Under det senaste seklet har relationen mellan religion och statsmakt omdanats i grunden. Gradvisa förändringar kulminerade i Svenska kyrkans separation från staten i slutet av 1990-talet. Men i grundlagen finns rester av det gamla systemet kvar – ett system som förkastades för mer än 200 år sedan på andra sidan Atlanten. Juriststudenten Gustav Tranvik skriver om en svensk religionsfrihet som saknar en pusselbit.
I Regeringsformen stadgas att religionsfrihet råder i Sverige. Friheten ger var och en rätt att ha och utöva valfri tro. Ingen får påtvingas någon specifik religion, eller tvingas uppge sin religiösa åskådning.
Manifestationer av religion, själva utövandet, kan i och för sig inskränkas genom lag under särskilda omständigheter. Man kan till exempel inte hålla en religiös demonstration och undgå att förhålla sig till gällande ordningsregler under åberopande av religionsfriheten. Den rent mentala friheten, friheten att tro, får emellertid aldrig inskränkas.
Därmed inte sagt att den svenska lagstiftarens relation till religionen är neutral.
Svenska kyrkans övergripande organisation och bestämmelser om övriga trossamfund är reglerat i lag. Olika former av statliga bidrag delas också ut till trossamfund som godkänts av regeringen, med målet att skapa förutsättningar för att bedriva religiös verksamhet.
I svensk rätt betraktas religionen, kort sagt, fortfarande som en fråga för statsmakten.
I USA:s konstitution finns en fundamental skillnad från den svenska modellen. I det första tillägget till konstitutionen heter det att:
»Congress shall make no law respecting an establishment of religion, or prohibiting the free exercise thereof«
Stadgandet skapar inte bara ett skydd för enskilda genom religionsfrihet. Det innebär också ett hinder för staten mot att »etablera« religion. Det senare har kommit att kallas för etableringsklausulen – the Establishment Clause.
Syftena bakom etableringsklausulen är flera. För det första ville man hindra bildandet av en statskyrka – en maktfaktor som indirekt kan pressa religiösa minoriteter att böja sig för de statligt godkända lärorna. För det andra ville man hålla isär kyrka och stat – dels för att undvika religiös korruption i staten, dels för att upprätthålla det som är heligt med religionen. Teokrati ansågs lika lite önskvärt för medborgarna i en stat som en politiserad kyrka är för medlemmarna av det religiösa samfundet.
Till sist ville man undvika förföljelse av religiösa minoriteter. Statsunderstödda kyrkors förtryck och förföljelse av oliktänkande är ett historiskt faktum, och var nära i minnet för den amerikanska konstitutionens upphovsmän.
Etableringsklausulen har prövats flera gånger i USA:s högsta domstol. Tillämpningen har varit relativt inkonsekvent och spretig, men samtidigt visat att bestämmelsen är allt annat än betydelselös. De typfall som tagits upp till prövning har varit religiösa symboler på offentliga platser, statliga stöd till religiösa institutioner såsom konfessionella friskolor, samt religiösa manifestationer på offentliga utbildningsanstalter.
Angående direkt finansiellt stöd har högsta domstolen sagt att statligt sponsrad religiös indoktrinering inte är tillåten, och att stöd som eftersträvar att främja religion inte heller är tillåtet. Om stödet däremot har ett sekulärt syfte, appliceras neutralt, och inte leder till »orimlig sammanflätning av kyrka och stat«, kan stöd tillåtas.
Exakt hur etableringsklausulen ska förstås – som en ogenomtränglig vägg mellan kyrka och stat, eller enbart en grundläggande neutralitetsregel – är än i dag omdebatterat. Men den är likväl en grundlagsstadgad princip för den offentliga maktutövningen. En princip som saknar motsvarighet i Sverige, trots att staten och kyrkan sedan länge separerats.
Om separationen ska fortsätta kanske det finns något att lära sig av den amerikanska konstitutionen. Och likafullt av Bibeln, där det heter:
»Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.«
Gustav Tranvik
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!