Kapitel för kapitel stängs på Albaniens resa mot EU-medlemskap. Men korruptionen står fortfarande i vägen, skriver Rolan Jusupov, efter två veckors resa i landets huvudstad Tirana.
”Kommunist?”
Vi var i ett soligt Tirana två veckor i början av december och märkte att ingen taxichaufför verkade kunna bra engelska, så min pappa ställde ofta frågan ovan – givetvis med glimten i ögat – för att småprata och lätta upp stämningen. Svaren visade sig dock vara tråkiga. Chaufförerna varken romantiserade den gamla tiden eller tog tydligt avstånd från den. De flesta verkade ointresserade.
Det är synd, för frågan var inte helt slumpmässig. Precis som Sverige definieras av sin historia av en unik fred, samförstånd och socialdemokratin, har Albanien sin identitetsbärande berättelse. Den sitter i väggarna, märks på gator och torg samt utgör bakgrunden till landets för närvarande förnämaste ärende: processen att bli medlem i Europeiska unionen.
Några ord om historien. År 1912 bryter Albanien sig loss från Osmanska riket efter många sekler, men blir genast instabilt på grund av första världskriget. Mellan 1928 och 1939 är landet en monarki. 1939 ockuperas Albanien av Mussolinis fascister och sedan Hitlers nazister. Partisanen Enver Hoxha strider mot fienden, vinner och etablerar ett kommunistiskt styre 1945, som blir isolerat och hårdfört. Kommunismen varar till dess sammanbrott 1991 då landet öppnas upp och blir en valdemokrati.
I dag kombinerar Albanien många styrkor med stora utvecklingsbehov. Till de förra hör att medborgerliga rättigheter respekteras och att offentlighetsprinciper finns på plats. Dessutom är ekonomin okej och landet upprätthåller goda relationer med väst. På en aveny ligger en kyrka full av folk och vid Skanderbegtorget reser sig en moské, där en herre i splitterny kostym ber vid ett matbud. Att muslimer, kristna och judar lever sida vid sida märks också på den lugna atmosfären i staden. Du väljer själv på restauranger om din ćevapi ska bestå av gris eller nötkött. Liksom om du vill köpa en Proust eller en Hitler, vilka ironiskt nog stod bredvid varandra vid entrén till en bokhandel.
På landsbygden är livet dock, som det oftast är, mer konservativt lagt.
I sin memoar Fri (2022) menar filosofen Lea Ypi att en viktig anledning till Albaniens vänliga, fria inställning till religion är att landet, till skillnad från många andra, aldrig präglades av ”schismer mellan olika läror om vilken profet som var den rätta”. Här stod i stället nationen i centrum, skriver Ypi, och dessutom växte politiska partier fram och människor fick tillgång till utbildning och lärde sig läsa och skriva.
Arbetslösa har sällan varit en liten minoritet utan snarare en del av något som närmast kan beskrivas som en folkrörelse.
Genom våra möten på caféer, i butiker och hotellobbyn förstod pappa och jag att landet vi befinner oss i är en slags legering av Italien och Turkiet. Folk är som folk är mest. Avslappnade, vänliga mot turister och verkar vilja ha lugn och ro. Vissa albaner arbetar dygnet runt, andra nöjer sig med att sitta på uteservering en onsdag eftermiddag med moussaka, öl och cigarettfat på bordet. (Ja, här får man vara en människa även med ett lätt arbetslöshetsskimmer över sig, som i övriga Sydeuropa. Detta i kontrast till Norden och beror på att Sydeuropa har en tradition av hög arbetslöshet, så de arbetslösa har sällan varit en liten minoritet utan snarare en del av något som närmast kan beskrivas som en folkrörelse).
Samtidigt rankas Albanien ofta som ett av Europas mest korrupta länder, ett gift vars rötter finns i den halvsekel långa kommunistepoken. Politiska och ekonomiska eliter gynnar varandra med hjälp av olika bulvaner på bekostnad av investeringar på sjukvården och utbildningen. Det kan vara att ett kommunalråd underlättar – via regler eller skattepengar – för sin kompis att bygga turistpopulära bostäder och gagnas sedermera själv. Åtskilligt i det albanska samhället vilar på ett klientelsystem där bara den som har rätt kontakter kan lyckas. Det förvrider folks förväntningar och framtidsutsikter. Dessvärre har detta varit fallet sedan 1991 oavsett om det varit Socialistpartiets eller Demokratiska partiets företrädare som styrt.
