Ligger det ett trauma under serbernas skämt? Är det så kroaterna hanterar minnena från kriget? Gömmer montenegrinerna sin vardag bakom skrattet? Vanja Gredelj kåserar kring balkanernas humor.
Kära dagbok,
En kusin bad mig att skriva om vår humor, vi slavers – vars namn främlingar aldrig kan uttala i ett svep, utan bara genom att dela upp dem stavelse för stavelse och därpå sätta i halsen för varje sch och ch som deras skriftsystem inte kan återge korrekt i passen.
Vår humor tar vid när vi försöker ansöka om visum, som, låt oss säga, en professor i engelska som söker jobb på ett tyskt vårdhem. Sen turas vi om att gissa hur många gånger ansökan kommer att avslås, eftersom man har glömt att lämna in någon uppsats från en spelling bee 2004 (en stavningstävling, reds. anm.).
Vårt gemensamma bildspråk är som taget ur en Hollywoodfilm, där alla bad guys talar dålig engelska: våra manliga skådespelare är smugglare, människohandlare, knarkkungar, massmördare, våra kvinnliga skådespelare är horor och whitetrash, varken offer eller förövare. Vi får vad vi förtjänar, vilket aldrig är tillräckligt för att klaga. Våra svordomar är både med och utan genus, våra språk en aggressiv eld, vår folktro ett ogenomträngligt mörker. Det finns en viss elegans i våra djupa röster och beniga drag, en viss grymhet också.
Hur kan jag prata om humor och låta dem veta att det fanns en sit-down-komiker, Jasmin Đemiđić, den enda komikern i rullstol, som med stenansikte bad mig se upp med hur jag körde honom, så att han inte skulle trilla ur rullstolen och bli invalid, och är det det jag vill, va? Det låter bättre på bosniska, jag lovar.
Hur förklarar jag att vår humor låser upp familjetrauman från generationer förtärda av krig, hur det är ett sätt att överleva, hur förklarar jag vår djupt rotade misstro mot förändring? Vad vet de om förändring och hur det nästan alltid innebär elände?
Hur berättar jag om hur vi skrattar när vi, vars historia har förnekats oss, skrivits om så hänsynslöst, skämtar om hur inte ens Bear Grylls skulle överleva under våra levnadsvillkor? Genom ett citat, kanske. Tanovics Ingenmansland, hans “Fuck me if this one here knows where he’s taking us”. Eller så borde jag berätta om hur traditionella sånger i Bosnien, sevdalinkas, förenar smärta och skönhet så att “min far sjunger och gråter samtidigt”.
Ja, hur sätter jag ord på våra blandade känslor kring att hålla sig levande och frisk alla dessa år? Hur visar jag dem att alla våra flickebarn alltsomoftast kallas “son” eller “gosse”, när våra mödrar och fäder behöver oss? Jag borde citera den där formgivaren, Vanja Nogo, från dokumentären om Iron Maidens konsert från det belägrade Sarajevo 1994 (“alla tänkte: fuck it, dör vi imorgon har vi i alla fall fått se Bruce (Dickinson)”). Hur för jag fram att vi skrattar för att inte alltid känna oss så hjälplösa? Slutar vi skratta börjar vi kanske gråta.
Det finns något egendomligt, säreget, förkroppsligat i vår slaviska uppmärksamhet, vår ironi, vår sarkasm. Våra starterpack-memes handlar om överlevnad, de innehåller fyra kilo mjöl, ett kilo salt, tre liter olja och lite jäst. Det är inte roligt, det är på riktigt.
Vår humor är en stenfågel som av ren viljestyrka svävar mellan total utplåning, västerlandets okunskap, och de sällsynta stunder av klarhet, då vårt skratt – lika självklart som gravitationen – slår till marken. Det är en nödvändighet, sprungen ur en särskild sorts Weltschmerz, det är vårt arv och vår förbannelse, ett öde, vårt sätt att förlika oss med samhällets olyckor. Det som gör oss till människor är förmågan att ifrågasätta andra lager av vår vardagliga verklighet.
Jag borde inte skriva över huvud taget. Fan också, de skulle ändå inte förstå.
Vanja Gredelj
Texten är översatt från engelska av Eric Luth.
Gillar du det du läste? Teckna en prenumeration på Liberal Debatt!