande granskningar av religionsfriheten konstaterat att det i Sverige finns en stor blindhet för religionsfrihetsfrågorna.
Konkreta exempel på detta kan vara hätskheten mot religiösa grupper som försvarar mänskliga rättigheter (!) som konfessionella friskolor, samvetsfrihet inom vården och rätten till liv. Eller politiker som utan att blinka hävdar att lokalt antagna värdegrundsdokument trumfar över vad som står i våra internationella konventioner. Ofta, men inte alltid, handlar det om etiska frågor där religiösa grupper positionerar sig annorlunda än det sekulariserade majoritetssamhället.
Det är alltså inte bara vårt historiska arv som belyses när vi minns konventikelplakatets grepp om den svenska befolkningen. Sanningen är att greppet åtminstone delvis tycks finnas kvar – 168 år efter att det formellt avskaffades.
Olof Edsinger
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!