Dessa brister förklarar dels landets låga demokratiska deltagande. I parlamentsvalet som ägde rum nu i våras, när Socialistpartiet med premiärminister Edi Rama fick en egen majoritet, gick bara 42 procent av de röstberättigade till valurnorna.
Dels förklarar de den historiska och fortfarande pågående utvandringen. Sedan 1990-talet har ungefär en tredjedel av befolkningen lämnat landet. Många gav sig av direkt efter kommunismens fall, men i slutet av 1990-talet kom en ny våg när hundratusentals människor förlorade sina besparingar. Många sökte sig till grannländer som Italien och Grekland. När den grekiska skuldkrisen slog till drabbades albanerna – som redan hade låg status – ännu hårdare. Mellan 2008 och 2014 återvände omkring 200 000 albaner, de flesta från Grekland.
När blir ett sådant land en del av EU? Edi Rama lovade i samband med sin senaste valvinst att frågan blir av inom fem års tid.
I tolv år har Albanien varit ett kandidatland och för tre år sedan inleddes förhandlingar med EU. För att ett land ska kunna gå med i EU måste det först prata igenom olika regler med unionen. Förhandlingarna är uppdelade i 35 ”kapitel”, där varje kapitel handlar om ett område – till exempel miljö, lagar, domstolar – som kandidatlandet måste uppfylla olika kriterier för.
Efter ett par Palomas förklarade han, lätt nonchalant, att det troligtvis lär dröja ett bra tag innan landet träder in i EU.
Det går förvisso framåt för Albanien. Man har gjort goda framsteg i förberedelserna, enligt färska nyheter från EU-kommissionen. Montenegro har kommit längre än Albanien, men Albanien har kommit längre än Ukraina och Moldavien. Men korruptionen bromsar det hela.
På en glittrig lounge som hette Dante – jag lade inte märke till namnet förrän i efterhand och hade som av en händelse läst Komedin på en kvällskurs bara någon månad tidigare – satt en man vid bordet jämte mitt. Efter ett par Palomas förklarade han, lätt nonchalant, att det troligtvis lär dröja ett bra tag innan landet träder in i EU. Eventuellt framåt 2035. Anledningen? Det gamla vanliga, nämligen korruptionen.
Mer specifikt den politiska adeln inte ens själva vill gå med eftersom det inte ligger i deras intressen. Regler och insyn skulle bara göra det svårare för dem att fortsätta hålla på som vanligt. Det Albanien behöver, lät han förstå, är en mer grundlig förändring av den politiska kulturen. Folk måste ställa högre krav. Aldrig passiviseras utan tvärtom pigga till och sluta tro att saker bara händer av en slump, för det gör de sällan, även om girighet tyvärr lönar sig.
Mannens, låt säga mer realistiska, synsätt har goda poänger. Kanske dröjer det mer än tio år innan medlemskapet blir av. Statstjänstemän och toppolitiker avslöjas titt som tätt med att ta emot mutor. Många är inte heller vana vid att domstolar granskar de egna makthavarna eller vad offentlighetsprinciper faktiskt kan innebära. Det är ju trots allt en ung och rätt oerfaren demokrati vi talar om.
Ändå pågår avslutsförhandlingar med EU och landet har ett aktivt arbete mot korruptionen på plats. Ett arbete som, likt det ukrainska, visar prov på trovärdighet.
Den tidigare premiärministern Sali Berisha satt nyligen i husarrest i ett helt år och den nuvarande premiärministern Edi Rama har under en lång tid, på ett lågintensivt plan, utretts för korruption. Dessutom finns det i Albanien en granskande journalistik och olika demokratiska projekt, som svenskt bistånd har stöttat och fortsätter att stödja.
Framtiden – och möjligheten till EU-medlemskap – handlar om hur den albanska befolkningen själva väljer att hantera sitt arv. Liksom hur de vill forma det framöver. Förhoppningsvis lossnar det en dag.
Rolan Jusupov
Gillar du det du läste? Stöd Liberal Debatt genom att teckna en prenumeration!