Kärleken ska i Brontës universum inte bestå av trånande blickar. Den är fullständigt, oåterkarligt destruktiv. Johanna Trapp har sett bioaktuella Wuthering Heights.
Emily Brontës 180 år gamla berättelse Svindlande höjder lyser just nu upp bioduken världen över i ny tappning. Det kan man i alla fall tro, baserat på filmens inramning och marknadsföring. I praktiken har Emerald Fennells Wuthering Heights dock ganska lite gemensamt med Brontës roman.
Fennell tar stora konstnärliga friheter, ibland med goda resultat. Filmen är visuellt intagande. Kostymer och interiörer för tankarna till Alice i underlandet (2010): överdrivna, falska, nästan drömlikt obehagliga – det passar berättelsens excentriska karaktärer. Berättelsen har som mål att skina ljus på Cathy och Heathcliffs kärlekshistoria genom att ta fasta på en antydd sexuell relation, och ta avstamp i det mörka, hårdhänta och förbjudna. Därför har man sexat till kostymerna, sänkt ljusnivån och lagt in ett par scener som spelar på fantasier om maktförhållanden, våld och naturromantik.
Vill man ha komplext mörker blir man besviken. Vill man ha sex blir man ännu mer besviken.
Tyvärr känns estetiken mindre som ett konstnärligt val och mer som ett försök att skapa bildrutor som kan klippas ut, delas och diskuteras på Tiktok. I stället för att vara vild, gränslös och chockerande utmärker sig Wuthering Heights av att aldrig riktigt våga gå hela vägen. Visst spelas det på våld, missbruk och sex, men inget är så obekvämt att publiken samtidigt inte kan romantisera det.
Vill man ha komplext mörker blir man besviken. Vill man ha sex blir man ännu mer besviken. Wuthering Heights är underhållande, men berör inte. Det tydligaste exemplet är beslutet att helt ta bort Cathys bror samt den yngre generationen för att ge mer plats åt Heathcliffs och Cathys trånande. Resultatet blir att de mest gripande delarna av berättelsen helt försvinner.
Det känns som att filmen fokuserat mer på att starta en diskussion inför premiären snarare än att rättvist återge originalberättelsen. En välvillig tolkningskulle säga att det är ett klokt sätt att säkerställa att fler tar del av historien, en illvillig att det gör filmen mer banal.
Ett exempel på regissörens önskan att starta debatt inför premiären är beslutet att låta den vite skådespelaren Jacob Elordi spela Heathcliff, vars oklara etnicitet är en stor del av boken, samtidigt som sidokaraktärer som hushållerskan Nelly och mr Linton spelas av skådespelare som inte är vita. När regissören uppenbart vill signalera mångfald genom karaktärerna, men samtidigt väljer bort det mest självklara tillfället att använda det på ett meningsfullt sätt, faller projektet ganska platt. Hong Chau som spelar Nelly gör visserligen en utmärkt insats, men om Fennell menade allvar med representation hade Heathcliff också spelats av en skådespelare med asiatiskt ursprung. Detta skapade en stor debatt om filmen, och en förväntan hos fans av en lat film som inte förstod Brontës bok.
Att välja rasifierade skådespelare blir allt vanligare i kostymdraman. Samma sak syntes tydligt när första säsongen av den tantsnuskifierade Jane Austin-inspirerade serien Bridgerton släpptes 2020. Serien blev en tittarsuccé och Netflix mest sedda seriepremiär någonsin vid tiden. Anledningen var bland annat debatten om seriens beslut att helt frångå vikten av etnicitet. I Bridgerton kan en svart man spela en adelsman i 1700-talets England utan problem, något som vi också sett som i många av Disneys spelfilmer.
I stället för att skriva intressanta karaktärer med olika bakgrunder och erfarenheter, väljer man bara skådespelare som ser annorlunda ut och kallar det representation.
Ibland är det fullständigt rimligt. När sjöjungfrun Ariel spelas av Halle Bailey är det svårt att bli upprörd om man inte har en rasistisk utgångspunkt: sjöjungfrur finns inte, de kan se ut hur som helst. Men i historiska berättelser som utspelar sig i ett klassamhälle där hudfärg avgjorde livsvillkor, kan det bli distraherande när världen låtsas som om rasism inte existerar. Tittaren vet att etnicitet har spelat, och spelar, roll. Lämnas detta okommenterat finns risken att tittaren börja fundera mer över världens logik än filmens händelseförlopp.
Ibland drar val likt dessaåt det lata hållet. I stället för att skriva intressanta karaktärer med olika bakgrunder och erfarenheter, väljer man bara skådespelare som ser annorlunda ut och kallar det representation, utan att förändra något i berättelsens grundstruktur. Det blir representation som yta, inte som innehåll. Och ofta är det inte huvudrollen som bryter normen, utan någon i periferin: vännen, hushållerskan, bifiguren. Precis det vi ser i den här tolkningen av Wuthering Heights. Det blir som upplagt för att skapa ännu en Bridgerton-lik debatt, låter den omkringliggande kulturdebatten ta mer plats än själva berättelsen. När chansen nu så tydligt gavs känns det fegt att välja en vit man för Heathcliff. Jacob Elordi borde också varit asiat.
Emerald Fennell har själv sagt att det här är den version av Wuthering Heights hon fantiserade fram som 14-åring. Det märks. Resultatet är mer romantiserad tonårsfantasi än Brontësk tragedi. Kärlekshistorien pressas in i centrum, helt på bekostnad av den komplexitet som gör romanen unik. Poängen i Wuthering Heights är inte att kärleken är stor, utan att den är destruktiv.
Johanna Trapp
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!