Kultur

Martin Hägglunds Vårt enda liv är gymnasialt tvärsäker och odrägligt egenkär

Text: Fredrik Thorslund

Sextiosju gånger använder Martin Hägglund ordet »motsägelse« i sin tegelsten Vårt enda liv, som i höstas utkom på svenska. Men bygger inte verket i sig självt på en och annan motsägelse? Liberal Debatts Fredrik Thorslund recenserar en orgie i retoriska piruetter och självreferenser.

Martin Hägglunds Vårt enda liv slog ner som en bomb härom hösten. Då, i sin ursprungliga engelska språkdräkt, mustigt betitlad This Life – Why Mortality Makes Us Free, fick den ett gensvar som knappast kunde väntas av en 455 sidor lång filosofisk essä om livets förgänglighet. The Guardian lovordade den som »en ofantligt ambitiös förening av filosofi, andlighet och politik«. Times Higher Education beskrev den som »underbart klarsynt«. En lika hungrig kritikerkår väntade hemma i Sverige, där DN:s kulturchef förklarade att This Life erbjöd »vad vår förvridna tid allra bäst behöver«. SR bjöd in till sommarprat och SVT gick så långt som att beskriva Hägglund som en »akademisk rockstjärna«.

Det är förstås inte Hägglunds titelbärande premiss – att vi alla ska dö – som skapat all uppståndelse kring boken. Snarare är det slutsatsen som Hägglund tyckt sig ha kunnat dra därav. Nämligen att vi bör ersätta hela vårt nuvarande samhällssystem med, ja, global marxism.

Vårt enda liv är ett tungt tesbygge som vilar på två ben, vardera tillägnat en egen del av boken. Den första delen – »Sekulär tro« – tar spjärn mot den religiösa föreställningen om ett evigt liv, och pläderar i stället till förmån för det ändliga livet. Ty det som inte är ändligt, menar Hägglund, kan inte heller vara verkligt meningsfullt. Sekulär tro, till skillnad från religiös tro, är att syna evigheten och i stället engagera sig helhjärtat i det som är världsligt och förgängligt.

Den andra delen – »Andlig frihet« – riktar i stället ljuset mot hur vi förvaltar denna ändliga tid. Med den ena foten i postmodernismen och den andra i Marx och Hegel, argumenterar Hägglund för att vi endast kan »äga« vår tid, och därmed bli »andligt fria«, under den »demokratiska socialismens principer«. Det kräver, menar Hägglund, en omformulering av det rådande värdebegreppet. Och det kräver – kanhända mindre intuitivt – att vi förstatligar produktionsmedlen och låter arbete utföras »av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov«.

Martin Hägglund är professor i litteraturvetenskap vid Ivy League-universitetet Yale. Det är också i den egenskapen som Hägglund tenderar att övertyga. Hans korsläsningar av Bibeln, Augustinus, Karl-Ove Knausgårds Min kamp och C.S. Lewis Anteckningar under dagar av sorg, om tomheten efter hustrun Joy’s död, blir initierade och insiktsfulla – ibland sånär som fängslande. Om hela boken hade förlupit i samma anda hade det nog kunnat bli en vacker liten antologi om människan och döden. 

Men tyvärr. I Vårt enda liv framstår litteraturvetaren Hägglund mest som ett par stödhjul för bokens dominerande karaktär: den ivrigt tesdrivande pop-filosofen Hägglund.

Den tesdrivande Hägglund behandlar sina meningsmotståndare styvmoderligt: från stoiker och buddhister till Hayek och Piketty. Särskilt begreppet »motsägelse« används frikostigt (67 gånger, ifall vi räknar) – ofta som svepskäl för att sabla ner olika verklighetsbeskrivningar som råkat hamna på kollisionskurs med Hägglunds idévärld. Men att någonting är motsägelsefullt verkar sällan betyda mer än att Hägglund säger emot någonting.

Vad gäller Marx, å andra sidan, kan varje befogad kritik avfärdas som ett resultat av allvarliga feltolkningar. Till och med Marx tenderar ibland att »inbjuda till feltolkning« av Marx. Det analytiska tålamodet är plötsligt gränslöst.

Detsamma verkar gälla för Martin Luther King, som tillägnas ett eget kapitel i slutet av boken. Hägglund får krysta ordentligt för att visa hur den aktade medborgarrättskämpen, tillika baptistpastorn, i själva verket var en sekulär kryptomarxist. Precis som Hägglund själv, händelsevis:

»När King säger att ›Gud‹ har befallit oss att hjälpa de fattiga att frigöra sig själva […] kan han inte avse sitt religiösa begrepp om Gud […]. Kings åberopande av Guds befallning eller vilja är endast begriplig om vi förstår termen på det hegelska viset. ›Gud‹ är ett namn för de gemensamma normer vi själva har lagstiftat och åtar oss att leva upp till.«

På samma sätt tillåter sig Hägglund att pendla mellan semantiska hårklyverier (»När vi strävar efter att få någonting att bestå strävar vi inte efter att göra det evigt utan efter […] att få någonting att leva vidare för framtiden«) och absurda generaliseringar (»Under kapitalismen producerar vi för produktionens skull och ansamlar för ansamlandets skull«). Måttstocken är flexibel.

Och när en motsägelse ändå hägrar i Hägglunds doktrin – som när människan samtidigt antas utgöra en formlös massa under rådande samhällsnormer, och ett fritt subjekt som kan förändra samhällsnormerna – kan den synbara motsägelsen obesvärat krattas över med en vag metafor om en mås eller en båt:

»Jag befinner mig alltid i Neuraths båt, som är ute på öppet hav från början till slutet. Vem jag kan vara – hur min båt är byggd – beror på sociala normer som jag måste följa, utmana eller förändra genom det jag gör

Det är en orgie i retoriska piruetter och självreferenser. Mellan varje »Som jag snart ska visa« och »Som jag visade i kapitel 4« råder ingen hård akademisk självrannsakan.

Nej, Vårt enda liv framstår inte, för att citera recensenten Viola Bao, som »prövande och visionär«. Den framstår som gymnasialt tvärsäker och odrägligt egenkär.

Ändå är det strikt taget svårt att argumentera emot Hägglunds slutsatser i Vårt enda liv: frihet är inte möjligt om vi inte inrättar oss under den »demokratiska socialismens principer«.

Det följer å andra sidan inte lika mycket av bokens analytiska hållfasthet som att Hägglund har tagit sig friheten att omdefiniera ordet »frihet«. I Vårt enda liv är »frihet« inte nödvändigtvis självbestämmande – utan, typ, en »fråga« som man kan »äga«. Den gängse definitionen avfärdas prompt som alltför »formell« och »torftig«.

Hägglund kunde förstås ha valt att använda ett annat ord än just »frihet«, för att undvika förvirring. Men risken är då att hans resonemang kring »andlig frihet« hade förlorat den positiva värdeladdning som gör budskapet åtminstone synbart tilltalande – snarare än skrämmande historielöst.

Fredrik Thorslund är jurist och sitter i Liberal Debatts redaktion.

fredrik.thorslund@liberaldebatt.se

Fler artiklar av Fredrik Thorslund

Prenumerera 6 nummer per år för 200 kr