Nu har det gått 4 år sedan Ryssland startade sitt fullskaliga invasionskrig mot Ukraina. Ibland hörs röster om att Ukraina borde ge upp. Då är det bra att påminna sig om varför de fortsätter, skriver Annette Granéli, entreprenör och fritidspolitiker för Liberalerna i Göteborg, som besökte landet innan invasionen.
Hösten 2019 reste en kollega och jag österut. Det var en del av ett europeiskt forskningsprojekt och Svenska institutet ville vidga samarbetet till att omfatta även Belarus och Ukraina. Kollegan och jag for till Minsk och Kiev. Detta var alltså före det skandalösa presidentvalet 2020 i Belarus, då en påbörjad demokratiseringsprocess slogs ner brutalt. Efter presidentvalet togs Belarus bort från programmet.
Men år 2019 betraktades, åtminstone från europeiskt håll, Ukraina och Belarus som ganska likartade.
Även jag var uppfattningen att det fanns goda möjligheter till en demokratisk och västorienterad utveckling i både Minsk och Kiev.
Denna uppfattning varade fram till den sekund då jag på flygplatsen i Minsk satte min fot på belarusisk jord. Det var med en gång tydligt hur präglat Belarus var av en auktoritär tradition.
Mottagandet kan bäst betecknas som högtidligt utan hjärtlighet. Den röda mattan var framrullad. Mötena var formella.
Stämningen i rummet blev tryckt. Vi fick en stark känsla av att följdfrågor inte var önskvärda.
I Minsk hölls mötena med höga företrädare via tolk. Vi ställdes upp för stela fotograferingar som säkerligen användes som propaganda. I regimens ögon var vi instrument som bevisade för den belarusiska befolkningen att västeuropeiska forskare kom till deras toppuniversitet för att se och lära. När vi höll föredrag, också det via tolk, verkade åhörarna ditkommenderade. Frågorna tycktes tillrättalagda. De var i varje fall av en sådan art att de skulle ställa Belarus eller universitetet i positiv dager.
Under en rundvandring visade en professor ett analysinstrument som användes för att mäta radioaktivitet i säd. Min kollega frågade hur ofta resultaten låg över riktvärdena. Professorn, som alltså följde de radioaktiva nivåerna i spannmål på åkrar som låg några tiotal mil från Tjernobyl, svarade blixtsnabbt: Det har aldrig hänt.
Stämningen i rummet blev tryckt. Vi fick en stark känsla av att följdfrågor inte var önskvärda.
Gatorna i Minsk var ödsliga, grå, dystra. Liksom moltigande.
Den första kvällen gick vi på ett turisthak med kosackmusik och åt kyckling Kiev. Folklivet var högljutt, glatt, bråkigt och brokigt.
Sedan flög vi till Kiev.
Skillnaden var fundamental. Kiev var en myllrande stad med klart västlig prägel. Den första kvällen gick vi på ett turisthak med kosackmusik och åt kyckling Kiev. Folklivet var högljutt, glatt, bråkigt och brokigt.
Husen var nedgångna men byggprojekt pågick överallt.
Nystartade tech-företag med putsade glasdörrar låg granne med bilverkstäder där gubbar med overall och trasselsudd i bakfickan gick och skrotade.
Våra ukrainska värdar pratade begriplig engelska och tog emot i jeans och tröja. Den unge chefen hade utbildat sig i Tyskland och berättade öppet om det ukrainska utbildningsväsendets stora brister. Han hade återvänt till Ukraina för att vara med och bygga upp landet, få bort korruptionen och locka dit västerländska investerare. Vi vandrade tillsammans med honom över Maidantorget. Han pratade om ”The Heavenly Hundred”, de som 2014 dog när de protesterade mot proryska företrädare under Maidanupproret.
Vår ledsagare talade fritt om Ukrainas problem. Han var rädd för att Putin inte skulle låta nöja sig med 2014 års ockupation av Krim.
I dag, sex år senare, tänker jag ofta på denna resa till Minsk och Kiev.
Det var ett möte med människor som hade ett ganska likartat ursprung, men som hade valt olika vägar. Belarus var en prorysk satellit. Ukraina befann sig på en väg – låt vara en knagglig och lång sådan – mot västerländsk demokrati och frihet.
Jag tänker på den frimodighet som jag mötte i Kiev.
I februari 2022 minns jag att jag tänkte: Så fel min ukrainske vän hade.
Och jag tänkte på den grå rädsla som präglade Minsk. I Minsk möttes varje oväntad fråga med misstänksamhet. Det var omöjligt att inte låta sig påverkas. Jag minns att jag började tro att rummet var buggat.
En kväll på någon av krogarna i Kiev kommenterade vår ukrainske ledsagare den då relativt nyvalde presidenten, den före detta komikern. Vår ledsagare var särskilt orolig för att presidenten skulle vara för oerfaren och för vek för att kunna stå emot påtryckningar från Ryssland.
I februari 2022 minns jag att jag tänkte: Så fel min ukrainske vän hade.
Det var efter Zelensky hade svarat på USA:s erbjudande om att bli förd ur landet.
”The fight is here; I need ammunition. Not a ride.”
Så svarar bara en ofattbart modig människa som har hunnit uppleva frihet.
Jag minns doften av frihet i Kiev. Den fanns på torgen, på gatorna, på varje restaurang. Den fanns i människornas ögon. Det är därför Ukraina inte ger sig. De vet vad det innebär att friheten står på spel.
Annette Granéli
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!