Ingen bor i huset som diktaturen byggde

På Moderna museet i Malmö ställer en av de största postkommunistiska konstnärerna från Balkan ut sin första skandinaviska separatutställning. Kristina Cekanovic betraktar den albanske konstnären Edi Hilas verk.

De vita museiväggarna fylls av post-kommunismens melankoliska kyla, brutala höghus målas med kylig distans. I ett av verken, Hus omgivet av mur, har en halvfärdig renovering gjort att halva huset är målat rosa. Ingen bor där, och muren håller allmänheten borta från den statligt styrda arkitekturen som en gång kännetecknade den tidigare diktaturen. Tomheten i målningarna är därför inte bara en stämning, utan också ett dokument över en samhällsprocess som ännu pågår i Albanien och på Balkan över lag. Det är med detta konstverk som konstnären Edi Hilas tes blir tydlig: postkommunismen är inte en epok som ersatt diktaturen, utan ett tillstånd som fortfarande formas av den.

Just nu visas den första skandinaviska separatutställningen med Edi Hila på Moderna museet i Malmö. Hila föddes 1944 i Shkodra, men bor sedan länge i huvudstaden Tirana, centrum för Albaniens tre decennier av omvandling. Hans livslånga närhet till landets politiska svängningar gör hans måleri till ett viktigt inspel i samhällsdebatten. Han är vittne till och själv drabbad av diktaturens hårda kontroll – och nu en av de viktigaste postkommunistiska konstnärerna i Albanien och på hela Balkan. 

För bara trettiofem år sedan var Albanien en kommunistisk diktatur. Hundratusen människor dömdes till tvångsarbete på läger ute på landet. På Balkan kan ”landet” innebära en kvarts bilresa från en större stad. När Hila själv dömdes till tvångsarbete på 1970-talet kunde han därför bo kvar i Tirana och arbeta på en hönsgård. Han arbetade på dagarna, kom hem på kvällarna och skissade sina kollegor. Nästa dag fortsatte det ryggbrytande arbetet. Men vad ledde till denna tillvaro?

I ett litet avskilt rum av utställningen möter man ett brott i färgskalan: en färgglad målning som föreställer en trädplantering med dansande människor. En starkt blå himmel och den gröna dalen med planteringar, traditionella kläder och livligt arbete står i kontrast mot Hilas senare, stillsamma motiv. Trädplantering var målningen som dömde Hila till tvångsarbete, eftersom den inte följde den socialistiska doktrinens realistiska estetik. Men i utställningens sammanhang visar den något mer: Hur långt avståndet var mellan den officiella socialismen och den postkommunistiska verklighet som Hila senare har dokumenterat.

1992 föll den kommunistiska diktaturen efter två års studentprotester. Den ekonomiska utvecklingen efteråt har varit motsägelsefull: Albanien tog sig relativt väl genom finanskrisen, men har fortfarande Europas svagaste köpkraft. Det är denna ekonomiska obalans, mellan statistisk framgång och levd osäkerhet, som Hila fångar i sina grå landskap. Hans verk speglar en verklighet där modernisering lovats, men där få faktiskt upplevt den. Albanien är i dag ett av de europeiska länder som flest människor emigrerar från. Men för de flesta fortsätter vardagen ändå, om än i en ständig känsla av osäker normalitet.

En tavla berör särskilt: Mamma. Här sitter Hilas mor i pyjamas, med fjärrkontrollen i handen. Scenen är vardaglig, men just därför avgörande. Mamman målas inte som i ett klassiskt porträtt, utan med ett blekt ansikte och grått hår, i sidoperspektiv. Hilas mamma blir hela Albaniens mamma, en representant för den generation som levt genom alla landets omvälvningar. Det är ett argument i sig: postkommunismen mäts inte i politiska deklarationer utan i människors tysta vardag. I denna målningen, och flera andra från samma serie, syns Hilas. Målningarna är realistiska – men inte hyperrealistiska – speglar för det albanska folket, fönster för omvärlden.

Målningarna berättar om en historia och samtid som sällan uppmärksammas i väst. Gråa bilder av en grå vardag i Albanien. Att samtiden är grå betyder inte att gårdagen var bättre. Den nostalgi som präglar delar av dagens Balkan visar snarare att något – kanske framtidstro, kanske trygghet – saknas i nuet. Hos Hila visar kontrasten mellan det förflutnas färger och samtidens dämpade toner hur postkommunismen är ett landskap utan tydlig horisont. Dessa kontraster är centrala för att förstå postkommunismen – inte som en avslutad epok, utan som en pågående mental process på Balkan.

Kristina Cekanovic